Flera av Socialstyrelsens regler och föreskrifter kring våld i nära relationer har skärpts och blivit rättsligt bindande istället för vägledande och sedda som allmänna råd. Dessutom inkluderar föreskrifterna numera också hälso- och sjukvården samt tandvården, som bland annat ska dokumentera misstankar om barn eller vuxna utsatts för våld.

De nya föreskrifterna innebär också att socialtjänsten vid misstanke om ett våldsutsatt barn omedelbart ska inleda en utredning, samt bedöma risken för om barnet kommer utsättas eller bevittna ytterligare våld.

Socialnämnden ska bestämma vem som ska ha ansvaret i ärenden som rör våldsutsatta barn och vuxna. Det ska också finnas fastställda mål för arbetet med våldsutsatta barn och vuxna. Socialnämnden ska också ha rutiner gällande skydd och hantering av personuppgifter, samt hur ett barn ska stödjas om en förälder dött till följd av våld.

Inkludering som osynliggör

Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund välkomnar skärpningarna, men riktar också kritik mot föreskrifterna då flera viktiga punkter saknas.

Förbundssekreterare för SKR, Olga Persson, menar att skyddet mot våldsutsatta kvinnor försvagas bland annat för att Socialstyrelsen väljer ett könsneutralt språk. Skrivningen våldsutsatta kvinnor har ändrats till våldsutsatta vuxna. Det betyder att myndigheten återgår till tidigare skrivningar, vilket riskerar att osynliggöra den stora gruppen våldsutsatta kvinnor.

– Det var en otroligt stor seger för den feministiska rörelsen när förtydligandet om våldsutsatta kvinnor kom, säger Olga Persson, förbundssekreterare vid SKR. Att man nu skriver våldsutsatta vuxna ser vi som ett stort problem, då det förutsätter att kvinnor och män är likvärdiga parter.

Tanken är att skrivningen ska vara inkluderande, men enligt Olga Persson kan effekten bli tvärtom, vilket innebär det ett stort bakslag. Individen hamnar i fokus istället för strukturerna som möjliggör mäns våld mot kvinnor.

Marit Birk, jurist vid socialstyrelsen och projektledare för arbetet med föreskrifterna, menar att alla som blir utsatta för våld i nära relationer, oavsett kön eller könsidentitet, har rätt till stöd och skydd samt ett gott bemötande från samhället.

– Föreskriften omfattar även våldsutsatta barn. Det hade skapats problematiska gränssnitt exempelvis för en pojke som utsätts för hedersrelaterat våld vid 17 års ålder men ett år senare inte längre skulle omfattas av föreskriften, om författningen endast omfattat kvinnor. Författningen står inte på något sätt i motsats till det nationella jämställdhetsmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Olga Persson saknar också insatser för våldsutövarna samt våldsförebyggande arbete.

– Vi kan inte komma runt ett problem om vi inte tar tag i den gruppen som äger problemet, säger hon.

Bättre system krävs

Det gäller bland annat i fall där kvinnor som har delad vårdnad om ett barn tillsammans med en våldsam partner, söker skyddat boende. Utredning och beslut innefattar inte barnet, vilket i förlängningen påverkar skydd från mannens hot. Olga Persson önskar tydligare riktlinjer som markerar mot mannen.

Då det slutliga ansvaret ligger hos kommunerna och våldsutsatta barn och kvinnor är ett lågstatusområde där få resurser läggs på uppföljning, återkoppling och trygga system, är konkreta förbättringar inte att förvänta, enligt Olga Persson. Ofta behandlas frågan om mäns våld mot kvinnor som ett sidospår och socialarbetare saknar adekvat utbildning i ämnet. Det resulterar i att arbetet inte kommer in i den kommunala verksamheten och budgeten.

Marit Birk menar att kommunerna och samhället behöver bli bättre på att arbeta primärpreventivt mot våld i nära relationer.

– Det är ett utvecklingsområde som inte har varit möjligt att reglera i författningen den här gången, säger hon. I författningen rekommenderas att kommunerna arbetar aktivt med att identifiera våldsutsatta och informerar om sina insatser. Det rekommenderas också att våldsutövare erbjuds insatser för att förändra sitt beteende.

– Att Socialstyrelsen tar fram föreskrifter är bra, men de ska också implementeras i 290 kommuner, säger Olga Persson. Hur arbetet ska följas upp konkret har ingen något svar på. Socialnämnderna och socialsekreterarna behöver tydligt ledarskap och resurser för att nå ut. Det behövs bättre system för återrapporteringar och att ärenden följs under en lång tid.

Marit Birk vet att det ser olika ut från kommun till kommun gällande hur långt de kommit i arbetet med att skydda och arbeta preventivt med våldsutsatta.

– Det handlar om ett förändringsarbete. Vi kommer att utvärdera föreskriftens genomslag i kommunerna successivt. Vissa kommuner arbetar redan i dag bra med dessa frågor medan andra behöver utveckla sitt arbete.