I min artikel var det heller inte bara de trygga rummen jag ville diskutera. Jag ville sätta fingret på den lydighet som akademien kommit att bygga strukturer kring och påpressa oss som verkar här, och hur det kan sättas i samband med strömningar ute i samhället. Dessa strömningar kan sammanfattas som en önskan att vara rätt, att inte störas och att idogt få bygga på sitt eget varumärke. Med sin text i Feministiskt perspektiv har de två professorerna tveklöst bockat av tre av dessa tre stationer på resan. Det var ett tråkigt besked. Jenny Westerstrand svarar Lena Martinsson och Paulina de los Reyes.
Men! Här har jag just läxat upp två studenter för begynnande dogmatism så kommer två seniora akademiker och yrar om diskriminering. Eller nej förresten, två professorer väljer att skuldbelägga en yngre timlärare som vill diskutera utvecklingslinjer inom den högre utbildningen. Jobbigt!
Närå. Jag bara skoja. Det här är faktiskt allvar. Därför måste jag varna för en lite lång text då ett och annat måste klargöras. Den här debatten har nämligen på ett både kusligt och ledsamt sätt illustrerat det jag varnar för i mina artiklar.
För vad är det för text Lena Martinsson och Paulina de los Reyes har skrivit?
Första halvan ägnas åt att beskriva min föreställt föraktande inställning mot studenter och min renons på förståelse för hur diskriminering verkar. Jag ser inte hur författarna kan krama sina påståenden ur mina texter och deras ton uppfattar jag faktiskt som häpnadsväckande nedlåtande. Jag sägs tycka att studenter bör diskrimineras i undervisningen, se tal om diskriminering som uttryck för personliga problem och den som ”ifrågasätter och bråkar” som egofixerad. Bilden är mer än klar: Jag är helt fel, studenterna, liksom textförfattarna, ytterst rätt.
Den andra halvan är en genomgång av grundläggande akademiska principer; nödvändigheten av det forskande subjektets kritiska hållning, möjligheterna i olika läsarter och implikationer av att texter ges olika status. Här talar Martinsson och de los Reyes mycket riktigt om ”problematiska texter” som studenten måste kunna läsa och dra linjer och resonemang ur, ja helt enkelt sådant jag drar lans för.
Här är det är nått som inte stämmer. Det finns ingen motsättning mellan hur jag och artikelförfattarna beskriver att vi ser på grunden för det akademiska arbetet. De hänger snarare på min text när de utbroderar sin syn på verksamheten.
Ändå märks att Martinsson och de los Reyes är ytterst noga med att i fraser och tillerkännanden supporta studenterna Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl, trots att de två professorerna i sak uttrycker uppfattningar om akademisk verksamhet som är rakt motsatta de två studenternas. Den som läser Erikssons och Häggdahls svar innantill ser ju att de – i klartext – talar om att ”rensa” i texter och ”döma ut” författare och filosofer.
Jag kan bara tolka Martinssons och de los Reyes motsägelsefulla men starka ställningstagande på ett sätt: Det är vad någon är som bestämmer bemötandet, inte vad någon gör. Professorerna kan därför skriva en text med budskapet – ni är skitbra studenter, vi håller på er! – men i verkligheten strunta i vad studenterna säger. Syftet är att markera samhörighet och skapa avstånd till dem man ogillar. Nu bland annat mig.
Men jag är ju faktiskt den som har lyssnat på vad studenterna säger, och tagit det på allvar. Jag delar inte den syn på högre utbildning de ger uttryck för, och det redogör jag för i mitt svar. Tyvärr betraktas detta som att jag förminskar studenterna. Se där vilka språng utvecklingen kan ta.
Jag har dock undrat över vitriolen i Martinssons och de los Reyes text. Efter en omläsning av deras artikel inser jag att de reagerat starkt mot min kritik av anti-diskrimineringsparadigmet. De ser inte att jag vill problematisera diskriminering som ett paradigm för konceptualisering av problem och lösningar. De verkar tro att jag förnekar förekomsten av ojämlika maktrelationer och att jag ser benämnandet av orättvisors konsekvenser som del i en identitetspolitik jag vill bekämpa. Det förvånar och berör mig illa att Martinsson och de los Reyes så vällustigt har frammanar den förvridna bilden. Nedan följer därför en kort exposé över ingångarna till det fält där min kritik rör sig. Jag ber läsaren ha överseende men den förefaller nödvändig.
Inom genusrättsvetenskapen är det en sedan länge dryftad fråga hur normgivning skapas och förskjuts i samhället. Parallellt med välfärdsstatens tillbakadragande märks exempelvis ett ökat civilrättsliggörande av många relationer/konflikter. Det ökar kraven på den enskilde att bevaka sina intressen och öppnar ytor för ”kreativt” processande, vilket i sin tur riskerar att öka klyftor i samhället med avseende på ”access to justice”, liksom med hänsyn till hur olika konflikter kan rättsliggöras.
Diskrimineringsparadigmet är en central del i denna den liberala rätten. Det placerar individen i centrum med förväntningar på att hen ska formulera sin situation och som aktivt subjekt gripa sina rättigheter. Det är inte okomplicerat, i synnerhet inte i ett samhälle där resurserna är ojämnt fördelade.
Människohandelsområdet är ett utmärkt exempel. I debatten runt FN:s definition av människohandel stod kravet på en straffrättslig reglering av brottet mot en position som förespråkade låg statlig intervention i kombination med starka skrivningar mot diskriminering. Det uppenbara problemet i det senare fallet är att det krävs att individen själv identifierar sig som offer för att rättigheter på området ska aktiveras. Så sker sällan i den empiriska kontext där handeln bedrivs.
Ett centralt problem med anti-diskrimineringsbestämmelser ligger vidare på tillämpningsnivå. Diskrimineringsparadigmets återvändsgränd, eller åtminstone problem, kan förenklat beskrivas som att existensen av diskrimineringslagstiftning vilar på den normativa utgångspunkten att individen har rätt till likvärd behandling, samtidigt som dess raison d’être är att grundläggande normer strukturerat samhället i grupper som anses olika mycket värda. Anti-diskrimineringskonceptet lovar därmed att behandla personer som ansetts mindre värda efter den standard som reserverats för personer som inte ses så. Men det har i praktiken visat sig vara svårt då många av de maktobalanser som existerar framstår som naturliga och legitima när de bryts ut och värderas enskilt. Eller med Audre Lordes ord: You can’t dismantle the Masters house with the Masters tools.
Givet detta riskerar verktyget anti-diskriminering att osynliggöra ojämlikheter som uppfattas som del av en önskad/naturlig ordning, men däremot lämpa sig väl för att adressera ”normnära”, till och med normkonforma, intressen. Diskrimineringsparadigmet har ur detta perspektiv en inneboende brist på radikalitet.
Inom breda queera/feministiska/anti-rasistiska kretsar märks dock ett okritiskt omfamnande av rättigheter som koncept och anti-diskriminering som metod, utan att begreppens kopplingar till underliggande politiska/teoretiska strömningar diskuteras. Och rörelsen har onekligen knuffat fram positionerna. I de radikalas fokus på antidiskriminering har den liberala – och därmed generella – individ som ursprungligen varit i centrum för begreppsbildningen, bytts ut mot en förkroppsligad och identitetsbärande person. Därmed har två politiska spår mötts: den kontextlösa liberalens metod, och vänsterns situerade identitetsbärande människas innehåll. Ytan som anti-diskrimineringsåtgärder kan riktas mot har därmed ökat med exponenten. I förlängningen skymtar dessvärre inga gränser för vad som kan komma att ses som diskriminering. Samtidigt är instrumentets brist på radikalitet intakt på tillämpningsnivå. Det ger ett vidöppet instrument, ägnat att främja den som är ”rätt”. Lägg till detta en luddig begreppsapparat och falluckan öppnas.
Att det finns problem nedfällda i ”anti-diskrimineringsparadigmet” diskuteras sålunda inom genus(rätts)vetenskapen. Istället för att bidra till diskussionen skriver Martinsson och de los Reyes en oförsonlig och nedsättande artikel om att jag föraktar studenter och ser diskriminering som detsamma som att bli utmanad. Varför? Är de inte bekanta med att ”anti-diskriminering” kan problematiseras som institut?
Slutligen. De stora elefanternas passning om att jag inte skulle ha erfarenhet av att arbeta mot diskriminering på universitetet, eller ha förståelse för studenternas perspektiv, är förutom proppmätt helt missriktad: Jag har varit elev- och studentfackligt organiserad sedan jag var 12 år och gick med i Elevorganisationen. Efter grundskolans och gymnasiets elevråd, min tjänst som ombudsman för Elevorganisationen i Uppland och ett flertal elevriksdagar som ombud, fortsatte mitt engagemang i Uppsala Studentkår. Där hade jag tjänsten som jämlikhetsombud med ansvar för att bevaka studenters rättigheter med utgångspunkt i kön, etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning. Jag fortsatte som studentombudsman för de humanistiska och samhällsvetenskapliga vetenskapsområdena och var efter det förtroendevald i kårstyrelsen, då med jämlikhetsfrågorna på mitt bord. Som sådan ansvarade jag för utarbetandet av kårens jämlikhetsplan. Jag var också under många år medlem i Uppsala kvinnliga studentförenings styrelse och dess ordförande under tre år.
Mycket riktigt lyssnar jag, vilket professorerna i sin artikel inte ger uttryck för att göra, på vad studenter säger när de tar till orda om sin utbildning. Jag är mycket intresserad! Jag håller dock inte med dem om allt. Jag ser också hur min roll har skiftat från studentens till lärarens och jag har för avsikt att aktivt och ansvarsfullt axla den med allt vad det innebär. En viktig dimension är att med integritet ta till orda om de förhållanden som råder inom den akademiska världen och att utmana studenterna så att de får vässa sina bästa argument och forma sin framtid som akademiker.
I min artikel var det heller inte bara de trygga rummen jag ville diskutera. Jag ville sätta fingret på den lydighet som akademien kommit att bygga strukturer kring och påpressa oss som verkar här, och hur det kan sättas i samband med strömningar ute i samhället. Dessa strömningar kan sammanfattas som en önskan att vara rätt, att inte störas och att idogt få bygga på sitt eget varumärke. Med sin text i Feministiskt perspektiv har de två professorerna tveklöst bocka av tre av dessa tre stationer på resan. Det var ett tråkigt besked.
