Hittills har feminismen sett bevarandet av idén om kön som bakåtsträvande, som att bara möblera om lite i samma gamla trångsynta struktur, skriver Gerda och Åsa Christenson i debatten om transrörelse och feminism.
Vi skrev vår artikel om cis, trans och feminism för att i ett feministiskt sammanhang försöka få igång en feministisk diskussion om likheter och skillnader mellan transrörelsens och feminismens analys av kön. Istället för debatt möttes vi av tre bitvis kommentarfältsliknande påhopp på oss artikelförfattare från tre aktivister i transrörelsen, som dels missförstått vår artikel, dels inte vill acceptera att feminister ens ska få diskutera en egen analys av kön.
Det känns oroväckande – om vi inte ens ska diskutera analys, hur ska någon analys någonsin kunna utvecklas?
En sak vill vi bemöta och betona: självklart har vi inte ifrågasatt transförtrycket (som vi ju tvärtom skriver om i vår artikel) eller transrörelsens rätt att skapa sin egen analys, eller driva sin egen kamp – vi diskuterar feminism; alltså ur ett feministiskt perspektiv, om feministisk analys, och hur den förhåller sig till transrörelsens analys, för att försöka minska den oklarhet som många feminister upplever inför de olika sätten att se på kön.
Eftersom det var just feminismens och transrörelsens olika sätt att se på kön som vi ville – och fortfarande vill – diskutera, lämnar vi åt sidan insinuerande anklagelser, som när Maria Ramnehill skriver att hon ”antar” att vår analys är att ”alla män förtrycker alla kvinnor”, att vi tycker att ”patriarkatet är den enda maktordningen i världen”, att vi anser oss ha ”ensamt patent på vad som är feminism” och liknande, som det tydligt framgår av vår artikel att vi inte tycker. Detsamma gäller Maja Karlssons och Lukas Romsons liknande kommentarer.
Istället vill vi ta fasta på det som skulle kunna bli en konstruktiv diskussion: vill vi behålla de gamla kategoriseringarna som kön, klass, etnicitet, funktionalitet, och nöja oss med att ge individen rätt att själv välja sin identitet bland dem? Eller vill vi tänka nytt, och våga skapa ett samhälle där kategoriserandet inte finns kvar?
Hittills har feminismen sett bevarandet av idén om kön som bakåtsträvande, som att bara möblera om lite i samma gamla trångsynta struktur. Transrörelsens tanke om ”mängder av kön” innebär ju fortfarande en begränsning i och med att vi då ska fortsätta att kategoriseras och knytas till fastslagna ”könsuttryck” och ”könsnormer” – vi får endast lite mer att välja på.
Den sortens liberalistiskt valfrihetstänkande har aldrig lett till någon större samhällsförändring. Själva systemet med uppdelningar i olika kategorier inbjuder i själva verket till fortsatt förtryck.
När feminismen betonar kön är det i syfte att avskaffa dem. Det kan låta som en motsättning – men det är en motsättning som alla som vill motverka förtryck måste hantera: för att kunna bekämpa ett förtryck måste vi synliggöra det.
Feminismen måste alltså betona kön, och peka på skillnader mellan kvinnors och mäns villkor, för att kunna synliggöra samhällets könsmaktstruktur. På motsvarande sätt betonar anti-rasismen skillnader mellan rasifierades och vitas villkor, för att kunna bekämpa den rasistiska samhällsstrukturen. Men lika lite som anti-rasismen själv tror på en rasuppdelning av människor utifrån olika biologisk ”rasidentitet”, lika lite tror feminismen på en motsvarande könsuppdelning. Vi ser kön som en social konstruktion, och den konstruktionen behöver alltså monteras ner – själva kategoriserandet måste bort – för att förtrycket ska upphöra.
Så nej, Maria Ramnehill, den dröm om ”mängder av kön” som du beskriver är inte en ”feministisk utopi”, utan ett traditionellt liberalt individualistiskt ideal. Men liberalistisk valfrihetspolitik är inte lösningen på förtryck. För att feminismen ska fortsätta vara en progressiv rörelse behöver vi betydligt mer än reformism.
Och är intersektionell feminism verkligen att påstå att ”inga feministiska frågor berör alla kvinnor”? Själva anser vi tvärtom att kvinnoförtrycket drabbar alla kvinnor, om än olika mycket och på delvis olika sätt. Det gäller även när vi ser till konkreta exempel: Kvinnojoursrörelsen har visat hur kvinnor ur alla grupper; olika klass, etnicitet etc, utsätts för misshandel – även om överklasskvinnor kan ha råd och möjlighet att resa bort medan blåmärkena läker, medan arbetarkvinnor oftare tvingas söka sig till skyddade boenden. Lönediskrimineringen slår hårdast mot rasifierade arbetarkvinnor, men det betyder inte att vita medelklasskvinnor får lika löner jämfört med motsvarande män. Och så vidare.
Den medvetenheten om förtrycket innebär också, att intersektionalitet inte kan vara att stapla och väga förtryck, eller att förtryck skulle ta ut varandra, utan tvärtom: att se hur olika maktstrukturer är sammanvävda, samverkar och förstärker varandra.
Allt det här, liksom all analys, borde vara möjligt att diskutera. Därför är det skrämmande att det offentliga debattklimatet allt mer går mot att alla måste tycka lika, att avvikande åsikter tystas genom påhopp. Vi vill, som vi skrev i vår förra artikel, istället försöka bryta mot det mönstret, för att kunna se, och diskutera, både våra likheter och våra skillnader i teori och analys. Först då blir ett bra samarbete möjligt.
Och – feminismen har aldrig varit homogen. Ingen progressiv rörelse har någonsin varit det. Men det betyder inte att rörelsen inte står för någonting.
Feminism har hittills stått för att vilja avskaffa både könsnormerna, könsmaktstrukturen och själva idén om kön. Det innebär att vilja avskaffa allt kategoriserande – och skapa ett helt annat samhälle.
