”Att fängelse över huvud taget skall vara med i straffskalan försvaras dels av att det är svårt att kräva in böter från människor som har så lite att de försörjer sig på tiggeri. Det är ju klokt kan tyckas. Men motiveringen till fängelsestraff är än värre. Det skall nämligen gå att häkta människor för tiggeri, annars kommer det ju knappast ha någon avskräckande effekt.” Hanna Höie har läst remisserna bakom bakom de norska lagförslagen som ska kriminalisera tiggeri.
Minns ett telefonsamtal med min syster för ett par år sedan. Hon bodde då i Oslo och hade precis sett den första tiggaren som satt med en skylt med texten ”Jeg er norsk!” Inget mer, bara det. Några månader senare såg jag det själv på gatan i Oslo när jag var hemma på besök. Tiggande norrmän var snabba att snappa upp stämningen, nationaliteten blev plötsligt viktigare att påpeka än att man satt där för att samla in pengar till mat eller till natthärbärge. ”Jeg er norsk!”
I dag sitter jag och läser en remiss. Tråkigt byråkratspråk, varvat med olika lösryckta stycken lagtext. ”Med bøter eller fengsel inntil 1 år straffes den som samarbeider med en eller flere personer om å[tigge på offentlig sted eller fra hus til hus.]be tilfeldige personer om penger eller andre midler på offentlig eller privat sted. /…/Medvirkning straffes på samme måte.” står det. Brukar tycka om att läsa norska texter, men inte den här gången.
Går genom remissen om det föreslagna förbudet mot tiggeri i Norge, mitt gamla hemland. Det är en sorgsen stund jag sitter där med datorn i knät i soffan. Jag skäms faktiskt, skäms över att jag kommer från ett så egoistiskt land. Att jag kommer från landet som nyligen åter igen korades till världens bästa land att leva i, om man inte är fattig vill säga. Norge som räknas som ett av världens rikaste länder, men som vill förbjuda de som inte har till mat för dagen att be om hjälp på gatan.
Syns det inte, finns det inte tänker jag medan jag sitter i soffan och läser. Om Norge, denna struts i vargakläder, sticker huvudet tillräckligt långt ner i sanden så kanske fattigdom och svält i världen utrotas? Eller så skiter ”vi” helt enkelt i om människor lever i svält och misär så länge det inte plågar just mig.
Inte ett ord om varför människor tvingas ut på gatan för att tigga. Inte ett ord om att det går att förebygga, att göra något åt, att det går att bygga ett samhälle där ingen behöver sitta där och be om mat för dagen eller om möjligheten att kunna försörja sin familj. Men många ord om hur tiggare stör den allmänna ordningen. Det är alltså när fattigdomen blir synlig den stör den norska regeringen. Mig stör det betydligt mer att den över huvud taget existerar. Som om fattigdomen utrotas genom att jag inte längre behöver se den.
Remissen lämnar mig med betydligt flera frågor än så. Det blir tydligt att det är svårt att göra ett lagförslag om förbud av just ”organiserat” tiggeri, vilket var det Stortinget (den norska riksdagen) beställde. Definitionen av vad som anses vara organiserat blir krånglig och svår, redan i lagförslagets text förvandlas ”organiserat” på något sätt till ”tiggeri som sker i samarbete”. Det landar så småningom i att det är två eller flera personer som samarbetar genom att tigga tillsammans, att fördela sig på olika platser eller helt enkelt genom att två eller flera människor som tigger bor ihop. Det är alltså detta som ”det organiserade tiggeriet” kokas ner till. Ett par som hjälps åt, två bröder som rest till Norge tillsammans för att leta jobb, men som i slutändan tvingas tigga eller människor i en extremt utsatt position som väljer att sätta upp sina tält på samma ställe och kanske hjälpas åt med matlagningen.
Det norska Justitie- och beredskapsdepartementet tycker själva att det har blir för svårt att hålla koll på, att det kommer kräva polisresurser och spaning för att få någon fälld. De föreslår helt enkelt att slopa texten om samarbete helt och hållet och rakt av införa ett generellt förbud mot tiggeri. Det är alltså två olika lagförslag som i dagarna skickats runt på remiss i Norge.
Det är inte bara myten om det organiserade tiggeriet som lever friskt i det norska lagförslaget. Mot slutet av remissen finns ett kapitel med titeln ”2.4 Tigging knyttet til menneskehandel og annen kriminalitet” där det glatt konstateras att ”Tigging har vært knyttet til menneskehandel, vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser. I noen politidistrikt oppfattes sammenhengen mellom tigging og vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser som et stort problem.” Det hänvisas inte till någon källa, men i början av remissen, under bakgrund, skrivs en liten sammanfattning av den respons som kom inte från landets polisdistrikt. Respons som hämtades in under 2013 i samband med lagändringen som gjorde det möjligt för enskilda kommuner att förbjuda tiggeri.
I sammanfattningen används ord som ”upplevda problem” och det framkommer att det är stora skillnader mellan hur landets polisdistrikt upplever problemen med tiggare. Ingen statistik, inga hänvisningar till fällande domar mot tiggande EU-migranter som lever tillsammans med människor som begår vinningskriminalitet.
I bakgrunden blir det också tydligt hur dåvarande medlemmar i justitiekommittén blandar korten friskt:
”Flertallet vil påpeke at åpningen av grensene mot Øst-Europa i 2005 har medført at dagens tiggere i stor grad er tilreisende fra andre land. Politiet har hatt store utfordringer med organisert kriminalitet som ofte følger i kjølvannet av disse omreisende tiggermiljøene.
Flertallet vil vise til at politiet selv melder at denne formen for tigging ofte utgjør et skalkeskjul for andre og mer alvorlige former for kriminalitet. Mindre alvorlige forhold som nasking og lommetyverier følger også i kjølvannet av det tilreisende tiggermiljøet.
Antallet lommetyverier har de siste årene eksplodert i hovedstaden, og det er nå like mange lommetyverier i Oslo som i Berlin – en by med syv ganger så mange innbyggere.”
Jag ställer mig frågan om varför de EU- migranter som reser till Norge är så olika de jag har i mitt eget närområde? Är de mer kriminella på något sätt? I Sverige tillbakavisar ju polisen alla påståenden om att tiggande EU migranter skulle ingå i någon form för kriminella nätverk.
Jag skulle varje fall förvånas om antalet fickstölder i Oslo kommer sjunka om förbud mot tiggeri införs. De duktiga ligorna av ficktjuvar som åker runt i Europa skulle väl knappast sätta sig på gatan för att tigga.
Oavsett vilket av de två lagförslagen som kommer gå igenom skall medhjälp till tiggeri straffas på samma sätt enligt det nya lagförslaget. Det kommer alltså bli straffbart att till exempel köpa en macka och ge bort till en tiggande människa, att släppa in någon som tigger i ditt hem för att sova över en kall vinternatt eller kanske för att kunna tvätta kläder och duscha. För detta brott kommer du kunna få böter och upp till ett års (eller sex månaders beroende på vilken version av lagförslaget som går genom) fängelse.
Det blir också tydligt att det endast är solidaritet eller att av ren medmänsklighet agera och hjälpa de tiggande människor som finns i din närhet som skall vara straffbart. Det finns förstås undantag för välgörenhet. ”Forbudet gjelder ikke innsamling til veldedige eller allmennyttige formål. Forbudet gjelder heller ikke for virksomhet som er særskilt tillatt i eller i medhold av annen lovgivning.” Välgörenhetsorganisationer, skolklasser och intresseorganisationer får fritt samla in pengar genom att fråga tillfälliga människor om stöd.
Välgörande ändamål – vad är det frågar jag mig. Tydligen inte att en mamma samlar in pengar så att hennes barn kan äta mat, gå i skola eller få den medicin de behöver. Men om en hjälporganisation vill samla in pengar till samma barn? Vad är skillnaden undrar jag. Är det så att skillnaden är att fattigdomen då hålls på armlängds avstånd? Att fattiga barn och deras fattiga mammor är något som finns i Rumänien långt borta, något som inte har med oss att göra, något vi inte ser, men kan skänka en slant till via ett postgirokonto om vi vill känna oss lite goda.
Om Norge väljer att införa ett generellt förbud mot tiggeri (inte endast det ”organiserade”) föreslår departementet att strafframen skall vara böter upp till sex månaders fängelse. Motiveringen till ett lägre straff är att det inte bör anses så allvarligt när det är enskilda personer som tigger. Som om samarbetet som beskrivit ovan skulle utgöra så försvårande omständigheter att det behövs en hårdare straffram.
Jag misstänker också att förslaget på ett lägre straffvärde beror på att ett förbud mot tiggeri generellt även kommer drabba alla de som i årtionden tiggt på Norges gator. De norska tiggarna. De flesta med grava missbruksproblem och/eller med svår psykisk sjukdom. Det är också tydligt i lagförslaget att tiggeri är något som riktar sig mot ”tillfälliga personer” och inte sådana som den tiggande människan har en relation till, är i släkt med eller liknande.
Jag förstår varför både Norges diskrimineringsombudsman kallar förbudet mot tiggeri diskriminerande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter tycker lagförslaget har rasistiska undertoner.
Att fängelse över huvud taget skall vara med i straffskalan försvaras dels av att det är svårt att kräva in böter från människor som har så lite att de försörjer sig på tiggeri. Det är ju klokt kan tyckas. Men motiveringen till fängelsestraff är än värre. Det skall nämligen gå att häkta människor för tiggeri, annars kommer det ju knappast ha någon avskräckande effekt. In med dom i häktet bara, så skall vi se att de försvinner. Nöden och misären kommer givet vis finnas kvar, men inte här, inte på Oslos gator.
Tiggarna kommer sticka till Sverige, eller nått annat land. Fattigdomen är inte längre ett av världens rikaste länders problem. Ett norskt fängelsedygn kostade 2011 (har inte lyckats hitta nyare statistik) 2 385 kr, något lägre om det är på en lågsäkerhetsanstalt, så pengar att ta hand om tiggande människor finns det, det ska inte bero på resurser inte.
Minimilönen i Rumänien är 205, 34 Euro i månaden (juli 2014) dryga 2000 svenska kronor. För romer är det näst intill omöjligt att få ett jobb i dagens Rumänien. Dagpengar i ett norskt fängelse uppgår till 62 kronor per dag, med ett tillägg på 23, 50 öre om man har ett särskilt viktigt arbete, alltså ett maximum på 2 565 norska kronor i månaden. Jag vet det är helt galet, men i brist på annat låter jag denna siffra trösta mig i dag.
