Lena Nyman (1944-2011) är en av våra mest kända skådespelare genom tiderna.
Hon fick flera utmärkelser för sitt arbete, bland annat en guldbagge för Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul (1967). Lena Nyman var en firad skådespelare på Dramaten och hon medverkade också som sångerska på flera skivor och spelade i revyer och krogshower.

Nu har Annika Persson med Jag vill ju vara fri publicerat den första fullständiga levnadsteckningen över hennes liv och arbete. Boken utgår från ett rikt källmaterial, som består av Lena Nymans dagböcker, brev och memoarutkast. Annika Persson har också intervjuat hennes kollegor och vänner.

Lena Nyman började i teaterskola redan som liten. Hon var med i flera produktioner som barn och tonåring, och det blev på så sätt självklart att hon skulle fortsätta som skådespelare. Som ung kvinna agerar hon i flera av Vilgot Sjömans projekt bland annat 491 (1964) och Jag är nyfiken – blå (1968) och hon slog igenom på bred front.

Där blev hon både ansikte och kropp för den svenska synden.

Recensenterna och pressen var obarmhärtigt hårda och sexistiska i recensionerna av den skandalösa filmen. Inte överraskande var kanske att hennes manlige motspelare Börje Alstedts nakenhet inte kommenterades. Man anmärkte på hennes kropp, att den var fet och motbjudande. Detta ledde till ett livslångt bantande, beroende av tabletter, alkohol och ätstörningar.

När Lena Nyman arbetade på Dramaten hyllades hon för sin närvaro och kompetens på scenen. Recensenterna spådde en lysande framtid för den unga Nyman.

Lena Nymans prestationer värdesattes motsägelsefullt. Å ena sidan var hon den nakna, naiva flickan och å andra sidan en seriös aktris med tyngd, och båda sidorna finns med i biografin. Hennes öppenhet och iver gör också att biografin har en obehaglig ton. Med facit i hand vet vi ju hur det kommer att gå.

Det mest obehagliga kapitlet i boken är beskrivningen av när Lena blir huvudperson i programmet Här är ditt liv, 1987. Hon blev kidnappad av Lasse Holmkvist och tvingades in i direktsänd intervju med människor som gått in och ut ur hennes liv. Beskrivningen av programmet är träffande i sitt obehag. Flera medverkande tafsade på henne och Lena Nyman var sliten och utsatt. Hon försökte ge ett glättigt humoristiskt intryck men det var lätt att se igenom fasaden, hur svårt det är att vara i rollen som sig själv.

Rattfylleri, raserade äktenskap och kontroversiella roller. Hela tiden var pressen obarmhärtig mot henne. Hon greps för rattfylla flera gånger och var periodvis svårt sjuk men fortsatte ändå att arbeta och skriva. Långsamt blir hon allt mer sliten.

Det är svårt att säga att Jag vill vara fri ger någon ny bild av Lena Nyman jämfört med den som presenterats i media genom åren. Hon framstår som öppen och driven, smart och kunnig, att hon var den fria kvinna hon ville vara, samtidigt passerar många män genom hennes tillvaro. Hon undrade själv i ett utkast till memoarer varför dessa män hade så stor plats i hennes liv och dagböcker.

Annika Person beskriver hur den friheten har ett pris i ett samhälle präglat av mannens syn på kvinnan. En kvinna som inte var skygg, ouppnåelig och sval blev i stället exploaterad. Den Lena Nyman vi har sett på teve och i tidningar, har varit okonstlad och personlig. Det är det som gör biografin obehaglig, att hennes egen frihet, också innebar utsatthet.

Lena Nyman var en stor skådespelare. Hon hade en mångsidig talang för både humor och tragedi. Hon var en firad sångerska. Dessutom var hon omtyckt av de flesta.

Alkoholen, cigaretterna och sjukdomen gör att biografin över hennes liv blir kantad av sorg, men hon var också en fri själ och gick sin egen väg genom livet.