"Karin, jag trodde Sverige var ett bra land för kvinnor att leva i, men det är inte bättre än mitt hemland!" Orden kommer från en papperslös kvinna som levt i Sverige i många år. För ett ögonblick funderar jag på om hon inte överdriver. Kvinnor står verkligen inte högt i kurs i hennes hemland. Men jag är bekant med hennes situation, och nickar sorgset. Hon står inte högt i kurs här heller – frågan är om någon bryr sig?
Den totala rättslöshet som hon tvingas leva i borde få varenda kvinnoförbund och feministiska organisation i Sverige att gå samman och kräva förändring. Den ofrihet som papperslösheten innebär för henne och många andra människor borde få varenda feminist att sätta igång analysapparaten: hur kommer det sig att vi låter människor leva på det här sättet? Måste det vara så?
Hon flydde ett förtryck och kom till ett annat. Här: fortfarande kvinna, nu även fängslad i det icke-erkända tillståndet. För henne finns inget skyddsnät. Mänskliga rättigheter, rättvisa och frihet är inte ord som omfattar henne eller andra papperslösa människor som lever i Sverige och Europa.
Vackra ord
Är detta något nytt för dig som läser, att de vackra orden inte omfattar alla? Förmodligen inte. Om du är papperslös vet du det med all säkerhet. Även du som råkar ha (rätt) papper vet förmodligen att Sverige bestämmer vem som får bo här och vem som inte får det. Det brukar kallas reglerad invandring, med vilket menas det tillstånd där vissa människors liv är fullständigt i händerna på andra människor som – med svensk lag i ryggen – har ett groteskt maktövertag.
Detta resulterar då och då i att människor som mot sin vilja tvingas återvända skickas in i tortyrkammare. Men trots att det börjar bli svårt att hålla räkningen på hur många gånger detta har skett, tycks få dra slutsatsen att dessa ”felaktigheter i arbetet” (eller vad det nu ska kallas när ett av världens rikaste länder leker med människors liv som om det var på låtsas) borde föranleda någon genomgripande förändring.
Faktum är att många av de människor som Sverige beslutar att avvisa inte kan eller vill åka tillbaka till den plats de kom från, oavsett vad det står i Migrationsverkets papper. I Sverige lever därför tusentals papperslösa människor i en tillvaro där det kan vara förenat med livsfara att ta tunnelbanan genom stan, där ett vårdbesök är långt ifrån en självklarhet för den som blir sjuk, där den som utsätts för våld eller hatbrott oftast står utan skydd. Varför har vi – med papper – bestämt att demokratin och de mänskliga rättigheterna inte ska omfatta dem?
Brutalt system
Indelningen av människor i legala och illegala är bland de mest brutala system för åtskillnad som vi har skapat. Papperslösa människor erkänns överhuvudtaget inte. I det offentliga existerar de enbart som oönskade objekt som ska ”verkställas”.
Jag har mycket svårt att föreställa mig, att på riktigt förstå, hur det är att leva i detta papperslösa tillstånd. Oönskad, ”illegal”, rättslös… Jag gör små försök, men kan när som helst välja att stänga av, fly in i min trygga tillvaro. Kan välja bort när det blir för påfrestande, när det allra mest hopplösa i andra människors förtvivlade situation kryper för nära inpå huden.
Nyligen träffade den papperslösa kvinnan och jag ett juridiskt ombud. Jag kom på mig själv med att försöka dämpa hennes ordrika oro, hennes farhågor, hennes panik. Som om den inte vore berättigad, som om den vore ett uttryck för överkänslighet. Det var alltså hennes liv vi satt och diskuterade. I efterhand kan jag tänka att jag förmodligen också hade känt en eller annan form av panik och frustration om jag levde i ett rättslöst tillstånd på obestämd framtid, om mitt liv låg i händerna på en myndighet full av misstro och ett land som inte erkänner min existens och som ger blanka fan i hur min situation ser ut.
Som jag hatar hur jag blir av att leva i detta skitsystem. Som jag hatar vad denna uppdelning av människor gör med mina – kanske också dina – tankar.
Naivt och omöjligt
Jag önskar att det vore självklart för alla rörelser som gör anspråk på att stå upp för rättvisa, frihet och alla människors lika värde – feminismer av olika slag inräknade – att kämpa för att papperslösa ska erkännas som människor. Att det vore självklart att arbeta för att vi ska avskaffa uppdelningen människor/icke-människor, där bara de med medborgarskap är berättigade till möjligheten att leva ett värdigt liv.
På flera håll i världen arbetar feministiska organisationer med att förbättra flyktingars och papperslösas situation. Jag önskar att jag kunde säga att feministiska organisationer och rörelser i Sverige gjorde detsamma. Men det kan jag inte. Det finns ett fåtal, till exempel Ain’t I a woman, men någon bred feministisk uppslutning går det inte att tala om.
Sverige är ett helvete för papperslösa, och papperslösa kvinnor och hbtq-personer drabbas av specifika svårigheter. Om jag önskar något av det nya året 2013 så är det att feministiska grupper, organisationer, kvinnoförbund och aktivister började se det som en självklarhet att kämpa för papperslöshetens avskaffande. Sådana förslag brukar avfärdas som naiva eller rentav omöjliga. Omvänt skulle jag dock säga att om det är något som är både naivt och omöjligt, så är det att påstå sig kämpa för människors lika värde utan att erkänna att detta kräver att vi börjar se alla människor som just människor.
