Regissören Aurelia Le Huche gjorde verkligen rätt då hon valde bort det vanliga scen- och publikstuket. Att ta med åskådarna och stänga in dem i samma rum som kvinnan, ger en otrolig närhet och mot slutet av föreställningen börjar jag själv känna mig en aning klaustrofobisk.

Pjäsen är baserad på Charlotte Perkins Gilmans novell ”The Yellow wallpaper”. Den handlar om en kvinna som blir instängd i ett rum av sin man, som också är hennes läkare, eftersom hon har fått diagnosen hysteri. Det var en vanlig diagnos för kvinnor fram till 1900-talet. Kvinnorna blev ombedda att ligga stilla, äta fet mat och inte stimulera sig.

Teater plus film

Kvinnan i novellen blir besatt av den fula gula tapeten i rummet. Till slut, på grund av att hon har noll stimuli, får kvinnan en psykos. Hon ser en kvinna eller flera kvinnor bakom tapeten och blir till slut säker på att hon själv är en av dessa kvinnor. Charlotte Perkins Gilman anses vara en av de första feministerna och lade grunden till vissa nationalekonomiska tankar inom rörelsen.

Det här är historien som Puma Scenkonst har tagit på sig att gestalta. Hela pjäsen inleds men en film där en massa anonyma kvinnor med håret för ansiktet kryper omkring i vita nattsärkar. Jag börjar oförskämt nog tänka på skräckfilmen The Ring från 2002, där en anonym kvinna med vit nattsärk kryper ur teveapparater och dödar människor. Publiken förstår senare varför den här filmens visas, men i början väcker den mest frågetecken.

Publiken som dagbok

Efter filmstunden börjar det som är riktigt bra, nämligen Elin Skärstrands monolog. Elin Skärstrand spelar vår unga Charlotte, kvinnan som är instängd i rummet. En skillnad från original novellen är att kvinnan där har skriver i en dagbok. Det har inte Charlotte, utan Aurelia Le Huche har valt att använda publiken som dagbok istället. Charlotte talar med oss, och agerar med oss, vilket jag tycker var mycket bra. Det kanske till och med kunde utökas?

De låter Elin Skärstrand fantisera en gul tapet och använder även videosekvenser där mönster rör sig över tapeten och man kan skymta konturerna av en kvinna där bakom. Charlotte beskriver den gula tapeten på oändligt många sätt, först hatar hon den, men ju längre hon vistas i rummet desto mer besatt blir hon av den. Till slut vill hon inte längre lämna rummet och hon låter inte heller någon annan komma in eftersom de då kan avslöja hemligheten. Vilket de inte får.

Omvandlingen

Hur är det då med de nervösa tendenserna? Charlotte verkar tycka att hennes tankar är normala. Samtidigt säger hennes man, tillika läkare, att det är något fel och att hon borde vila. Hon lyder honom, eftersom han måste ha rätt? Vi ser en fullt fungerande person bli till ett vrak eftersom hon är ensam och instängd i ett rum.

Det är väldigt intressant att se en prydlig kvinna förvandlas till en djurliknande varelse i bara underklänningen och utsläppt hår med ett rep knutet kring midjan som kryper runt i rummet och skriker att ”JAG VÄGRAR KOMMA UT”. Hon har bestämt sig för att gå till botten med den gula tapeten.