”Den senare tidens förenklade och stundtals fördummande diskussion om klan har fått mig att fundera på vad den får för konsekvenser”, skriver Bilan Osman och konstaterar att även definitionen av begreppet genomgått en selektiv förändring som snarare fördunklar än förklarar.
– Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige. Så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet.
Det sa Mats Löfving i Ekots lördagsintervju i början på september. Hans uttalande kom att bli gnistan som tänder elden, en som under flera år gått på sparlåga. Inte långt efter Löfvings intervju satt han i Agenda och framstod närmast irriterad över frågorna som ställdes. Med en manspread utan dess like betonade han problemet med: ”kriminella som använder familjer och släkter som en plattform för att bygga kriminalitet”.
Jag satt bänkad framför tv:n och fascinerades av vår samtid. Enligt Löfving är det viktigt att lyfta på locket till svåra frågor. Jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera på när poliskåren blev ledarskribenter.
Diskussionen om klan har dock levt längre än Löfvings tv-insats. Redan 2014 var vi flera som kritiserade innehållet i Per Brinkemos bok Mellan stat och klan: somalier i Sverige. Även om min kritik överskuggades av kraftuttryck, bottnar den i samma problembeskrivning jag har än i dag.
Enligt författaren själv är krocken mellan klansamhället och det individualistiska Sverige avgörande för att förstå (bland annat) somaliers integrationsprocess. Jag menar på att det är ett selektivt sätt att förstå grupper vars flykt till Sverige avgörs av fler faktorer än så. Klan är trots allt en funktion, ungefär som religion. Få är så dogmatiska i sin syn på statens funktion. Det är dessutom, ironiskt nog, i individualismens namn som dessa generaliseringar tillåtits bli till sanningar.
Jag tillhör själv en klan, ett relativt odramatiskt faktum för mig. Klan har inte varit någonting annat än tiotusentals avlägsna släktingar jag troligtvis aldrig kommer att lära känna. De gånger klan kommit på tal under uppväxten var när mina föräldrar som nya i Sverige, kände en lycka över att råka träffa på någon som inte enbart talade deras språk, men som dessutom tillhörde samma klan. För någon som tvingats lämna sin familj och släkt kan detta bli en livlina, ett sätt att känna sig någorlunda hemma.
Min familj och släkt tillhör en rad olika klaner, som det ser ut i oräkneligt många andra familjekonstellationer. Den senare tidens förenklade och stundtals fördummande diskussion om klan har fått mig att fundera på vad den får för konsekvenser.
Sedan Brinkemo släppte sin bok har jag läst om den många gånger. Jag har gjort några ärliga försök till att begripa mig på debatten om klan och hur den inte korrelerar med så många människors vardag. Jag slås än i dag av hur perspektiven i boken tenderar att utradera nyanserna, proportionerna och realiteten för alla människor med bakgrund i en av världens vanligaste samhällsformer.
Som ett exempel skriver Brinkemo att: ”Klansamhällen är både hierarkiska och byggda på relationer. När man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. […] I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformationen, i stället är det själva informationen som är viktig.”
Brinkemos tes är kategorisk, ungefär som teser tenderar att vara i de flesta åsiktsdrivna böcker. Men stycket är särskilt intressant att läsa i ett Sverige som just nu genomgår en coronapandemi. Folkhälsomyndighetens uppgifter möter inte sällan ifrågasättanden och statens samhällsinformation förkroppsligas av statsepidemiolog Anders Tegnell. Det berättar något viktigt om vad som händer med människors relation till staten i tider av kris. En relation som inte nödvändigtvis är beständig, men omvärderas ständigt, som en konsekvens av yttre omständigheter.
Ett sätt att mäta hur diskussionen om klan förändrats på sistone är att kika i mediearkivet Retriever. En snabb sökning bekräftar magkänslan, det senaste decenniet har diskussionen om klan fått ett nytt innehåll. Från att svenska medier primärt beskrev klan i relation till högerextrema grupperingar som Ku klux klan, eller klan-familjer i nöjeslivet (ex. familjen Wahlgren) eller klan i relation till utrikespolitiska händelser – till ’klan’ som ett negativt laddat begrepp som används i integrationspolitiska eller kriminalpolitiska texter.
För dem med bakgrund i en klan kan den här diskussionen bli svår att navigera i. Som när Liberalernas partiledare fick en fråga om klan i Svenska dagbladet och svarade:
– Det är viktigt att skilja på klaner. Jag skulle själv säga att jag är från ett klansamhälle. Mitt folk är också en klan. Det är inte klan som är problemet.
För henne, med en så kallad klanbakgrund kom diskussionen om detta att framstå som selektiv, den inbegrep inte alla nyanser av vad det innebär att tillhöra en klan. Det är mycket jag inte håller med Nyamko Sabuni om, men hennes reaktion på klan-debatten var befriande. Den satte fingret på det där odramatiska förhållningssättet de flesta av oss har till klan.
Debatten tenderar att överanalysera icke-vita svenskars relation till klan. Det är enklare för somliga att lägga en mängd tid och energi på att försöka förstå sambandet mellan en kriminell släkt och klanstrukturer, än att förstå dessa släkter som en i övrigt förstår gängkriminella som är släkt.
Att tillhöra en klan är, ungefär som Nyamko Sabuni uttrycker det, en ganska lång väg från kriminalitet. För vad är egentligen den faktiska skillnaden mellan ett släktbaserat kriminellt gäng och klankriminalitet? Hur svarar en på den frågan utan att också projicera sina fördomar på andra?
Konsekvenserna av denna diskussion såg vi redan i slutet på förra året. Borås stad släppte en lägesrapport med intentionen att kartlägga området Norrbys utmaningar. Istället för att göra just det ägnades en hel bilaga åt ’somalisk kultur’. Bland annat kan de flesta somalier (enligt kommunen) ”tänka sig att ansluta sig till Al-Shabaabs retorik, om islam i Somalia hotas externt”.
Dessutom stod det i rapporten att ”nästan 100 procent av stadsdelens somaliska kvinnor är könsstympade” (källa: informanter) och att de flesta föräldrar kan tänka sig att tillåta sina barn gå samma öde tillmötes. Barn och unga som växer upp i Norrby beskrivs enligt rapporten ha ”mycket liten kontakt med det svenska samhället och svenska värderingar”. Som att dessa barn inte redan, genom sin blotta existens, är en del av det svenska samhället.
Lägesrapporten lutade sig mycket mot Per Brinkemos bok, och klan kom att bli en generell förklaringsmodell för att förstå allt möjligt som pågår i Norrby. Logiken var omvänd, istället för att kartlägga problemen och sedan analysera slutsatserna och därmed (kanske) landa i att klan är en del av problemet – blev klan själva utgångspunkten för att förstå stadsdelen och dess invånare.
Det vore att misstag att personifiera diskussionen om klan genom Brinkemo, hans intention är inte att svartmåla minoriteter, inte heller är det min mening att få honom att framstå som en sådan person. Men, det är samtidigt viktigt att se vad diskussionen om klan gör med vårt samhälle.
Trots att begreppet klan i grunden är relativt okomplicerat har häpnadsväckande beskrivningar publicerats i svensk media på sistone. Den kanske mest besynnerliga artikeln publicerades i Svenska dagbladet den 26 september. Växjöbon Abdi-Noor Mohamed intervjuas med anledning av att han för flera år sedan ”lämnade klanen”. Inledningsvis får läsarna en definition av klan-begreppet:
”Begreppet ’klan’ beskriver en släktgruppering där individer kan söka trygghet eller stöd på platser där staten är svag – men som också kan nyttjas som kittet för aktiva inom organiserad brottslighet.”
Jag har genom åren läst många märkliga definitioner av begreppet, men denna slår det mesta. Att Mohamed senare i artikeln säger följande gör inte det hela mindre märkligt:
– Jag tillhörde en somalisk klan, men jag har brutit mig ut. De attackerar mig för det. Jag vill inte att mina barn ska tillhöra någon klan. Vi bor här, här har vi demokrati.
Även om en försöker tolka Abdi-Noor Mohamed välvilligt är det svårt att inte ställa sig frågande till vad denna typ av artikel fyller för funktion. Den är missvisande och rent ut sagt ansvarslös i sättet den beskriver klan, den ger dessutom sken av att klan är 1) något per definition problematiskt 2) något en därmed bör lämna.
Jag försöker föreställa mig hur en lämnar en klan, alla tiotusentals samtal en tvingas ringa till avlägsna släktingar runtom i världen varav majoriteten inte har en aning om vem man är, än mindre bryr sig om ens inställning. Jag börjar samtidigt känna mig alldeles utmattad i mina försök att leta efter rationalitet i den pågående diskussionen om klan.
Den är obegriplig då den är obenägen att erbjuda problemlösningar. För om en ska vara konkret, vilka faktiska politiska förändringar kan komma ur denna diskussion? Att gängkriminellas lojalitet också ibland kan bygga på släkt och familjerelationer, bör väl ändå vid det här laget vara känt?
Vi har kört fast i en förenklad diskussion som knappast levererar konkreta verktyg för att förstå gängkriminalitet, en förenkling som får reella konsekvenser för vanligt folk, som vi redan bevittnat i fallet med stadsdelen Norrby.
Istället för konkreta, förebyggande och relevanta samtal dränks vi i alla försök till att ”lyfta på locket”. Och trots den mängd energi som gått åt att lyfta på detta lock tycks få faktiskt begripa vad det är som finns där inuti.
Kanske är det också vad som gör hela denna diskussion närmast tragisk: en av världens vanligaste samhällsformer problematiseras eftersom att den inte påminner om det lilla landet Sverige.
