Utanför ett hotell i Culiacán står en grupp ungdomar och ropar ut sitt stöd för en av senatorskandidaterna från regionen. Där pågår ett valmöte och snart ska kandidaten komma ut.

– Cuén, ropar de om och om igen, alla iklädda likadana vita t-tröjor och skakar på burkar som rasslar rejält, dekorerade i grönt.

Ungdomarna ser så lyckliga och engagerade ut att jag spontant utbrister ”Gillar de verkligen den där kandidaten så mycket?” – och får tillbaka ett överseende leende och ett lika förväntat som självklart svar ”…nej, de är ju avlönade”.

På söndag är det val i Mexiko. En oväntad kraft som påverkat valkampanjen en hel del är studentrörelsen #yosoy132. Allt började med att Enrique Peña Nieto besökte det privata iberoamerikanska universitetet i huvudstaden. Han är presidentkandidat för PRI, partiet som höll sig kvar vid makten i 71 år med hjälp av orättvisa vallagar, fusk och korruption.

Under universitetsbesöket fick han kritiska frågor och bemöttes med slagord. Ett stort gäng studenter ville kasta ut honom. Efteråt hävdade han att de som framfört kritik var bråkmakare och lösdrivare, inga riktiga studenter.

Inget av detta visades i Televisa, tevekanalen som varit lierat med PRI, och som Enrique Peña Nieto sägs ha betalat för positiv bevakning under sin tid som guvernör 2005–2011 i Mexikos mest folkrika delstat. Några av de studenter som varit med vid universitetsbesöket lade upp egna filmer på Youtube, först för att visa vad som faktiskt hänt under mötet. Sedan började de en efter en, att filma sig själva med sina studentlegitimationer som skulle klargöra att de är ”riktiga” studenter. Sammanlagt 131 studenter anslöt sig till manifestationen.

Därefter startade rörelsen som kallas #yosoy132 – vilket betyder ”jag är 132” och är ett sätt att visa stöd för de 131, men också att vilja bryta den apati som bidrar till att upprätthålla ett politiskt system som fortfarande till stor del bygger på korruption. Nu har rörelsen 100 000-tals anhängare och bland dem som uttryckt sitt stöd via sociala medier finns såväl Dalai Lama som the Rolling Stones.

#yosoy132 Culiacán, 10 juni 2012.

I Culiacán blev #yosoy132-rörelsens manifestation den 10 juni tillsammans med anti-Peña Nieto-aktivister den största på mycket länge. Det berättar en av initiativtagarna, Natalia Reyes Andrade. I höstas försökte var hon med och drog igång en lokal variant på Occupy-rörelsen – Indignadxs Culiacán – men då var det svårt att mobilisera några större skaror. Nu är hon med i den grupp som har hand om finansieringsfrågor i #yosoy132 Culiacán, berättar hon utan omsvep när jag ställer frågor om kampanjkorruptionen.

– Ingen har betalat oss. De flygblad vi delar ut har vi skramlat ihop till själva, var och en har bidragit med vad den kan. Det finns också folk som ger oss saker, men vi har inget vinstintresse. Det enda intresse som driver oss är strävan efter förändring och att människor här i Culiacán ska ha tillgång till information, befrias från apati och skygglappar, säger Natalia Reyes Andrade.

Vad säger kandidaterna, egentligen?

Men att det finns kandidater som köper röster känner hon väl till. Hon känner också flera som accepterat mutor.

– Vi säger inte till folk att inte acceptera något från kandidaterna, för människor har stora behov. Partierna, särskilt de på högerkanten, har lång vana av att köpa röster med tårta, med läsk, på senaste tiden med öl, de höjer insatserna så att säga.

Just här blir vi avbrutna av en man som visar en bild på sin dotter och ber om pengar till hennes vård. Han går raskt vidare i den stekheta värmen när vi ber att få vara ifred, för att kunna fortsätta intervjun på kaféet där vi sitter där vi sitter och dricker kall lemonad.

– Nej, fortsätter Natalia Reyes Andrade, vi säger inte åt någon att inte ta emot tårta eller pengar. Människor vet vilka behov de har. Jag kan ta emot propaganda från vilken kandidat som helst, i slutändan är det ändå jag som bestämmer. Om någon tillhör ett parti – det är upp till var och en. När de berättar att tagit emot något av en kandidat, säger vi som det är, att de för den sakens skull inte behöver rösta på den kandidaten.

Culiacán ligger i delstaten Sinaloa, ett politiskt fäste för PRI där traditionen att protestera inte är särskilt stark enligt Reyes Andrade. Inte ens i samband med den stora fredsdemonstrationen som utropats nationellt den 6 mars förra året deltog särskilt många. Men på 1990-talet protesterade studenterna mot höjda busspriser i Culiacán. Protesterna ledde till att det studentrabatt infördes.

– Det är många som inte vet att vi har det tack vare en manifestation som många anslöt sig till, säger Natalia Reyes Andrade och poängterar att människor behöver känna till sådant:

– I takt med att vi ser oss själva allt mer som subjekt med rättigheter skapar vi en revolution. Vi började en liten grupp här, men vi sår små frön av tvivel – är det sant vad de säger, att vi är obetydliga, lösdrivare, värdelösa, när vi både arbetar och studerar? Revolutionen här kommer att vara sådan, bit för bit, men den kommer. Om revolutionen inte blir social blir den politisk.

#yosoy132 började som en studentprotest.

Natalia Reyes Andrade har bott några år på andra håll i Mexiko och bland annat kämpat med ursprungskvinnor för deras rättigheter. Hon är glad att kvinnor och män engagerar sig sida vid sida i #yosoy132-rörelsen. En kompis påpekade att av fyra–fem personer som bjudit in honom till manifestationen var samtliga kvinnor, och hävdade att det är kvinnorna som driver på.

– I viss mån har han nog rätt, på mötena brukar vi vara lika många kvinnor och män. Vi delar upp arbetsuppgifterna mellan oss och de som varit mest aktiva har faktiskt varit kvinnor, också i politiska roller. Jag gillar att det är så här i Culiacán. Det finns kvinnor i rörelsen som är öppet homosexuella. Och det är så bra att de här frågorna kommer upp om sexuella friheter, om jämställdhet, om unga och politik. På så vis kan vi få se en ny typ av debatt här och få fler att kämpa för mångfalden i Culiacán, säger Reyes Andrade.

Natalia Reyes Andrade, i mitten.

Symbolvärdet i att samlas just den 10 juni är starkt. Den dagen 1971 sköts dussintals studenter ihjäl under fredliga demonstrationer i huvudstaden Mexiko City. Trots att bevismaterial sparats ställdes ingen till svars för massakern.

”Vi är framtiden, vi är nutiden och vi är de generationer som förde kampen innan oss”, ropar Cristina Montoya Soto i mikrofonen på torget i Culiacán. Hon har hållit ett långt och passionerat tal om behovet av förändring i Mexiko. Någon talesperson är hon inte precis, säger hon efteråt när jag ber om en intervju, men pratar gör hon gärna:

– Jag kände bara att jag måste få säga något!

En stor del av kritiken som förs fram av henne och andra under manifestationen handlar om mediernas bristande ansvar. Cristina Montoya Soto har nyligen gått ut gymnasiet och väntar på besked om antagning till psykologlinjen. Hon har inte bestämt sig för hur hon ska rösta, utan tänker fortsätta att ta reda på så mycket.

– Vårt mål är att informera människor om vad som pågår, för majoriteten av dem vi vänder oss till får bara veta vad de ser på nyheterna i teve. Vi är medvetna om att det som visas där inte är helt sant utan partiskt, säger hon.

Gensvar grund för optimism

Då passar en ung kvinna som står och lyssnar på att flika in med en fråga:

– Varför har ni bara information om Peña Nieto?

– För vår uppfattning är att tevenyheterna informerar kritiskt om alla de andra kandidaterna. Vi har tagit med den information som inte kommer ut, den information som döljs, säger Cristina Montoya Soto.

Hon svarar också utan tvekan angående vilken fråga nästa president behöver ta itu med först:

– Utbildning är den viktigaste frågan. Vi måste utbilda människor om historien.
Efter manifestationen den 10 juni är hon optimistisk.

– Jag är optimistisk för jag har sett gensvaret hos människor, om de hade bemött oss med apati kanske jag hade känt annorlunda, men nej, människor verkar väldigt öppna för det här just nu.

Cristina Montoya Soto.

I bakgrunden hörs en äldre man som tagit upp mikrofonen och ropar:

– Leve 132 och leve de gamlingar som liksom jag känner sig stolta över att tillhöra rörelsen!

Snart får han igång en kör av röster:

– Inte en enda röst till PRI!