Inte en enda av de över 2 000 programpunkter som arrangerades under politikerveckan i Almedalen handlade specifikt om ätstörningar. Det konstaterar Folkpartiets riksdagskandidater Kristina Grapenholm och Maria Nilsson, som efterlyser individuella behandlingsplaner och förbättringar inom vården.
Det finns ett sjukligt intresse för mat i vårt samhälle i dag. Att äta vitt bröd med smör och ost framkallar samma reaktioner som om du skulle ha tänt en cigarett. Sociala medier bidrar till att du inte kan gå och träna utan att känna behovet att dokumentera och dela med dig till alla. Att äta rätt, träna rätt och väga rätt har blivit symbol för en lyckad människa på 2000-talet.
Ätstörningar är det dock få som talar om. De är obehagliga dessa tjejer som svälter sig själva anser vissa. Det är ett välfärdsproblem säger andra. Underförstått menar många att dessa tjejer får skylla sig själva. Under Almedalsveckan fanns ingen programpunkt som ägnades enbart åt ätstörningsproblematiken trots att det är tummelplats för påverkansorganisationer.
Enligt föreningen Frisk och fri finns det cirka 100 000, framför allt tjejer, som lever med en ätstörning. Antalet ökar hela tiden. Det finns tre olika delar som alla ingår under paraplybenämningen ätstörningar; anorexi, bulimi och UNS (ätstörning utan närmare specifikation). Den senare är den vanligaste och den som ökar snabbast, idag beräknas den stå för 70 procent av de som insjuknar i ätstörningar ha UNS.
Det finns inga politiker som kan lagstifta om attityder till mat. Vad politiker kan göra är att arbeta på en förändring av samtalsklimatet i samhället, men framför allt är det politikers uppgift att se till att det finns god förebyggande vård och vård för de som drabbas. Förebyggande arbete kan göras ännu bättre framför allt att fokusera på självförtroende och självkänsla. Ätstörningar bottnar många gånger i psykisk övertygelse om att inte vara tillräcklig och i tron att inte duga till.
De som drabbas av ätstörningar gör det av olika anledningar och orsaken till problemen är sällan själva maten utan maten blir ventilen för att kunna utöva kontroll över kroppen när det egentligen är något annat som behöver behandlas. Vården behöver därför mer av individuellt bemötande och mer fokus på psykiskt hälsa snarare än på maten. En av anledningarna till att det blir så pass stort fokus på maten är att det fortfarande finns okunskap inom vården kring ätstörningsproblematiken och de bakomliggande orsakerna.
Det finns flera nya rön inom forskningen kring ätstörningarna som vården behöver bli mer öppen för att våga testa i behandling. I och med att maten sällan är grundorsaken till problemet blir det ännu viktigare med individuella behandlingsplaner.
Fokus på maten leder till att relationen till ätandet blir bättre, men det undviker att beröra de orsaker som finns till problemet vilket gör att patienten i längden har svårare att leva ett helt liv.
Det leder också till att uppföljning av patienten behöver bli bättre och vården behöver se till att stöd finns under en längre period. Ätstörningar drabbas sällan en enskild familjemedlem utan det är en familj som drabbas därför måste också behandlingen omfatta de anhöriga.
Ätstörningar kommer inte att försvinna bara för att vi låtsas som vi inte ser problemet. I väntan på ett samhälle där människor inte bedöms efter hur vältränad, smal eller vacker du är behöver vi förbättra vården för de som insjuknar och det nu.
