Det är inte för en föreställnings skull som tre av medlemmarna i Pussy Riot dömts till två års fängelse. Putin och hans maktappartat överreagerar inte och slåss inte mot väderkvarnar. De har identifierat ett reellt hot som kommer inifrån och effektivt avslöjar statens och kyrkans dubbelmoral, "...ett slag rakt in i den ideologiska och symboliska maktens solar plexus", skriver Eva Averignou.
Det finns ingen tvekan om att Pussy Riot–fallet är ett mycket väl genomtänkt politiskt projekt. Bilderna som dagligen kablas ut bär på en omisskännlig estetik. De ser ut som illustrationer, bilder tagna ur en film, bilder som bygger upp en berättelse: Pussy Riot i häktet, Pussy Riot i handbojor, Pussy Riot i domstolen. Det här är ett konstnärligt uppträdande där musiken i sig är det minst intressanta, en förevändning för den subversiva konsten. Det enda som kanske inte var planerat var straffets längd.
Redan i bandets namn finns kompositionen av motsatserna: den kvinnliga normen i det ryska patriarkala diskursen å ena sidan och å andra sidan det politiska våldet i sitt mest okontrollerbara och hotfulla uttryck, kravallen.
Och det är också det politiska våldet och tillika den ryska statsmaktens våldsutövning, dess retorik och dess diskursiva praktiker, som bildar bakgrund till detta konstnärliga projekt. I det förflutna finns rötterna till både projektets explosiva kraft och den ryska statsmaktens häftiga reaktion.
Där i bakgrunden finns det tidiga 2000-talets krig mot terrorismen, gestaltat i begreppet ”clash of civilisations”, som för Rysslands del hade Tjetjenien som epicentrum men vars skälvningar berörde hela det ryska samhället. Dels genom ett antal terrordåd, som bland andra de i Beslan och Dubrovka-teatern i Moskva. Dels genom en nationalistisk, rasistisk och antimuslimsk propaganda som kom att etableras som en officiell diskurs och genom praktiker som statligt och para-statligt våld, förföljelser, pogromer, lönnmord, nedtystande av oliktänkande.
Det har varit ett politiskt och kulturellt krig som inte bara handlat om islam och ”de andra” utan också satt normen för ett ryskt ”vi” som vävts kring reaktionära föreställningar om nation, religion, kultur, kön och sexualitet. Pussy Riot tillhör den generation vars uppväxt har präglats av detta krig.
Tjetjenienkriget var förvisso ett krig som involverade fler parter än Ryssland och Tjetjenerna och där många nationella och internationella, officiella och inofficiella intressen och aktörer varit inblandade. Men det var ändå ett krig som Putin valde att föra mot ett helt folk, på de civilas kroppar, i deras gator, åkrar och hem. Och han segrade militärt och politiskt, genom att systematiskt likvidera en inte oansenlig del av befolkningen såväl som kritiker och avslöjare av ohyggligheterna och övergreppen. Bland dem den kunniga och modiga journalisten Anna Politkovskaja. Men över sanningen och mänskligheten kan man inte segra. Och kärnfrågorna, som bemöttes då med brutalitet, är tillbaka: de mänskliga och civila rättigheterna, yttrandefriheten, kvinnans rätt och röst.
Anna Politkovskaja lyssnade på kvinnorna, dokumenterade deras berättelser, lät oss höra deras röster. Och så fanns de svarta änkorna, dessa kvinnor som deltog i tjetjenienkrigets terrorattentat, kvinnor som hade förlorat sina män och släktingar i krig eller övergrepp mot civila. Vi behöver inte förhärliga politiskt motiverad våld eller ens acceptera terrorhandlingar. Men det går att förstå på ett personligt plan de svarta änkornas motiv och handlande, handlingar som syftade till att växla desperation och maktlöshet mot moralisk upprättelse.
Det kanske ser ut som om Putin och hans statsapparat överreagerar mot Pussy Riots konstnärligt-politiska aktion. Men de fäktas inte mot kvarnar. De fäktas mot vålnader: Det förflutnas oförrätter spökar i det ryska samhället och utgör dess förträngda mörka sida. Och nu är inte ”fienden” utanför, långt borta i de barbariska ytterområdena, utan mitt i centrum. I maktens torn. Tornet är den ryska kyrkan. En institution som fötts och vuxit ihop med den sekulära makten i tsarens teokratiska Ryssland.
Stalin använde sig skickligt och systematiskt av den ecklesiastiska iscensättning som det ryska folket var vana vid och kände sig trygga med. Han plockade bort den kristna diskursen och ersatte den med en kommunistisk revolutionär diskurs samtidigt som han tillämpade samma visuella och rituella språk i sin propaganda. I Sovjetunionen fostrades därmed ytterligare generationer i samma anda av teokratisk och feodal undersåtlighet och vidskeplighet.
I Putins rike har kyrkan åter fått en stor del av sin gamla glans och inte minst enorm makt, ekonomiskt och politiskt. Putins politiska makt är naturligtvis inte hotad av ett framträdande. Så som även journalisten Anna-Lena Laurén rapporterar från Moskva, är det bandets fräckhet att våga marschera in i rysk-ortodoxa kyrkans allra heligaste och kritisera patriarken och prästerskapet som är politiskt brännstoff. Samt att de lyfter fram beroendeförhållandet – egentligen en maktsammansmältning – mellan kyrkan och staten.
Den allra största makten är makten över människors medvetanden, den ideologiska och symboliska makten. Och det är där Pussy Riot har slagit till, rakt in i dess solar plexus.
Hotet som i Putins krig mot terrorismen framställts som kommande utifrån, kommer nu inifrån. Makten ifrågasätts inte av islamistiska terrorister utan av unga, bildade, vältaliga, kristna, ryska kvinnor.
Kyrkan som institution beträds skamlöst och dess ritualer hädas. Helgerån!
Med sina knäböjanden och korstecknen hånar Pussy Riot ritualerna och avslöjar dubbelmoralen som ligger i det att teatraliskt dyrka den religiösa historiens största martyr, den som spikats fast på korset för kärlekens, fredens och humanismens skull, samtidigt som man dyrkar ledaren och armén som dränker ett folk i sitt eget blod och förföljer sina muslimska medborgare och regimkritiker.
Utan den kristna retoriken, när dess helighet monterats ner och dess dubbelmoral avslöjats, faller hela konstruktionen av det islamistiska terrorhotet och civilisationernas krig. Och med dessa faller kanske viktiga element i den ryska nationella identiteten.
Kvinnorna kommer tillbaka, inte som svarta änkor denna gång utan som späda ryska flickor i korta kjolar och färgglada masker och med elgitarrer i händerna istället för Kalasjnikovs. De springer runt i sakristian och jagas av macho-vakter i en simulering av gerillakrig. En i mina ögon makabert kritisk parodi.
När fienden kommer utifrån är det en relativt lätt match att få ett folk att sluta sig bakom den stora upplysta ledaren som får dem att känna sig trygga. När det kommer inifrån åstadkommer det dock en djup splittring. Lederna skingras. Medvetandena mobiliseras eftersom de utmanas att ta ställning till frågor som berör dem på en personlig plan. Otaliga är säkert de som hejar på när häxorna bränns vid bålen. Men sprickan har åstadkommits.
Och Putin är denna gång tvungen att genomföra en häxjakt mot de egna, de unga, bildade, ryska kvinnorna. Med en global mediabevakning kan de inte likvideras i smyg. Detta har sina konsvekvenser. Kampen förs i kulturens och idéernas arena. Det går inte att utdefiniera Pussy Riot som ociviliserade, mörka och hotande odjur från rikets ytterområden. Det går inte att finna internationella budförvanter i den här sortens krig.
I Pussy Riot-fallet bevittnar vi och njuter av konstens makt, dess potential att tala till oss indirekt, med symboler och referenser, om det som vi har glömt, inte för att det var obetydligt utan för att det var otäckt. Och vi vill gärna glömma det otäcka, därför har vi kanske svårt att ”lära oss av historien”; såsom vi så ofta beklagar.
Det förträngda väcks till liv i gestalten av ett ”litet tjejband” som spelar halvdålig öronmisshandlande punk, snabbt, oraffinerat, men med ett ack så avancerat intellektuellt och politiskt budskap. Och i den råa musiken hör jag bullret. Denna otäcka mix av ljud från stridsvagnar som rullar på gator, stönanden från sårade människor, ylandet från mödrar med döda barn i famnen, trasslande från grävandet i husmassorna efter människodelar och ägodelar, ambulanser, kulsprutor, och den ryska kvinnans vredesvrål.
Putin och KGB har anklagats för iscensättning eller någon slags inbladning i massakern som skedde i samband med terrordådet i Dubrovka-teatern. Det kanske är bara en konspirationsteori, sådana frodas alltid i auktoritära regimers dunkelhet. Vi vet hur som helst att personer som varit inblandade i avslöjandena har dött, alla under ouppklarade omständigheter. Att ett iscensatt terrorattentat skulle äga rum i just en teater, att så många människor kanske dog i ett spel för gallerierna, är en grym och skrämmande tanke. Men om så är fallet, så kan jag förstå vilken grym och skrämmande upplevelse det är för makten att se en iscensättning av dess egen död i Moskvas stora katedral.
