I dag börjar Europride i Stockholm och senare i augusti i Göteborg. I ljuset av samtidens allt hårdare mobilisering av konservativa och högerextrema krafter som hotar, hatar och misshandlar hbtqia-personer är det ännu viktigare att organiseras och försvara de rättigheter som uppnåtts genom den som kamp som pride är en del av.

Jag tänker på mina bästa minnen från frukterna av den kampen. Hur jag som 20-någonting stressade mellan Flemingsberg och Pride house, levde på pumpakärnor som jag och min kompis Ulrika smusslade mellan oss i bänkraderna, medan vi lyssnade på föreläsningar och samtal, såg teater och såg oss själva och varandra. Hur allt som jag är några år senare smälte samman under Sankt Jakobs kyrkas höga valv i Kungsträdgården. Där jag tog nattvarden utan att någon enda del av mig förnekades.

Förrförra året sammanföll ett av mina åtaganden på Pride house med hatbrottet mot personer med normbrytande funktionalitet på en institution i Japan, där 19 mördades och 26 skadades. Jag rörde mig i myllret av människor med känslan av att en del av mig hade attackerats. I panelsamtalet om funktionsnormer och hbtqia-rörelsen höll vi en tyst minut och jag kände hur en hel rörelse höll mig om axlarna i det rummet. Det som tröstade mest var att se äldre hbtqia-personer. Vi lever tänkte jag, vi levde och överlevde. Vi föreställde oss liv och möjligheter som andra sade var sjuka, fel, obegripliga. Vi gjorde det ändå.

I förra veckan läste jag en artikel i norska Bladet som delades av vänner från den norska IL-rörelsen (Independent living-rörelsen, red anm) som kämpar för självbestämmande och personlig assistans i Norge. Den handlade om Hanna Viktoria Leirfall, som är 26 år och bor på ett boende för personer med normbrytande funktionalitet tillsammans med flera andra. I sommar har Hanna Viktoria inte fått komma ut en enda dag.

Inget av detta hade varit möjligt om jag inte haft möjlighet att själv bestämma över min tid och min kropp. Om liv varit på samma premisser som för Hanna Viktoria i Norge och många med henne i Sverige. Mina utopiska pridesomrar som 25+ sitter nära ihop med de utopier som några andra drömde om under 1980-talet. De stavades självbestämmande, makt över den egna kroppen, tiden och livet. Mänskliga fri- och rättigheter. Vi vill ha allt och inget särskilt egentligen. Kamperna skär genom mig som de skurit genom andra före mig.

I våras visades min kortfilm Bars i Storbritannien. Den är en lesbisk första-kärleks-fantasi förlagd till svensk institutionsmiljö för personer med normbrytande funktionalitet under 1900-talets tidiga hälft. Så länge handlade mina försök om att hitta till rum som erkände både min identitet som queer och som funkis om att skriva in mig själv i historien. Leta efter funkisar i hbtqia-rörelsens historia och queera begär i funkishistorien. Sådana som jag hade funnits. Men i år tänker jag att jag behöver skriva in mig själv, oss, i framtiden. Kavla upp ärmarna för det arbete som är utopins – drömmens, trons och handlingens. Tro att det kan komma något bättre, säkrare, öppnare, rättvisare – för att förutsättningarna i mitt eget liv är frukten av att någon annan trott det innan mig.