På söndagen samlades de rödgrönrosa partierna i ABF-huset för en rad seminarier under rubriken Hur läker vi Sverige? Den avslutande politikerdebatten analyserade Sverigedemokraternas valresultat och samtliga medverkande såg behov av flera olika verktyg för att motverka rasismens frammarsch. Samtidigt tydliggjordes skiljelinjer mellan de partier som kallar sig socialistiska och de som inte gör det.
Behrang Miri inledde paneldebatten med att läsa upp en krönika om sin frustration efter valet och berätta om hur muslimer, afrosvenskar, judar och romer i Malmö gått samman i ett nätverk för att motverka alla former av rasism. Detta som ett sätt att överkomma en del av de hinder som många aktivister möter när de inte riktar sig till en enskild ”målgrupp”.
På frågan varför Sverigedemokraterna (SD) är framgångrika just nu framhöll Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt initiativ (Fi) två orsaker som hon menar hänger ihop:
– Det ena är att det finns en utbredd strukturell rasism i Sverige som göra att många människor känner sig lockade att rösta på ett rasistiskt parti, för deras politik bygger på ett tankegods som många bär med sig. Det andra är utvecklingen i samhället med ökade klyftor och inga tydliga ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna. Då blir det lockande att söka sig till några som har tydliga visioner, även om de är värdekonsevativa.
Enligt Nordling Blanco är det samtidigt viktigt att inte bara prata om ökade klyftor, eftersom rasistiska åsikter finns i alla samhällsskikt.
– Rasismen har fått fäste i Norge, som är ett av de mest välmående samhällena i världen.
Nooshi Dadgostar.
Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot för Vänsterpartiet (V), betonade framför allt bristerna i välfärden och hur den politik som förts av Alliansregeringen under åtta år undergrävt själva politikens makt och därmed minskat människors tilltro till demokratin.
– Mer och mer av din framtid och hur du lyckas i samhället har individualiserats. Välfärdssamhället håller på och faller samman, arbete är ingen rättighet, man får skylla sig själv om man blir arbetslös, den som blir sjuk får skylla sig själv och politiken säger att det går inte att göra något åt. I åtta år har det varit kris så att vi inte kan satsa, men sänka skatter för 140 miljarder, det går bra.
Dadgostar anser att friktionen i politikens mitt försvunnit i takt med att statsmannamässighet och finansiell ordning betonats i den politiska debatten, vilket osynliggjort de skiljelinjer som SD varit skickliga på att dra nytta av.
– I grunden behöver vi få andra politikområden att bli mer viktiga för att vi ska komma bort från SD och rasismen i samhället.
Behrang Miri passade frågan vidare till Veronica Palm, riksdagsledamot för Socialdemokraterna (S) med påpekandet att nedskärningar även gjorts med hennes parti vid makten.
Då påminde Palm om tiden då hon blev politisk aktiv, 1991-1994, då Carl Bildt var moderat statsminister.
– Det har präglat mig och svensk socialdemokrati och det var en tid när vi hade lasermannen, ett rasistiskt parti i riksdagen, korsbränningar utanför flyktingförläggningar, rasistiska mord, en blomstrande industri av vit makt-musik.
Veronica Palm.
Hon konstaterade att det inte går att jämföra hur nazismen såg ut då och nu, men menar att det som fungerade var en bred och stark antirasistisk rörelse i kombination med socialdemokratiskt maktövertagande.
– Vi lyckades inte återställa välfärden fullt ut, men vi klarade av att vrida utvecklingen. Jag är övertygad om att vi måste göra samma sak igen och vi måste göra det mycket bättre.
Palm betonade liksom Dadgostar de ökade klyftorna och avpolitiseringen av den grundläggande konflikten mellan arbete och kapital, samtidigt som det inte går att bortse från rasistiska strukturer och SD:s rötter i fascismen.
– Att det enda sättet att få förändring skulle vara att rösta på SD, det finns ingen logik i det. Jag tror ingen gör det som inte nånstans också har rasistiska värderingar.
Magda Rasmusson, språkrör för Grön ungdom, pekade på att det inte bara är i länder med högerregeringar som rasistiska partier går framåt, utan att det är en europeisk trend som har olika förtecken i olika länder.
– I grunden börjar vi se en konflikt om vi ha nationalstater där bara vissa får vara med, eller gå mot ett globaliserat samhälle. Inför EU-valet fördes en mer ideologisk diskussion och då gick MP och Fi framåt stort vid sidan av SD.
Enligt Rasmussen bäddade det för en valrörelse där alla partier tvingades säga att Sverige ska ha en human flyktingpolitik.
– Här var det bara SD som lovade restriktioner. Det krävs nu också att de andra partierna visar i praktiken med tydliga reformer som skapar lagliga vägar in i Europa och kan lösa limbosituationer. Det gäller också att ifrågasätta att folk har rätt till en viss plats, för det är grunden till det här.
Magda Rasmusson.
Behrang Miri varnade då för att göra rasism till en fråga om enbart invandring.
– Många som utsätts har bott här i generationer. SD har lyckats få det till att invandring står i motsats till välfärd. Det här började inte på 90-talet. Sverige har haft ett rasbiologiskt institut. Hur vill ni ta itu med den falska självbilden, och hur ser representationen ut hos er själva? Hur vill ni bidra till förändringsprocessen?
Veronica Palm menade att diskussionen om den grundläggande rätten till asyl som tvingades fram inför riksdagsvalet inte gjorde frågan positiv alls, och drog sig inte för att placera ut ansvaret för den vändning debatten tog:
– Jag har fått frågan vad som var jobbigast i valrörelsen. Det var när landets statsminister ställer sig upp och säger att vi måste öppna våra hjärtan för att det är så kritiskt i världen att vi måste betala vad det kostar och att därmed har vi inte råd med några välfärdsreformer. När han säger det, då vet han att han har förlorat och att hans enda möjlighet att ha någon heder är att SD växer och han är beredd att bidra till det.
När det gäller den egna representativiteten har Socialdemokraterna enligt Palm tydliga ambitioner med utgångspunkt från härkomst, kön och ålder, och hon menade att arbetet går framåt, även om hon senare antydde att det har funnits hinder längs vägen.
Magda Rasmusson underströk vikten av att bekämpa hatbrott, och lyfte fram behovet av lokala diskrimineringsombudspersoner så att den som utsätts har någonstans att vända sig.
– Det är också jätteviktigt att jobba med skolan, ingen ska behöva gå till skolan och vara rädd att det ska stå något rasistiskt på ens skåp och jag vet att många som bär slöja upplever att de blir ifrågasatta även i skolan. Rasismen finns inte bara i SD. Vissa är väldigt ideologiskt övertygade, då behövs en strategi. Sedan finns det jättemånga människor som har andra bevekelsegrunder, så det räcker inte med en strategi, jag tror det är jätteviktigt med allt från att vissa vänder SD ryggen, och kanske tar med sig en kompis som aldrig gjort ett politiskt ställningstagande i den här frågan tidigare, samtidigt som det är viktigt att delta i sådana här debatter, men kanske viktigast är att få in frågan i politiken. Det är ett demokratiskt underskott att det ser ut som det gör.
Sissela Nordling Blanco.
Sissela Nordling Blanco talade om vikten av att ge tolkningsföreträde till människor som utsätts för rasism, lyssna på de förslag som antirasistiska organisationer driver och genomföra dem. Hon ser också behov av flera parallella strategier.
– Det är viktigt med protesterna mot demonstrationerna för att inte normalisera rasismen, men det är inte det som kommer stoppa Sverigedemokraterna eller det som kommer stoppa rasismen i Sverige. Det är viktiga symboliska handlingar men jag skulle också önska att det fanns en massmobilisering för säkra rätten till asyl eller för konkreta politiska krav som Fight Racism Now.
– Det jag ser är att det ofta kommer tusentals personer på motdemonstrationer när SD eller svenskarnas parti samlas, men när man har en demonstration för asylrätt eller när Fight Racism Now hade demo för att lyfta sina krav eller när det var protester mot slavauktionen i Lund, så är det väldigt få människor som tar sig dit. Det är framför allt människor som kunde ha berörts av de här problemen. Jag skulle vilja se mer massmobilisering, men jag skulle också vilja se mer proaktivt arbete inte bara reaktioner mot någonting.
Även om Veronica Palm höll med om att det behövs olika verktyg för att bekämpa rasism, men tyckte samtidigt att debatten lätt hamnar på en ”lite olycklig” nivå. Istället lyfte hon välfärden, en fungerande bostadsmarknad och bekämpningen av arbetslöshet som sammanhållande kitt:
– Möjligheten att bygga jämlikhet och ta vara på varenda jäkla människas möjligheter och potential – det är full sysselsättning, generell och allomfattande välfärd och en bostadspolitik som håller måttet. I am sorry to say, jag är sosse.
Här svarade Sissela Nordling Blanco att Fi visserligen inte är ett socialistiskt parti, men ändå har en klassanalys, som tar med i beräkningen att rasistiska strukturer drabbar oavsett klass, samtidigt som de med sämst villkor i dagens Sverige är rasifierade och kvinnor.
– Välfärden har inte varit till för alla. Det är ett jättestort problem. Därför måste man jobba aktivt mot diskriminering också, inte bara för att ha en generell och bra välfärd för alla. För det har saknats kunskap om antirasism, hbtq-frågor och jämställdhet och då har den inte varit tillgänglig på lika villkor. Om man vill ha en bra välfärd måste den vara till för alla, säger hon.
Nooshi Dadgostar sade sig vara stolt över att tillhöra den antirasistiska rörelsen
och ansåg även hon att flera strategier behöver användas parallellt. En självbild där rasismen inte är accepterad ser hon som något i grunden positivt.
– Jag tycker att det är positivt att människor har en självbild som innebär att de inte ska säga saker även om de tänker dem. Normalisering för mig är att man släpper den där sociala spärren.
Vänsterpartiet vill att diskriminering ska kosta mycket mer för arbetsgivarna och är kritiska till polisens praxis när det gäller nazistiska rörelser.
– Att demonstrera mot rasism och nazism är att säga att vi inte accepterar rasism och nazism och att vi samarbetar inte med SD. Det är poängen med det. När det gäller att komma tillbaka till ett inkluderande jämlikt samhälle behöver vi diskutera annat, vi behöver diskutera klassklyftor och återupprätta debatten mellan vänstern och högern i svensk politik. Det är två skilda strategier som syftar till samma sak.
Behrang Miri.
På slutet ställde Behrang Miri tre snabba, något ledande frågor, som hela panelen svarade tveklöst ja på.
Samtliga lovade att driva att avskaffandet av den transatlantiska slavhandeln ska bli en allmän högtid, bekämpa islamofobi och afrofobi internt i sina partier och öka minoriteters representation, samt kritisera den historieskrivning som i tidiga år reproducerar rasistiska stereotyper.
