Ett författarinnesamtal med en feministisk krönikös om hennes feministiska manifest. Ungefär så hade Jan Gradvalls intervju med Caitlin Moran rörande hennes bok Konsten att vara kvinna marknadsförts av Kulturhuset och Albert Bonniers förlag. I Kulturhusets Hörsal hamnade jag framför ett par som diskuterade huruvida Rihanna är en ”typ, såhär, vahettere, stark kvinna liksom” eller inte.
Moran inledde med en gemytlig harang om hur mycket vodka hon hade supit i Helsingfors föregående natt. Tvåbarnsföräldern drog många anekdoter om sina sprit- och tobaksvanor under intervjuns gång. Hon låter oss förstå att hon bara är en enkel, obildad fläskfia från Wolverhampton – inte en sådan där akademikerfeminist som lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv.
Just detta tror jag är hemligheten bakom säljsuccén för Konsten att vara kvinna: Moran framställer sig själv som ideologiskt harmlös. Enligt hennes definition är alla kvinnor feminister. De medsystrar som vägrar kalla sig feminister förstår bara inte att de visst är feminister. Kvinnokamp står inte i konflikt med rådande normer.
– Jag är för pornografi, underströk Caitlin Moran för Kulturhusets andäktiga publik. Det är inte ofeministiskt att två personer har sex. Man bör inte förbjuda pornografi; man bör göra bra pornografi om folk som har trevligt. Kvinnoförfattad pornografi drar in miljoner och åter miljoner pund, som nu kommer att användas till att beställa fram vackert skriven pornografi.
Välrepeterade skrönor
När Moran var 11 togs hon ur skolan för att hemundervisas tillsammans med sina sju yngre syskon. Oktetten slapp helt lektioner och ägnade sina skoldagar åt att se på video, äta godis samt kasta gyttja på huset. I dagsläget anser Moran att föräldrarnas beslut ledde till att hon utvecklade social fobi. Eller så anser hon att det var bra att hon själv fick fatta beslutet att hoppa av skolan och därmed slapp bli heroinist. Som 13-åring tvangs Moran att skriva en roman för att försörja sin utblottade familj. Eller så var motivet ren ärelystnad. Som 18-årig nybliven häxa bytte Moran förnamn från Catherine till Caitlin av numerologiska skäl. Eller så var det en hyllning till hjältinnan i Jilly Coopers roman Riders.
Personan på Hörsalens scen överensstämde inte med den Caitlin Moran jag funnit i intervjuer gjorda innan Konsten att vara kvinna kom ut. Moran är en beläst och durkdriven skriftställarinna som har behärskat publikfrieriets konst ända sedan tonåren. Jan Gradvall genomförde ingen intervju. Han användes som kuliss för en allt annat än bakfull ståuppkomediennes välrepeterade skrönor.
Ironisk höjdpunkt
Med proper medelklassaccent berättade Moran att hennes föräldrar (en akademiker och en yrkesmusiker) bidragsfuskade under hennes barndom och att en av hennes systrar aldrig kan se en hel långfilm, eftersom hon måste gå ut och röka var sjunde minut. Sagda syster är ensamstående mor och har aldrig läst en tidning eller bok, utom Konsten att vara kvinna.
Överklasspubliken skrattade och spontanapplåderade gott åt den mustiga lyteskomiken. För att ha social fobi var Moran en väldigt skicklig domptris.
– När jag var 18 förstod jag att det enda jag kunde bli utan någon utbildning var kassörska eller prostituerad. ”Nej, inte prostituerad”, sa en av mina systrar. ”Vi delar ju våningssäng, så det vore jobbigt för mig”.
Om någon RUT-avdragande höginkomsttagerska i salen började få skuldkänslor för sitt svaghetsförakt stillades de av att Caitlin Moran omsider började ondgöra sig över hur prekariatet framställs i brittisk populärkultur. Det var evenemangets ironiska höjdpunkt. Konsten att vara kvinna är alltså en allom älskad internationell bästsäljare. Anmärkningsvärt för ett feministiskt manifest i en tid av ökande feminismhat.