Vad är kriteriet på en verklig kändis? Att hen diskuteras i kassakön i snabbköpet. En som med råge uppfyller det kriteriet är Anna Wahlgren. I mer än fyrtio år har hon varit en person som ständigt väckt debatt och som de flesta kvinnor över trettio känner till och har en åsikt om. Dottern Felicia Feldts bok om sin barndom, Felicia försvann, och Wahlgrens eget framträdande hos Skavlan har på nytt gjort henne aktuell.
Två kvinnor bakom mig i kön pratar om henne. Den ena erbjuder sig att låna ut Felicia försvann till den andra, som gärna vill läsa. Sen tillägger hon: ”Men Lena tyckte att hon fick hjälp av Barnaboken.”
Av rädsla för att drabbas av den otäcka åkomman skadeglädje hade jag beslutat att inte läsa Felicia Feldts bok, och jag var bortrest när teveprogrammet sändes. Men sen lät jag mig ändå övertalas. Du bara måste! sa några av mina vänner som mindes de verbala sammandrabbningarna mellan Wahlgren och mig på sjuttiotalet, främst i Kvinnobulletinen.
En av de hårdaste artiklar jag någonsin skrivit riktade sig just mot Anna Wahlgren, i hennes egenskap av daghemshatarnas översteprästinna. ”Tänk att vara tre år gammal och utlämnad åt Anna Wahlgren dag och natt”, ungefär så skrev jag efter att ha sett ett teveprogram där hon i nåder gjorde ett studiebesök i ett av de daghem hon fördömt i otaliga artiklar. I sin replik använde hon sin döde son som tillhygge i debatten – han hade väl dött för att slippa vara med henne.
Kampen för daghemmen
I efterhand häpnar jag över dessa hårda formuleringar, men sen minns jag hur viktig daghemsfrågan var för oss som var aktiva i sjuttiotalets kvinnorörelse. Och för mig personligen, som länge inte hade en chans till daghemsplats för mina barn eftersom jag begått den oförlåtliga synden att vara gift med deras far. Att min karriär som hemmafru trots det inskränkte sig till några månader kan jag tacka Edith för, vår underbara dagmamma.
Långsint som jag är minns jag inställningen hos den tidens makthavare. Finansborgarrådet i Stockholm (fp) hävdade att det skulle bli billigare att importera arbetskraft (manlig, får man anta) än att bygga ut daghemmen. Ett kommunalråd (s) i min egen kommun sa ordagrant så här: ”Kommunen vill att kvinnorna ska vara hemma, annars förslummas bostadsområdena.” Och socialchefen i samma kommun avvisade mig med orden: ”Men ni är ju inget katastroffall, fru Sangregorio, ni har ju en man som kan försörja er.”
Jag glömmer aldrig hur min yngste son längtansfullt tryckte näsan mot fönstret till det daghem där han inte fick komma in eftersom hans far kunde försörja hans mor, och hur han på helgerna valde att leka just på daghemmets lekplats, som under resten av veckan var förbehållen de lyckliga daghemsbarnen.
När ett ännu ganska litet Grupp 8 för första gången firade 8 mars med en minidemonstration på Sergels torg, iklädda sandwich-plakat med text på både fram- och baksida, var det därför självklart för mig att välja ett plakat med texten ”Daghem åt alla barn”. En man kom fram och undrade om jag inte tänkte på hemmafruarna. Varpå jag fullt sanningsenligt kunde svara att det var just för att jag var hemmafru som jag demonstrerade för daghem. Han blev rätt blek om nosen. Om till och med hemmafruarna gick i demonstrationer för daghem var män som han nog illa ute.
Att sjuttiotalets ”nya kvinnorörelse” uppstod ungefär samtidigt i så många länder och fick en sådan kraft berodde på att det överallt fanns mängder av unga kvinnor som fått utbilda sig men som sen förvägrades möjligheten att utnyttja den utbildningen, så vida de inte avstod från att få barn. ”Den gamla kvinnorollen är inte längre möjlig, den nya är ännu inte möjlig” – så förklarade en svensk kvinna situationen i Sverige för sin indiska väninna. Just daghemmen var den viktigaste förutsättningen för en förändring. För på den tiden var det inte svårt att få arbete, tvärtom.
Grupp 8 har ofta anklagats för att vara barnfientligt. Ingenting kan vara mer fel, och det gällde även daghemsfrågan. Daghemmen sågs som en viktig förutsättning inte bara för kvinnans frigörelse utan också för barnens. Ingen förälder är så underbar att hen (fast på den tiden var det nästan alltid en hon) kan ge sina barn allt de behöver.
Motståndet mot daghemmen var samtidigt starkt, framför allt från högern men i viss mån också från äldre arbetarklassmän. De hade kämpat för en lön som skulle räcka till att försörja en familj och såg hemmafrusamhället som en framgång, inte minst för att många av kvinnojobben hade varit både slitsamma och illa avlönade. Det är de ju för övrigt fortfarande.
Men det stod trots allt klart att utvecklingen skulle gå åt det håll kvinnorörelsen förespråkade. Sambeskattningen avskaffades och daghemmen började byggas ut, om än alltför långsamt.
Daghemshatarnas okrönta drottning
Då dök drottning Anna upp som ett svar på daghemshatarnas våta drömmar. I krönikor och intervjuer lanserade hon en ny och mer sofistikerad kritik av daghemmen. Dagispersonalen kunde aldrig ge barnen det de behövde, eftersom de hade både utbildning och lön för sitt arbete och därmed var strukturellt olämpliga. Visserligen var det vid den tiden bara någon procent av svenska barn som fått möjligheten att bli förstörda av en daghemsvistelse, men likväl lyckades Anna Wahlgren skylla många av tidens problem på de förhatliga daghemmen. Och mammorna var, då som nu, känsliga för allt som kunde tyda på att deras barn for illa. En typisk rubrik från den tiden: ”AW, blir mitt barn terrorist av att vara på dagis?”
Kulmen blev det teveprogram där Anna Wahlgren för första gången besökte en av de barnaplågarinstitutioner som hon skrivit så mycket om men aldrig sett IRL. När jag tillsammans med min lokalgrupp i Grupp 8 såg det programmet tyckte vi det framgick så tydligt hur mycket bättre ett barn skulle ha haft det hos den trygga daghemsföreståndaren än hos den överspända Wahlgren, men så tyckte tydligen inte en stor del av svenska folket. Producenten, Birgitta Sandstedt, berättade senare att SVT aldrig fått så många reaktioner på ett program. Och det var i huvudsak positiva reaktioner. Anna Wahlgren kom, sågs och segrade.
När jag läste dottern Felicias berättelse om sin barndom kändes det ännu bisarrare att Anna Wahlgren under en period var en idol för den del av svenska folket som kan betecknas som de moralkonservativa. Jag minns ett radioprogram där lyssnarna kunde ringa in till Anna Wahlgren, och där den ena efter den andra, män och kvinnor, ringde och uttryckte sin hänförelse över hennes motstånd mot daghemmen och hyllade henne som Familjens försvarare och en självskriven ledare för den rörelse som hette Familjekampanjen.
Och visst, den som varit gift sju gånger med sex olika män kan onekligen sägas ha satsat på familjen, eller snarare familjerna.
När jag skriver detta känner jag hur jag plötsligt förflyttas till den tidens slagfält och blir nästan lika arg som jag var då. Borde inte detta vara glömt och förlåtet nu, fyrtio år senare? Hon förlorade ju dessutom; i senare upplagor av Barnaboken lär kritiken mot daghemmen ha tagits bort. Den skulle väl knappast väcka samma hänförelse hos bokens målgrupp småbarnsföräldrarna som hos frireligiösa åttioåringar i Småland.
Men nej, jag har svårt att förlåta att hon i kraft av sin auktoritära men också karismatiska personlighet lyckades skapa sådana skuldkänslor hos så många kvinnor. Och om bara en bråkdel av dottern Felicias berättelse är sann kan jag önska att hon och hennes syskon inte hade varit så helt utlämnade åt sin mor under uppväxttiden.
Ändå måste jag erkänna att Anna Wahlgren var en formidabel motståndare. Klipsk, verbal och stridbar. Nog måste man bäva inför någon som inte ens drar sig för att använda sitt döda barn som tillhygge i debatten. Wow!
Bibel för föräldrar
Några år senare skrev hon Barnaboken och blev gurun för en hel generation föräldrar, av vilka en del att döma av diskussioner på nätet följt hennes råd till punkt och pricka. För en yngre generation än min egen är det för den boken hon är känd, och det är naturligtvis hennes ställning som expert på barnuppfostran som gett dotterns bok en sådan laddning.
Barnaboken kom ut 1983, fem år efter debatten i Kvinnobulletinen. Jag recenserade den i samma tidning och finner när jag läser om texten att den gör både boken och författaren rättvisa.
För det som gör Anna Wahlgren intressant är ju inte hennes överdrifter och eventuella övergrepp utan att hon faktiskt är en mycket begåvad och originell person. Inte bara Barnaboken utan också hennes skönlitterära böcker är värda att läsas. I min recension är jag i stånd att erkänna det. Vid det laget var daghemskriget avslutat, och det var inte hon och hennes hejarklack som segrade. Efter detta intresserade jag mig inte för hennes vidare öden och hade ingen aning om den historia om alkoholmissbruk och ständiga flyttningar som dottern återger.
Men när jag såg henne komma in i Skavlans studio och slå sig ned bredvid de vällyckade och välryktade och rynkfria männen var min reaktion absolut inte skadeglädje utan snarare ett slags spontan solidaritet med en (annan) gammal kvinna som livet gått hårt åt. Och nästan en lust att beskydda henne. För övrigt en känsla som hon säkert skulle vara den första att avvisa.
Den som är utan skuld kaste första stenen.
