I Agendas partiledardebatt häromdagen ställdes frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Att ställa en sådan fråga, dessutom formulerad på det sättet, sänder en tydlig signal om att SVT har överlämnat problemformuleringen till Sverigedemokraterna. Frågeställningen betyder att det är okej att svara att vi inte tål mer. Att inget av de andra partierna ifrågasatte problemformuleringen är anmärkningsvärt, då samtliga utom ett är emot rasism. Det är bedrövligt. Vad hände med försvaret av mänskliga rättigheter?
Det är med bestörtning jag bevittnar att inget parti ifrågasatte detta: Hur mycket invandring tål Sverige? Vad menas med ”hur mycket” och i förhållande till vad? Sen ordet ”tål”. Det finns alltså en smärtgräns. Och ett antagande om att vi snart nått den. Ordet insinuerar att det är för mycket av invandring redan. Helt i linje med SD:s resonemang.
I partiledardebatten pratades det om medmänsklighet, men Sverige för en allt hårdare migrationspolitik. Inget parti beskrev den strukturella rasismen. Ändå är det ingen hemlighet att människor diskrimineras, med rasism som grund, på såväl bostads- som arbetsmarknaden. Feministiskt initiativ vill se en fri värld som inte begränsas av skarpa gränser och höga utestängande murar. Murar som dessutom ständigt omstöps i nya former.
Gränser skapar ett ”vi och dom” och utgör rasismens fundament. Så länge världen är uppdelad i och präglad av orättvisor som de som tar sig uttryck i krig, fängelser, tortyr, miljökatastrofer. Statligt förtryck, förföljelse, fattigdom, våld, hot, sexuella övergrepp och rättslöshet. Ja, då kommer det alltid att finnas människor som tvingas att lämna sina hemländer eller fly för att söka skydd med hopp om ett värdigare liv i ett annat land.
Rätten till skydd mot förföljelse och grova kränkningar kan inte förhandlas bort med ekonomiska argument som partiledardebatten i Agenda till stora delar utmynnade i. Det står klart att det feministiska, antirasistiska perspektivet lyser med sin frånvaro i den politiska debatten i dag.
Samtidigt råder en förlamande konsensus kring jämställdheten. Samtliga riksdagspartier säger sig vara för jämställdhet. Men sedan är det punkt. I partiledardebatten formulerades det inte någon frågeställning kring jämställdheten överhuvudtaget, men det finns en koppling mellan den ökande rasismen och den ökande antifeminismen. Samma sak hände för en tid sedan. Då framförde SVT en liknande frågeställning i ett annat debattprogram: ”Har jämställdheten gått för långt?” Där, på samma sätt som här, överlämnades problemformuleringen till antifeminister.
Det är dags att slå hål på myten och föreställningen om att vi alla är överens om jämställdhet och frihet från diskriminering och rasism. När andra talar om tolerans och om det ”fria valet för individen”, vill Feministiskt initiativ tala om struktur, fördelning av makt och resurser.
När andra envisas med att prata om ”kvinnofrågor” och ”integrationsproblem”, talar Feministiskt initiativ i termer av demokrati och mänskliga rättigheter.
År 2014 är det dags att gå till valurnorna igen. Vi i Feministiskt initiativ vågar ta debatten. Vi behövs i riksdagen.