”Vi måste hitta sätt att formulera politiska mål och politiska subjekt som ser och inkluderar alla som drabbas av ojämlikhetens politik. Vi måste vara uppfinningsrika och bedriva ett antifascistiskt arbete som inte reproducerar, ens i negationens form, fascismens diskurs.” Edda Manga i ett tal hon höll på en manifestation mot rasism i Göteborg dagen efter valet.
Jag ska berätta om några upplevelser jag nyligen haft och som jag tror kan lära oss någonting och peka ut en riktning för vart vi ska gå:
Jag var ute och pratade med Ossama AlNajjar, en av de hungerstrejkande palestinierna som brukar sitta vid bordet utanför tälten i Järntorget i Göteborg. Fram kommer en lång, vältränad man med solglasögon. Han har en argsint, något rättshaveristisk ton. Han säger att han blivit hemlös därför att det hus där han bodde har utrymts för att upprätta ett flyktingläger i dess ställe. Han menade att han var svensk och att han inte hade tillgång till en bostad, att vi borde se till svenskarnas behov först. Han hade varit FN-soldat i Jugoslavien och i Irak och tjänat landet. Ändå hade han ingenting. Vi hade inte råd att ta emot flyktingar när vi inte ens kunde ta hand om våra egna.
Jag reagerade först med ryggmärgen. Kände att det fanns ett slags hot om våld mot flyktingarna i hans uppenbarelse. Men då kom en av volontärerna – som var uppenbarligen vältränad i social organisering och icke-våldslig konflikthantering – och började tala med honom. Han uppmanade honom att ansluta sig. Vi som engagerar oss för palestiniernas situation arbetar för alla människors rättigheter, förklarade han. Har du förnekats dina grundläggande rättigheter vill vi absolut hjälpa dig att kräva dina rättigheter. Du har rätt till en bostad och vi kan hjälpa dig att skriva till dem som har skyldighet att se till att du får en. Episoden slutade med att FN-soldaten och volontären gick ut tillsammans på en promenad och diskuterade Alliansens politik och nedmonteringen av välfärdsstaten.
Natten till söndag tillbringade jag på akuten med mitt barn. Där jag satt kunde jag höra sjukvårdspersonalen diskutera det kommande valet. De nämnde Jonas Sjöstedts namn och skrattade. De nämnde Gudrun Schymans namn och lät som när vi säger ”Reinfeldt” eller kanske snarare ”Björklund” eller ”Ask”. Det gjorde att jag skärpte örat. Jag lyckades höra brottstycken av samtalet sjukvårdarna emellan. En ung kvinnoröst sa till sina kamrater att oavsett vad man tycker om deras politik framträder SD-ledaren lugnt, seriöst och formulerar sig bra. Hon sa att hon tyckte att de hade rätt i fråga om kvinnor. De andra partierna ville tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv, de ville göra henne till ett offer hon inte var, Fi ville till och med bestämma hur hon skulle dela upp barnpassning och hemarbete med sin man. Men hon var inget offer och ingen skulle komma och bestämma hur hon skulle sköta sitt liv.
Dessa röster gjorde mig illa till mods. Jag hade just blivit utsatt för en av de många smygrasistiska incidenter som dagligen händer en i Sverige när man ser ut som jag. Sådant som jag låter passera för att det inte ska komma åt mig och ta energi från mig. Att en ung, vit, ambulansman möter mig med en sådan attityd förvånar mig heller inte, det händer ibland när vita män i en relativt underordnad ställning får tillfälle att bestämma över andra. Men kvinnliga sjuksköterskor? Sinnebilden av de grupper jag på något sätt förutsätter finns på samma sida som den antifascistiska feministiska vänstern jag ser mig som en del av. De som förlorat på Alliansens politik och vars underordning SD:s könsessentialistiska ideologi legitimerar!
Jag satt och lyssnade en lång stund och förstod att jag har en skev bild av det land jag bor i. Jag hör aldrig sådana röster, jag förstår inte hur de tänker. Valresultatet bekräftade de onda aningar som mitt tjuvlyssnande väckte.
Vi har samlats här dagen efter valet på Gustav Adolfs Torg för att vi behöver träffas och kramas och börja med det livsviktiga arbetet att vända på utvecklingen. Vi måste stoppa fascismens spridning och det kan endast hända genom det ännu svårare arbetet att stoppa ojämlikhetens och de omänskliggörande institutionella praktikernas spridning. Motstånd räcker inte. Vi måste bygga upp samhället. Att skrika högt räcker inte. Vi måste lyssna och öva oss i en ännu radikalare demokratisk praktik så att vi kan tala med och till alla. Jag menar inte ”ta debatten”, jag menar på djupet. Höra vad som egentligen menas och tala sanning.
Valresultatet var ett hårt slag men drömmarnas kraft är starkare än helvetet.
Det finns de som säger att vänsterns splittring är problemet. Jag tror att en livlig debatt och olika uppfattningar inom vänstern tvärtom är stärkande för vänstern som helhet. Det är klart att många antirasistiska och feministiska röster miste representation i riksdagen och det är smärtsamt. Men även om de hade kommit över 4-procentsspärren hade vi befunnit oss i den besvärliga politiska situationen i vilken vi befinner oss nu. Stödet för SD visade sig helt enkelt vara större än vi hoppats på.
Jag tror att politiseringen av den etniska skillnaden förstärker ekonomismens hegemoni. Vi har vetat det inom den antifascistiska rörelsen, men vi har inte kunnat strukturera samtalet och ändra politiseringslinjen. Jag tänker att på ett sätt har vårt antifascistiska motstånd bekräftat etnicitet som politisk skiljelinje. Vi måste hitta sätt att formulera politiska mål och politiska subjekt som ser och inkluderar alla som drabbas av ojämlikhetens politik. Vi måste vara uppfinningsrika och bedriva ett antifascistiskt arbete som inte reproducerar, ens i negationens form, fascismens diskurs.
