Under RFSL:s asylforum anordnade Newcomers filmvisning och samtal för att samla deltagare som inte sågs under andra seminarier i Pride House i Stockholm. Hbtq-asylsökande och nyanlända deltog och diskuterade.
Inledningsvis visades dokumentärfilmen Invisible som skildrar de nyanlända hbtq-personers utsatthet och problem i Sverige. En homosexuell flykting från Uganda berättade att han flydde hit för en bättre framtid och fick avslag av Migrationsverket flera gånger.
– Jag har älskat men aldrig blivit älskad, ingenting är värre än att bli slagen av samhället, jag har suttit i fängelse i hemlandet och blivit sexuellt utsatt och slagen. Men även i Sverige fick jag känslan av att jag inte är välkommen, faktiskt funderade jag på ta livet av mig i Sverige.
Den gemensamma berättelsen i filmen handlade dock om hur hbtq-asylsökande placeras i bostäder tillsammans med heterosexuella i mindre orter som leder till allt mer isolering; Att Migrationsverket inte tar hänsyn till hbtq-personers speciella och ofta hotade situation; Att många hbtq-asylsökande redan är traumatiserade och tvingas leva i miljöer som inte är anpassande efter deras behov är oroväckande.
Mobashe Saeed, hbtq-aktivist och flykting från Pakistan tyckte att placeringen av hbtq-asylsökande i små städer är farligt om inget annat. Han själv utsattes för trakasserier och kände sig hotad under sin tid i norra Sverige.
I ett samtal efter filmen berättades att RFSL tar upp problemet med bosättning under asylprocessen med Migrationsverket och behovet av särskilda förläggningar för hbtq-personer. Men diskussionen fortsätter hittills utan resultat.
Naome Ruzindana flydde från Uganda för cirka två år sedan. Hon är hbtq-aktivist och medverkade i dokumentären. Ruzindana berättade att hon placerades i ett hus tillsammans med kvinnor som inte ens visste vad en lesbisk är.
– Jag öppnande mig aldrig och dolde min sexuella läggning. Jag var utsatt för samtal bland kvinnorna om hur hemska homosexuella är och kunde inte reagera. Kvinnan som jag delade rum med sade att hon aldrig hade sett en lesbisk och när jag innan jag skulle flytta berättade att jag var lesbisk var hon förvånad att en lesbisk kunde se ut som mig och göra normala saker.
Hon talade om isoleringen som lesbisk afrikan i Sverige. När hon gick till en gay-klubb i Stockholm märkte att hon är osynlig även i sådana platser.
– Ingen pratade med mig, de andra kände varandra och höll ihop.
En annan nykommen homosexuell man och hbtq-aktivist från Uganda som sökte asyl i Norge berättade att han placerades på en ö tillsammans med 120 andra asylsökande och inte en enda från Uganda som han kunde umgås med och tala samma språk.
– Jag var den enda gay-mannen på ön och kände mig mycket hotad. Jag skrev till myndigheten för bosättning inom norska Migrationsverk och begärde förflyttning men de sade att mina skäll inte var tillräckliga. Jag stannade i mitt rum hela tiden och var mycket isolerad och passiv. Den enda kontakt jag hade med omvärlden var genom min dator.
Svårigheten att hitta arbeten var ett annat ämne i samtalen. Ofta oklart om det berodde mest på sexuella läggningen eller hudfärgen, eller en kombination av båda.
