Det politiskt samhällshistoriska och det ytterst vardagliga växlar effektfullt i Sofi Oksanens senaste roman Duvorna som försvann. Det anser Emma Strindmar Norström som läst och har svårt att värja sig, både mot bokens smärtsamma tema och Oksanens språk.
Sofi Oksanen fortsätter efter Stalins kossor och den prisbelönade Utrensning med ännu ett ambitiöst romanprojekt som tar avstamp i Estlands historia. Den här gången handlar det om tiden för andra världskriget, då Tyskland och Sovjetunionen ockuperade landet i flera omgångar. Historien rör sig mellan 40-talet och 60-talet. Det handlar också om ett mycket olyckligt äktenskap och relationen mellan två kusiner som väljer olika sidor i kampen mellan hemlandet och ockupationsmakten.
Perspektiven växlar mellan det politiskt samhällshistoriska och det ytterst vardagliga. Det vill säga det liv som människor försöker leva, eller tvingas leva, innanför hemmets väggar medan kriget gör sig påmint utanför. Oksanen låter effektfullt de olika världarna mötas när Luftwaffes flygplan dånar över Tallinn och Juudit hukar vid sovrumsväggen. Hon sätter ansiktet mot tapeten och drar in den trygga doften av gamla människor som står i kontrast mot stridernas stank utanför. Edgar gör iordning en skarpsillsmörgås åt sig medan han dechiffrerar koder ur ett brev för att kunna förse Kontoret med uppgifter som ska ödelägga människoliv. Effektfullt ställs de vanligaste av dofter och smaker mot en extrem livssituation.
Det är omöjligt att värja sig mot bokens smärtsamma tema och Oksanens språk som aldrig fallerar. Juudit, Edgar och Roland är personer att bära med sig liksom Europas mörka historia som inte får glömmas bort, nu när högerextremismen åter är på frammarsch.