”Skulden faller också på alla oss som lät bli ta ansvar för vår egen rörelse och överlät på en handfull projektansvariga och Sveriges kvinnolobby att bestämma huruvida Horne skulle få göra ett inspel i vår rörelse eller ej.” Det skriver Victoria Rixer med anledning av den omfattande kritik som riktats mot att Nordiskt Forum bjöd in Framskrittspartiets Solveig Horne att delta vid avslutningsceremonin.
Det var storslagen avslutningsceremoni på stora scenen i Malmö Arena på söndagseftermiddagen, efter en intensiv helg i Skåne. Under fyra dagar hade Feministisk festival och Nordiskt Forum samlat uppemot 10 000 feminister i hundratals seminarier, panelsamtal, workshops och fester i Malmö. Nu skulle säcken knytas ihop och ett slutdokument från NF-konferensen, med krav från kvinnorörelserna till beslutsfattarna på jämställdhetsområdet, överräckas till representanter från de nordiska ländernas regeringar. En kort diskussion om konferensens teman, mål och slutsatser utlovades också.
Malmö Operas symfoniorkester satt redo med sina instrument på scenen, omgärdad av djupblå draperier och solrosor i rosa blomlådor. Stämningen var högtidlig och flera av oss på åhörarplats – jag satt på tredje raden, helt nära scenen i det enorma Arenarummet – hade gråtit av sinnesrörelse när Berit Ås med båda nävarna höjda i skyn nyss intagit podiet som en feminismens Muhammad Ali och deklarerat att vi alla är superhjältar i den outtröttliga kampen för en bättre värld. Hon uppmanade oss att ta hand om varandra, i synnerhet när vi gör fel, för det gör vi emellanåt och det är okej. Jag har alltid varit svag för det där, ”älska mig mest när jag förtjänar det minst” och så vidare för usch, jag gör fel jätteofta, trots att jag vill så väl. När någon är snäll emot mig trots det, då grinar jag av tacksamhet och glädje.
Så stämde symfoniorkestern upp. Det var smäktande och pompöst och ganska sömnigt. Och sedan kom då de nordiska regeringsrepresentanterna upp på scenen, med Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm i spetsen med ett självgott leende i ansiktet. Arnholm lade på knackig engelska ut texten om den borgerliga regeringens förträffliga jämställdhetsarbete. Efter henne var det den isländska jämställdhetsministerns tur och det var samma visa.
Jag och mitt sällskap började tröttna. Vi hade hoppats på något som skulle sammanfatta helgens många programpunkter och ge oss ett par matiga slutsatser att ta med oss hem. Istället satt vi och tittade på en skrytkavalkad för borgerliga topp-politiker. Hur länge skulle det här pågå egentligen? Vi började bläddra i det tjocka programbladet efter information om avslutningsceremonin. Där var den. ”Closing ceremony. During the ceremony a concluding statement will be handed to the UN Women Executive Director Phumzile Mlambo-Ngcuka and the Nordic ministers of gender equality Maria Arnholm (SE), Solveig Horne (NO)…”
Vänta, vänta. Va? Står det Solveig Horne? Jag och mitt sällskap lutade oss mot programbladet i mörkret. Jo, det står Solveig Horne. Men… är det inte… är det inte hon från Fremskrittspartiet? Rasisterna, antifeministerna, homofoberna FrP? Jo, visst är det väl hon, där i vit kavaj? Vad fan, det är hon som ska tala nu, vad ska vi göra, vi kan väl inte bara sitta här, vi måste ju göra något!? Kom, vi går!
Vi samlade snabbt ihop oss och klampade ut från vår frontposition i den stora åhörarsalen. Genom gångarna, klamp klamp, förbi alla människor, klamp klamp, ska de bara sitta där och lyssna på henne eller, uppför trapporna, ännu mer klamp, jag har hjärtklappning, varför går vi, vad ska vi göra, och ut genom dörrarna med vilda blickar. Fler kom ut efter oss.
Vi stod där i foajén och började söka på nätet, citerade Horne högt för varandra ur olika artiklar vi hittade. ”Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.” Ja, så var det hon sa till NRK för några år sedan. Och så det där om att förskolelärare inte borde läsa “homoäventyr” för barnen. Nämen fy fan.
Vi stack därifrån. Och jag översköljdes av en känsla som inte i första hand var vrede eller sorg, även om de också fanns där. Det var skuld jag kände. Hur kunde jag missa att Solveig Horne skulle stå där? Programbladet hade legat i min väska i flera dagar. Informationen fanns tillgänglig för alla på nätet. Vi visste att det här var en konferens dit både näringslivstoppar och topp-politiker skulle komma. Det var av ren och skär och oförlåtlig ignorans och lättja som jag undlät att göra efterforskningar i tid. Och inte bara jag, uppenbarligen.
Feminismen är ingen myskväll. Ibland erbjuder den oss ett frirum, men oftare kräver den av oss att tänka till, ta ställning och ta strid. Det borde fler av oss ha gjort på Nordiskt Forum. Vi var tusentals feminister på plats i Malmö när Solveig Horne var på väg till Nordiskt Forums scen. Vi hade kunnat stoppa henne. Det gjorde vi inte.
Nu är vi besvikna och arga på Nordiskt Forum-arrangörerna för att de bjöd in en rasistisk, homofobisk antifeminist. Med all rätt. Men skulden faller också på alla oss som lät bli ta ansvar för vår egen rörelse och överlät på en handfull projektansvariga och Sveriges kvinnolobby att bestämma huruvida Horne skulle få göra ett inspel i vår rörelse eller ej. Skulden faller på alla oss som lät bli att informera oss, samla oss och organisera vårt motstånd.
Det var ett misstag. Låt oss inte göra om det. Och låt oss hålla i minnet Berit Ås ord: vi är superhjältar i kampen för en bättre värld och vi tar aldrig paus. Ibland gör vi fel. Det är okej. Då ska vi ta hand om varandra, för sedan orkar vi vidare. Nästa gång gör vi rätt.
