”De e’ som jag måste berätta för att jag kan” säger bokens Lo första dagen på sin teaterutbildning på frågan om varför hon vill syssla med teater. En mening som skulle kunna sammanfatta både ambitionen och hungern att skriva boken Två vita dvärgar som tagit verklighetens Lo Kauppi sju år att färdigställa. Detta är Kauppis andra bok efter den kritiker- rosade debuten och enmansföreställningen Bergsprängardottern som exploderade från 2007, men mellan bok ett och två har Kauppi hunnit skapa sig en betydande karriär som både skådespelare, regissör, dramatiker och författare.

Kauppi menar själv att hon gjort en klassresa och en stor del av boken är en spegling av Kauppis eget liv men också ett försök att både bearbeta och ge tillbaka till dem som försvunnit eller blivit kvar. Kauppi väjer inte för något i detta givande.

Det finns liv och det finns rå-liv och det är det råa Kauppi vill och kan berätta om. Där finns de sköra, de starka och de som är både starka och sköra för att det inte finns något annat val än att hoppa även om det inte finns någon som tar emot. Men de som förstår, för att de är inne i samma spiral av fruktan och fritt fall, de som gärna sjunker tillsammans med dig, finns det många av. Boken ställer frågorna: Vilken betydelse har omständigheter eller följer vi slaviskt ett öde? Finns tur? Slump? Val?

Som författare äger Kauppi en kompromisslös närgången realism där inte mycket utelämnas. Det oglamorösa heroinmissbruket beskrivs både detaljerat och initierat. Blod, bajs, spyor, öppna sår, nålar, smuts, vener, sprutor och en avgiftning hos en vänlig själ som tar sig an den hemlösa Lena – den ena av de två huvudpersonerna i boken – för tillfället anställd som inkastare på en porrklubb vid sidan av sitt frilansande som frisör. Hon skildras utan några som helst skygglappar.

De båda huvudkaraktärerna kommer från samma bakgrund med pappa alkoholist, trygg mamma och våldsam pojkvän. De delar amfetamin och heroinmissbruk och anorexi, bulimi, självmordsförsök, BUP och behandlingshem. Målande beskriver Kauppi Lenas njutning när hon radar upp sitt favorit-gotta och äter för att sedan kräkas upp det i våldsamma konvulsioner på en allmän toalett någonstans i London.

Ambitionen att vara helt sanningsenlig och kravet på ärlighet i framställningarna är lika skoningslös som den brittiska socialrealismen med Roddy Doyle eller Ken Loach, men samtidigt bäddar Kauppi in berättelsen i ett magiskt skimmer av fiktion där de två huvudpersonerna Lo och Lena skulle kunna vara samma person men som valde (?) olika vägar. Lo blir mirakulöst räddad tillbaka till livet tack vare ett smugglingsförsök som misslyckas men Lenas liv får ett annat utfall där hon föder ett barn och blir ensamstående mamma på metadon i förorten.

Kauppi får sägas vara en guru på att beskriva livet från den solkiga, sorgliga sidan och det skulle ju kunna bli outhärdligt om inte kärleken trots allt alltid fanns där. Den finns i de kraftiga, emellanåt grova ordvalen, i lusten att överleva trots helvetet. I hatet och besvikelsen på fadern finns trots allt värmen, i ilskan – energin. I det sippriga mörkret på botten lyser övertygelsen om det egna värdet trots allt igenom. Som bokens Lo uttrycker det när hon blivit dumpad av sin man för en (i hennes egna jämförande ögon) perfektare tjej: ”Jag har min egen jävla rang ”….” Det är inte mannen i mitt liv jag saknar. Utan den friska familjen. Det är barnet som jag ville dela med en annan vuxen.”

Istället för teaterskola blir det fängelse för Lena som förlorar vårdnaden om sitt barn. Men galant och hoppfyllt flätas Lena och Los öden till slut samman i slutet. Kanske smälter de samman som de stjärnor i universum som bokens titel refererar till :”Två vita dvärgar”, som om de inte återfinner varandra blir till svarta hål som slukar allt, men om de finner varandra och kan sammansmälta är ”sprängfyllda med oförbrukad energi och lyser starkare än en hel galax”.