Jag är bidragsberoende. Varje månad bistår staten mig så min ekonomi fungerar. Det är ingen som tittar snett på mig för det. Jag är i ett varmt innanförskap och mina omfattande bidrag från staten är inte skambelagda utan snarare ett bevis för att jag är ganska lyckad.
Jag har varit bidragsberoende förut. När jag var ensamstående med ett litet barn och hade låga inkomster fick jag 2000 kr i månaden i bostadsbidrag. Det gjorde att jag tryggt kunde betala hyran och det hjälpte till så att min lilla son fick en bra start. Det var väl använda pengar.
Den här gången är det annorlunda. Jag har en bra lön och har dristat mig till att köpa ett dyrt hus. Det fungerar tack vare att jag får 3000 kronor i månaden av staten i bidrag till de bolåneräntor som utgör huvuddelen av mina boendekostnader. Hade jag haft motsvarande hyreskostnader hade jag inte kunnat få bidrag. Genom en av regeringens jämställdhetssatsningar, RUT-avdraget, får jag dessutom en dryg tusenlapp till i månatligt bidrag till städhjälp.
Jag har aldrig tjänat så mycket pengar som nu, och jag har aldrig fått så mycket bidrag från staten. Är det verkligen en klok prioritering av hur skattemedel används?
Mångas ekonomi bygger på räntebidraget, som betalar 30 procent av räntekostnaderna, så det går inte att avskaffa över en natt. Det upplevs visserligen positivt för många enskilda men som också ökar bankernas utlåning, och inkomster, och som blåser upp fastighetspriserna. Det är mycket skattepengar som går åt, Avskaffa det i många små delar under lång tid och använd pengarna till mer personal i vård och omsorg. Och fördubbla bidragsförskottet. Att förbättra ensamstående föräldrars ekonomi är en social framtidsinvestering.
RUT-avdraget då? Avskaffa det direkt och anställ fler städare och vårdpersonal i offentlig verksamhet. Jag får betala min städning själv, eller komma överens med sonen om ett städschema. Det är motbjudande att Borg betalar halva min städräkning när det är akut brist på händer i vården!