I år har regeringen för första gången antagit en så kallad hbt-strategi, där fem strategiska myndigheter tilldelats uppdrag att delta i ett långsiktigt arbete för att främja hbtq-personers rättigheter. De fem myndigheterna tilldelas ansvar inom fokusområdena våld och diskriminering, unga hbt-personers, hälsa och vård, privat- och familjeliv samt kultur.

På onsdagen arrangerades ett seminarium med de fem myndigheterna representerade, för att berätta om på vilka sätt Diskrimineringsombudsmannen, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Kulturrådet och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor jobbar med att omsätta regeringens hbt-strategi i praktiken.

Anna-Chuchu från Folkhälsomyndigheten nämnde bland annat att de nu planerar att lägga mer fokus på transpersoner. Hon menade att det finns för lite kunskap och kompetens på området och att de i höst bland annat ska dela ut en enkät i ett försök att ta fasta på hälsofaktorer och identifiera kunskapsluckor som finns på området.

På plats var också Diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg. Hon pratade bland annat om att DO har fördelen att de täcker upp alla de olika diskrimineringsgrunderna i sitt arbete och därför sitter på rätt kompetens för att driva på det intersektionella perspektivet som är nödvändigt för alla myndigheter som jobbar med den typen av ärenden. Hon nämnde också att DO inte får in så mycket anmälningar med tanke på den belagda diskriminering som finns bland hbtq-personer:

– Det finns såklart flera skäl men var visat sig framförallt bero på två saker, det ena är att den som blir diskriminerad inte vill uppge sitt namn, de kanske befinner sig i en plats eller situation där de upplever att det skulle bli värre om de anmäler det. Det andra är att man inte tror att en anmälan ändå inte kommer leda till något. När det gäller att inte vilja uppge sitt namn håller vi just nu på att kika på om vi ska ha anmälningsinstitut, för att man ska kunna skaffa biträden och anmäla händelser, då kan man välja huruvida man vill vara anonym eller inte.

Du nämnde tidigare intersektionalitet som nödvändigt förhållningssätt, upplever du att regeringen i sin hbt-strategi bär på ett intersektionellt perspektiv?

– Nej, jag tror inte det. Men det är, som någon i panelen nämnde, att det ger oss också en ganska stor frihet att tolka hur vi ska jobba med det här. Och vi från DO:s sida har ju definitivt en medvetenhet om vikten av ett intersektionellt perspektiv.

Broberg menar att även om regeringen inte besitter den kompetensen kan de inom de olika myndigheterna ändå utöva sitt arbete efter ett intersektionellt förhållningssätt. Det blir ett arbete att följa upp efter höstens nya satsningar inom vilka de berörda myndigheterna kommer att verka.