Några av samtalen på "Feministisk Talkshow" kommer att publiceras i Feministiskt perspektiv som en serie under sommaren. Vi har dock valt att öppna serien med samtal mellan professor Cynthia Enloe och Edda Manga som arrangerades av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) under titeln "Women’s Power to Stop Fascism". Frågan var hur fascism, nationalism och militarism är kopplade till varandra och hur feminister kan utgöra en motkraft mot fascism och för fred och mänskliga rättigheter?
Cynthia Enloe: När jag fick inbjudan att föreläsa om militarism tänkte jag först tala om den militära institutionen. Det finns vissa länder som inte har militärer – vi känner till Island men det gäller även Costa Rica. Att vissa länder överväger att inte ha militärer intresserar mig. Det tog mig tid att förstå att denna fokus var alldeles för begränsad. Vad jag höll på att missa var frågan varför så många civila stödjer militären och varför det finns så många civila som ännu mer entusiastiskt än uniformerade officerare stödjer militära lösningar på inrikesfrågor och internationella spänningar.
Jag började ställa frågor om militarism ungefär samtidigt som jag höll på att bli feminist och det betydde att jag höll på att tillägna mig nya färdigheter, nya former av nyfikenhet, nya betraktelsesätt. Jag insåg att militarism inte bara är en idé utan ett helt paket av antaganden, övertygelser (som blir antaganden eftersom de aldrig ifrågasätts igen) och värderingar.
Låt mig berätta vad jag menar med det. Övertygelser är exempelvis vad vi tänker om människans natur. De kan leda till militarism om du är övertygad om att den mänskliga naturen definitionsmässigt är självisk och om du tänker att detta är det normala sättet att tänka om mänsklig natur. Denna övertygelse gör dig inte automatiskt militaristisk, men en byggsten är på plats.
Om du på grund av dina erfarenheter, din uppväxt ,eller ditt kulturella förflutna, sluter dig till att konflikt är normalt mellan människor, att det inte är historiskt eller kulturellt specifikt, utan en del av människans villkor och om du dessutom tänker att våld i vissa situationer är en nödvändig utväg att ha tillgång till läggs ytterligare en byggsten. Lägg till att du utvecklar föreställningen att fiender är något som det är naturligt för människor att ha. I polisfilmer händer det ofta att poliser efter ett mord frågar om någon vet om den döde hade några fiender. Jag har alltid tyckt att det är den konstigaste frågan. Jag vet inte hur många av er som skulle svara ja om någon frågade: ”hm, har du några fiender?”. Det låter galet i mina öron, men inte i manusförfattarnas öron! De ställer alltid denna fråga på alla möjliga språk och vi kan alltid se den som spelar vittne säga: ”öh… nej, tror inte det”. I den mån det finns människor som faktiskt tänker att det är normalt att ha de där sakerna som kallas fiender, utgör denna övertygelse en byggsten. Dessa byggstenar är mycket svåra att gripa tag i, vi blir tvungna att göra ett arkeologiskt grävarbete. De flesta av oss vet inte vad vi tror på förrän vi möter någon som inte tror det samma.
Värderingar är vad du tror är värdefullt eller värdelöst, gott eller ont. En värdering är att militären kan göra ”en man av en pojke”, vilket förstås är en fråga som inte ställs till kvinnor. Det skulle vara svårt att rekrytera kvinnor till militären om värderingen var att en kvinna som går till militären blir en man, eller hur? Värderingar är könade. Bland mödrar som har haft svårt med sina tonårspojkar kan vi exempelvis höra att de verkligen hoppas att militären ska vara som ett slags surrogatförälder, som ska fylla i hålen i barnets uppfostran som föräldern trots alla försök inte kunnat fylla.
Vi blir militaristiska genom att anta en mängd övertygelser om oss själva i världen och om hur världen fungerar och genom att anta en mängd värderingar.
Det som är hoppfullt i ett historiskt perspektiv är att militarism inte är naturlig utan måste antas, vilket innebär att den kan stoppas.
Edda Manga: Själva begreppet fascism är svårdefinierat, det finns ingen konsensus hos forskarna angående vad fascism är. En definition som kan säga oss någonting om vår tid är att fascism är en ideologi enligt vilken nationen befinner sig i dekadens och att denna dekadens beror på en främmande krafts närvaro. Främmande betyder inte nödvändigtvis rasmässigt eller etniskt främmande utan avvikande i förhållande till den nationella normen. Det kan handla om avvikelser i sexuella frågor eller i frågor om funktionalitet eller något annat. Berättelsen är att nationen befinner sig i dekadens på grund av en från ”folket” främmande kraft och fascisterna ser sig själva som en rörelse som ska reparera detta, de ska skapa nationell återfödelse så att nationen återfår sin forna storhet. Om vi följer den definitionen kommer vi att se att det finns fascism i många länder idag och att den finns i de nordiska länderna. I Sveriges fall har vi ett fascistiskt parti i parlamentet.
Detta är kontroversiellt därför att vi har olika definitioner av fascism. Många skulle säga att Sverigedemokraterna inte är fascister. Men enligt definitionen jag just gett, som inspireras av den brittiske fascismhistorikern Roger Griffins arbete, kan vi se att vissa partier i Finland, Danmark, Norge och Sverige är fascistiska.
Resultaten från EU-valet visar att fascismens framväxt har avstannat eller till och med gått tillbaka i vissa länder, medan den avancerar i andra. I Spanien till exempel har det funnits allvarliga tecken på att fascismen kommer tillbaka, inte minst genom lagstiftning som begränsar aborträtten och de demokratiska rättigheterna. Där hände det att ett nytt politiskt parti växte fram ur indignados-rörelsen och intog plats i det europeiska parlamentet. I Sverige blev den första representanten för det feministiska partiet Feministiskt initiativ invald. De av er som var i Göteborg första maj kunde uppleva kraften i den feministiska antifascismen och den är också stark i Spanien och på andra platser.
Fascismen växer i Europa. Ingen har glömt Breivik. Men antifascismen växer också. Temat för detta seminarium är mycket relevant eftersom antifascistisk feminism rent empiriskt utgör den stora motkraften mot fascismen och många fascister ser också feminismen som det stora hotet mot nationen.
CE: En av de saker som slog mig är att för att bli fascist måste man omfatta en stark känsla av att det finns en fiende. Eddas poäng att någon som håller på att bli mer fascistisk antar en syn om att det finns en hotfull dekadens som orsakas av någonting och att denna någonting är fienden. Detta kan absolut leda till en öppning för att bli militariserad. Om det blir en allmän uppfattning att det finns ett djupt hot mot vår nation och mot vad vi föreställer oss som nationens själ, så tänker vi att detta hot måste stoppas och vi kommer att vara mycket lättare att övertyga om att våldsanvändning är rimligt.
Nationens idé har i många specifika lägen gett kvinnor makt. Hur många kvinnor blev bemäktigade under den vietnamesiska mobiliseringen mot fransmännen? Under 1920-talet, då många kvinnor och män i Vietnam blev nationalister för första gången, var ett av kvinnornas nationalistiska projekt att skapa vietnamesiska kokböcker. De hade fått höra att bara kinesiskt eller franskt kök passade för den som ville vara sofistikerad och civiliserad och idén att en mor skulle lära sin dotter att laga vietnamesiska traditionella rätter hade varit otänkbar. Nu blev uppvärderingen av det vietnamesiska köket en del av det nationalistiska projektet. Jag använder detta exempel för att för att belysa att för förtryckta minoriteter i många delar av världen har nationalismen inneburit en uppvärdering av kvinnors kunskaper och en uppvärdering av dem som mödrar och som politiska subjekt. Kvinnor har känt sig värdefulla, vilket först har förvånat dem och sedan stärkt dem och bemäktigat dem. Vi bör inte tro att nationalism alltid är maskuliniserat.
Emellertid, det som också händer när en rörelse blir nationalistisk är att den då ofta visar sin privilegierade maskuliniserade sida. Många kvinnor som blev offentliga personer genom nationalismen, till exempel inom Nicaraguas sandiniströrelse, har beskrivit det. När nationen definieras av de som har makt blir nationen patriarkal. Även om någon kvinna deltar i den nationalistiska väpnade styrkan får hon höra att hon endast tog denna exceptionella roll för att försvara den goda saken och nu förväntas hon återgå till att vara en god hustru och mor. Vi vet detta därför att kvinnor som har blivit politiserade genom nationalismen har berättat det för oss. Vietnamesiska kvinnor har berättat, nicaraguanska kvinnor har berättat.
Nationen är en mäktig idé för både män och kvinnor, nationalism kan vara mycket attraktivt för kvinnor som själva varken är nationalister eller fascister. Om vi ska bygga en feministisk rörelse som är kritisk till nationalism måste vi räkna med detta. Det är komplext. Människor som är kritiska mot nationalism utan någon form av feministisk nyfikenhet är mycket mer förenklande.
En av de saker vi kan försöka göra är att minska andra människors rädslor. Feministisk organisering har länge ägnat sig åt att försöka få alla att känna sig tillräckligt inkluderade för att vara öppna. Att bygga bort försvarspositioner och exkluderingar kräver stor skicklighet, arbete och investeringar. När vi ifrågasätter behovet av militärer för att skydda oss mot hot får vi höra att det inte är fel, det är naivt. Men militära lösningar skapar inte säkerhet, trygghet kan bättre skapas genom alternativa former av genuin säkerhet. Militariserade skyddssträvanden är paradoxala. Vi bör fråga oss vilken sorts institution som kan skydda de saker vi värdesätter. Hur kan en institution skydda värden som är själva motsatsen till de värden som militarismen bygger på? Många människor försöker rationalisera det, men i verkligheten fungerar det inte.
EM: Att stoppa fascism måste involvera insikten om att fascism inte är en fråga om kunskap utan en fråga om begär och passion. Vi kan inte upplysa bort fascism. Begär och njutningar kan endast ersättas av andra begär och andra njutningar. Ultranationalisterna eller fascisterna erbjuder inte bara njutningen i att vara någonting men också gemenskap, alltså måste vi konstruera andra njutningar och andra gemenskaper.
C: Alternativa lösningar inkluderar nya sätt att tala, strategier som baseras på resultat, ibland handlar det om att utveckla civila diplomatiska färdigheter. Att ett barn kommer från skolan och säger: ”jag lärde mig något nytt idag. Någonting höll på att hända på skolgården men jag fann ett sätt att stoppa det”. Den militaristiska berättelsen erbjuder lösningar mot upplevda hot som trots misslyckande efter misslyckande fortsätter att låta sannolika och rimliga, feministiska grupper utvecklar redan andra färdigheter och vi behöver andra berättelser.
