Många hoppas på Mamata Banerjee som ny premiärminister när Indien går till val i vår. I helgen samlade Västbengalens starka kvinna till historiskt möte om mångfald, fredlig samexistens och landets framtid och Feminististiskt perspektivs sexualpolitiska krönikör Sandra Dahlén dras med i Mamata-yran.
Det välbekanta ordnade trafikkaoset möter mig redan på Kolkatas (tidigare Calcutta) flygplats. Det tar en halvtimme för bilen att bara ta sig ut ur området. Jag är tillbaka i staden efter fem år och fylls av dofterna och tutandet. Min vän säger att när vi ska tillbaka till flygplatsen måste vi åka i mycket god tid för just den dagen är det ett stort politiskt möte i staden. Jag är för restrött för följdfrågor och tittar slött ut genom bilfönstret. Men så skärps min blick, något känns nytt. Alla mopedförare bär hjälm. Jag får veta att det är Didis förtjänst, hon kampanjar för trafiksäkerhet för att få ner dödssiffrorna.
Mamata Banerjee, eller Didi i folkmun (=äldre syster), är Västbengalens starka kvinna. Hon grundade och leder mittenpartiet Trinamoolkongressen (TMC), och utgör den tydligaste oppositionen i landet mot den hindunationalistiska (BJP) premiärministern Narendra Modi. Mamata (omnämns vanligtvis vid förnamn) växte upp under enkla förhållanden med en moder från ”a tribal group” (ganska slutna mindre folkgrupper med egna kulturer) och hon är alltid klädd i vit enkel sari med färgad kant, ofta blå, vilket utgör hennes signaturfärger. Hennes närvaro är påtaglig då hon liksom andra som innehaft makten före henne målar staden, bokstavligt talat, i den egna signaturfärgen. Borta är nu det korrupta kommunistpartiets röda färger.
I Kolkata är istället allt från trottoarkanter och staket till det pågående tunnelbanebygget målat i blåvitt och stadens lyktstolpar är virade i blåvita ljusslingor. Långt ute i byarna ser jag hur varenda statlig skolbyggnad är målad i blått och vitt. Mamata retar gallfeber på premiärministern med sitt tal om jämlikhet. Medan Narendra Modi hetsar mot minoriteter och skapar våldsamma ”medborgargarden” mot särskilt muslimer, talar Mamata om ett slut på allt våld. Mina feministiska vänner ute i byn Khaskhamar är mycket nöjda över statens politiska läge:
– Vet du Sandra, hon skickade nyårshälsning och present till vår organisation, faktiskt till alla kvinnorättsorganisationer i staten. Hon arbetar verkligen för utveckling.
Medan premiärminister Modi under sina år vid makten har strypt medel för många ideella organisationer stärker istället Mamata gräsrotsrörelsen och fokuserar på landets fattiga och utsatta grupper. Hon arbetar brett – från trafiksäkerhet till utbyggnad av infrastruktur med särskilt fokus på kvinnor och flickor. Som en del i utbyggnaden av skolväsendet har hon exempelvis skapat möjlighet för flickor att ansöka om cykel. Än så länge kan nu 25 000 fler flickor ta sig till skolan.
Och det är alltså Mamata som kallat till det stora mötet i Calcutta dagen då jag reser tillbaka till Sverige. Jag antar att det handlar om valupptakt och ingen kan undgå ambitionerna. Staden är tätt dekorerad med tusentals små TMC-flaggor med blomman som symbol för gräsrötter som växer sig starka. Överallt hänger affischer med en agiterande Mamata som bjuder in till det stora mötet Brigade Cholo (kom med mig till Brigade-parken) den 19 januari för mångfald, fredlig samexistens och landets utveckling och framtid.
Framtid innebär såklart även mobilisering mot Modi och många hoppas på Mamata som ny premiärminister vid valet i vår. Alla är välkomna att delta vid mötet och folk strömmar till staden från hela delstaten. Polisen beräknar 1 500 000 deltagare i Brigade-parken mitt i staden. Även med indiska mått mätt är denna folksamling anmärkningsvärd och mötet omtalas som historiskt. Inte sedan 1982 har någon gjort något liknande, då Indira Gandhi samlade till stormöte i New Delhi.
Jag dras med i Mamata-yran och ger mig den på att få med en flagga hem och spanar in en som hänger lite dolt bakom en parkerad bil. Mina vänner är tveksamma, man rör nog inte Mamatas flaggor. Men de ställer sig som en mur och spanar efter poliser. I skydd av kvällens mörker smiter jag bakom bilen och hamnar i pissrännan vid staketet. Där lirkar jag loss jutesnöret som hållit flaggan på plats och så hoppar vi fnissande in i bilen till tonerna av artisten som redan sjunger i Brigade-parken. Alla vet att imorrn händer det.
