”När jag går runt här i Visby så känner jag mig än mer osäker för nu klär sig rasister inte bara i enande tröjor och kommer till ön ihop på samma båt. De kommer under hela veckan, sitter i olika partier, bär kjol och kostym och är lite här och var.” Det skriver Farida Al-Abani (Fi) i sin första partiledarkrönika i Feministiskt perspektiv.
ALMEDALEN/VISBY: Denna krönika skulle kunna handla om att politikerveckan mer känns som en mötesplats för näringsliv än för demokrati. Den skulle kunna handla om hur ensamma vi känner oss, vi som inte tillhör normen eller som inte tillhör makten med resurser. Den skulle kunna handla om tanken som många gånger slår en, att detta är en kostsam teater för de redan frälsta.
Den skulle kunna handla om alla som inte går runt i svenska fotbollströjor till skillnad från förra året, för när kvinnor spelar fotboll är intresset svalt. Denna krönika skulle kunna handla om det många säger här, att ”visst känns det lugnare i år?”.
Den skulle kunna handla om vad vi normaliserat och kanske till och med accepterat. Den skulle kunna handla om det kraftiga regnet som föll och vindarna som blåste på nazisterna när de samlades. Den skulle kunna handla om antirasisterna och motdemonstranterna som trotsade regn och vind för att stå upp för ett öppet samhälle.
Feministiskt initiativ deltar i olika paneler och bjuder in till viktiga och öppna samtal på teman som inte är så vanliga här. Vi pratar om konsekvenserna av tiggeriförbud, om naturens rättigheter, eller om hur vi kan försvara både asyl- och aborträtt. Men bevakningen som vi tidigare haft från Feministiskt perspektiv (Fempers) har inte funnits denna vecka. Och inga andra medier är på plats.
Vi har inte bara bjudit in civilsamhället till våra samtal utan även andra partier. Vi har sträckt ut handen och haft samtal om framtiden och gemensamma utmaningar ihop med V, MP och det nya partiet Vändpunkt.
”Vi måste se vad som förenar oss snarare än vad som skiljer oss, som ibland kan vara småsaker”, var kontentan efter vårt första torgsamtal i måndags. Tänk att dessa partier kan säga det och hur många som har längtat efter denna gemensamma rörelse? Vilken känsla av hopp och engagemang det hade kunnat ge. Men så blev det inte.
När inte ens feministiska och antirasistiska medier vågar bevaka årets stora demokratiska evenemang, så är frågan vad som blir kvar. Det är inte bara en förlust när fler organisationer från civilsamhället väljer att tacka nej till Almedalen utan också en katastrof när de som ska bevaka denna händelse inte själva kan garantera sina medarbetares eller gästers säkerhet.
Det känns lite lugnare i år, säger en del. Men frågan är om det är avsaknaden av deltagare som anordnar radikala punkter och events eller om det är avsaknaden av tillräckligt många synliga rasister och nazister?
Jag tror att det handlar om en normalisering i kombination med färre organisationer och personer från civilsamhället. Jag kan också tänka mig att det är färre besökare på plats, då många också av säkerhetsskäl inte vill eller kan vara i Visby. Jag tror också att en del av partiledartalen i Almedalen ingår i denna normalisering av rasistisk politik som vill begränsa människors rättigheter. När Ulf Kristersson (M) försöker etablera ordet ”integrationskris” istället för att tala om det tydliga hotet från nazister och rasister, ja då har vi en demokratisk kris.
En del kan tala om nazism och rasism nästan som att det vore något som endast NMR sysslade med. Den dagen borgerligheten erkänner hatet och hoten som rasism medför för människor året om, och av fler än NMR, så kan jag kanske lyssna lite, men fram tills dess är den en del av att normalisera denna förflyttning.
Ja, det kanske känns lugnare för en del i år i Almedalen, men vetskapen om varför det är så folktomt skrämmer. Gita Nabavi, min partiledarkollega sade något klokt i ett samtal om varför nationalismen inte växte så mycket som vi trodde i EU-valet: ”När högern och de konservativa anammar nationalisters retorik och politik så behövs inte dessa partier lika mycket”.
När jag går runt här i Visby så känner jag mig än mer osäker än tidigare för nu klär sig rasister inte bara i enande tröjor eller kommer till ön med samma båt. De kommer under hela veckan, sitter i olika partier, bär kjol och kostym och är lite här och var. Jag känner mig än osäkrare denna vecka, inte bara för jag har färre vänner på plats utan att de som för denna människofientliga politik är just lite här och var.
