"I dagens politiska klimat, där högerextrema kallas "invandringskritiska" och där jämställdheten klumpats ihop med minoriteter som diskrimineringsfråga, var Vänsterpartiets kongress ett undantag. En zon där feminismen fredades." konstaterar Märit Rönnols. Hon var på plats och höll ett särskilt vakande öga på de feministiska frågorna.
På V-kongressen var begreppet feminism inte ett skällsord, utan något som sades stolt ifrån talarstolen. När en påtagligt känslosam Lars Ohly på torsdagen höll kongressens öppningstal, sitt sista tal som partiledare, lyfte han många av de frågor som kom att prägla kongressen. Det handlade om klass, om arbetet med antirasism, om klyftor i välfärden och om feminism.
“Feminismen är en frihetsrörelse som handlar om löner, arbetsvillkor, tid, tillgång till en värdig äldreomsorg, förskola på obekväma tider, skola och fritidsverksamhet för barnen. Vi är feminister just därför att vi ser omfattningen av kvinnors underordning i samhället och är beredda att använda politiska medel för att utjämna skillnaden i makt och resurser mellan män och kvinnor. […] Nu går vi till feministisk offensiv!”
Det Ohly presenterar i sitt tal är en handfast feminism som i praktiken beskriver kvinnans underordning, och som vill ta till politiska medel för att ändra på detta. På honom skulle det följa många som talade om feminism och som kallade sig för feminister, inte minst i frågan om ny partiledare.
En eller två partiledare?
Talarlistan ville aldrig ta slut när kongressen skulle välja för eller mot ett delat ledarskap. De som pläderade för gjorde det med hänvisning till feminismen – Jonas Sjöstedt sågs som given, men många ville ge honom en kvinnlig kollega, “med kvinnliga erfarenheter”. Madeleine Nyvall från Värmland pläderade å sin sida mot delat ledarskap, med hänvisning till feminismen:
– Med delat ledarskap är vi alltid garanterade en kvinna, men vi är också alltid garanterade en man. Vill vi verkligen vara ett feministiskt parti som kvoterar in män? Det finns de som menar att delat ledarskap inte alls har med jämställdhet att göra. Men om vi inte kopplar ihop ledarskap med makt och makt med kön, vilken maktanalys har vi då som feministiskt parti?
Kongressen beslutade om att också i fortsättningen ha endast en partiledare, och som Jonas Sjöstedts utmanare stod Rosanna Dinamarca; Ulla Andersson hade tidigare backat från sin kandidatur.
Pläderingarna för de två partiledarkandidaterna, kom att bli förhållandevis könsstereotypa. Dinamarca lyftes fram som ett alternativ på grund av sitt kön och sina kunskaper som mamma. Sjöstedt å sin sida beskrevs som “statsmannamässig” och som en duktig politiker. Siffrorna blev tydliga: 82 procent för Jonas Sjöstedt.
Klyftor – mellan könen, mellan klasserna
De pratar om klyftor mellan könen, och klyftor mellan klasserna. Klyftor i välfärden som man menar bara ökar, partiet vill skapa sammanhang av politiken, och erbjuda en välfärd
som man kan lita på. I strategidokumentet talar de om klyftor på grund av ett otillräckligt jämställdhetsarbete i regeringen.
”Efter decennier då kvinnorörelsen kunnat flytta fram sina positioner ser vi i dag hur jämställdhetsfrågorna försvunnit från den politiska dagordningen och ojämlikheten mellan män och kvinnor på flera områden tydligt ökar.”
Numerärt vill partiet satsa ordentligt, till 2014 ska minst hälften av alla förtroendeuppdrag innehas av kvinnor, och den “könsstereotypa fördelningen” av uppdragen ska motverkas. I dag har kvinnorna administrativa uppdrag, medan männen har politiska. Fram till nästa kongress, år 2014, ska en internfeministisk utredning genomföras, som sedan ska ligga till grund för det interna arbetet.
Man vill bli ett tillgängligare parti; ha möten under dagtid för föräldralediga eller skiftarbetande, göra det möjligt med barnpassning under möten och aktiviteter och lägga en del verksamhet på nätet.
För intersektionaliteten gick det sämre – alla motioner röstades ned; däribland en om att införa en paragraf om intersektionellt förhållningssätt i partiprogrammet.
”Vi ska göra politik”
Något som sticker ut är formuleringen i strategidokumentet om att ”göra politik” – att gå från ord till handling. Finnas i människors vardag och vara ett självklart alternativ.
”Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.”
Har det funnits en brist på handling förut? Har man vilat för mycket på att vara sossekompis? Den socialdemokratiska baksmälla som även drabbat Vänstern tycks nu vara botad. Partiet ser att de själva måste ta ett eget ansvar för arbetarrörelsen, och vill göra detta på flera nivåer.
Mottot för kongressen var “Vänster för framtiden” – där några självklara inslag blev miljö- och välfärdsfrågor. Kängorna är enkla att rikta mot den sittande regeringen. Frågan där V fortfarande har mycket att bevisa är inom feminismen. En ”feministisk offensiv” utlovades och skrivningarna i strategidokumentet är starka – men utan praktik och innehåll.
“Vänsterpartiets politik genomsyras av en feministisk analys.” skriver de i sitt strategidokument, men det var svårt att hitta själva analysen utöver generella beskrivningar om maktstrukturer som förfördelar kvinnor. Det är tydligt att de vill göra något, frågan är bara hur. Kvinnors representation är inte per automatik feminism, något som partiet bör inse och arbeta med. Begreppets backlash stötte på patrull under Vänsterpartiets kongress. Nu är det dags att gå från ord till handling – upp till feministiskt bevis för Vänsterpartiet.
