I början av november skickade SCB ut ett pressmeddelande med rubriken ”Jämställdheten trampar vatten” och om hen letar och är special-intresserad så vet man att det nu pågår en debatt om jämställdhet och feminism på DN:s kultursidor och i nättidningen Feministiskt perspektiv med anledning av en ny antologi som heter Det heter feminism! 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen. Boken lanserades stort på en feministisk tribunal på Rival i Stockholm för några veckor sedan (och sponsrades av LTU:s nyblivne hedersdoktor Benny Andersson).
Antologin är ett intressant tidsdokument och bör läsas av alla som är intresserade av svensk politik. I debatten hittar vi journalister som Kristina Hultman och Anna Klara Bratt men också forskare som Malin Rönnblom och Sara Edenheim. Bland andra. Men just inga politiker, förutom Gudrun Schyman som är kritisk till kritikerna och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som är synnerligen kritisk till boken. Hon menar att den är helt historielös.
Bokens redaktörer, som för övrigt är fyra framstående forskare i statsvetenskap vid Stockholms universitet, menar att det råder en tystnad kring ojämställdheten i Sverige. Från att alla partiledare kom ut som feminister är det nu sällsynt med uttalanden och diskussioner som rör kvinnor och mäns ojämlika villkor. I riksdagen, i media eller i talarstolar.
Tyvärr verkar det mest av allt vara en debatt för de redan invigda – en slags intern uppgörelse – som handlar om huruvida jämställdhetspolitiken fört oss framåt eller bakåt, om den har varit för konsensusinriktad och exkluderande och huvudsakligen handlat om att förbättra vita svenska heterosexuella kvinnor och mäns situation, om jämställdhetspolitiken har förlorat sin radikala förändringspotential.
Själv har jag svårt att se att konfliktlinjerna är så stora och känner att jag inte riktigt hänger med. Hen kan väl vara för och emot svensk jämställdhetspolitik samtidigt? Se att den inneburit att vissa orättvisor minskat, men inte alla? Att jämställdhetspolitiken i många fall har vilat på en vit manlig och heterosexuell norm. Gynnat en del, men inte alla. Att jämställdhetspolitiken har fört oss där vi är i dag - men att vi vill ännu längre. Helt enkelt - inte varit eller är - good enough. Eller?
Redaktörerna till Det kallas feminism! skriver också att syftet med boken är att få igång en könspolitisk diskussion och debatt och jag menar att de till viss del har lyckats. Redan. Inte minst har det blivit tydligt att det finns motsättningar – att vi inte menar eller vill samma sak med jämställdheten. Att jag skriver beror till viss del på att diskussionen fortfarande inte nått ut i en allmän debatt och (ännu?) inte kommit upp på den (parti)politiska dagordningen.
Kort och gott skulle jag därför vilja säga att boken har resulterat i lite väsen för ingenting – det vill säga viss debatt om den uteblivna jämställdhetspolitiken och tystnaden kring könspolitiska frågor.
PS. För den som vill ta del av fakta om hur ojämställdheten ser ut här och nu – så rekommenderar jag en läsning av På tal om kvinnor och män 2012.
Fler inlägg i debatten:
2012-11-19 Josefin Rönnbäck: Mycket väsen för ingenting?
2012-11-02 Sandra Dahlén: Fem anspråkslösa sexualpolitiska förslag
2012-10-26 Kajsa Ekis Ekman: Framåt är vägen!
2012-10-05 Edda Manga: Dags för en kritik av våldet
2012-09-28 Edda Manga: Dags för en kritik av jämställdhet
2012-09-23 Fuzie Khatmi: Inlägg från de andra
2012-09-21 Nasim Aghili: "Vi måste arbeta tillsammans"
DN 2012-11-01 Kristina Hultman: Rörelsen måste utanför seminarierummet
DN 2012-10-30 Anna-Klara Bratt: Det är inte feministernas fel!
DN 2012-10-26 Gudrun Schyman: Vad vill egentligen Kristina Hultman?
DN 2012-10-17 Maud Eduards, Maria Jansson och Maria Wendt: Någon måste stå utanför och höja rösten
Dagens Arena 2012-10-15 Malin Rönnblom och Sara Edenheim: Feminismen måste våga ha högre ambitioner
Dagens Arena 2012-10-12 Josefin Karlsson: IKFF: ”Den feministiska rörelsen måste ta krafttag om säkerhetspolitiken”
DN 2012-10-09 Kristina Hultman: Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten