Kommunala tvättstugor brukar inte ha med konst att göra särskilt ofta. Men det har de i Stockholmsförorten Hökarängen. Sedan 2004 inryms en av de piggaste konstinstitutionerna i Stockholm i det som 1949 blev en av stans första offentliga tvättstugor: Konsthall C. Det stora huset på Cigarrvägen, ritat av David Helldén skulle inrymma såväl en modern tvättstuga som en mötesplats för de boende. I dag är tvättbaljorna sedan länge utbytta mot moderna maskiner, medan den andra delen bjuder på konst.

Just nu pågår utställningen Under en annan sol, en presentation av fem verk av fem konstnärer: Lukaza Branfman-Verissimo, Omar Victor Diop, The Otolith Group, Carl Pope junior och Morgan Quaintance. Konstnärerna har bjudits in att delta med verk som på olika sätt sätter ljuset på det särskilda fält som författaren Edouard Glissants (1928 – 2011) ägnade sig åt och som satt frågor om språk, identitet, utrymme, historia och kunskapsproduktion i nya perspektiv.

Den Martinique-födde Glissant var själv drivande i befrielse- och självständighetsrörelserna i kolonialmakten Frankrike och framlade idén om det opaka, det icke-transparenta som en rättighet för förtryckta grupper. Rätten att inte bli helt förstådd, utan att få äga privilegiet att helt enkelt få vara annorlunda. Den andra solen, som utställningen syftar på, kan alltså vara en sådan vars ljus inte tränger igenom, utan reflekterar fasetter ur nya vinklar och visar färger vi aldrig satt namn på.

Att kliva in i Konsthall C är kan ofta bli en ganska stökig upplevelse. Tvättstugekänslan är starkt närvarande och galleriets eller museisalarnas sobra vithet är långt borta. Ibland kan det vara en kvalitet i sig, men ibland blir det lite störande och försvårande för en koncentrerad upplevelse. I utställningen Under en annan sol, den första curerad av den nya konstnärliga ledaren Ulrika Flink, blir det tyvärr det senare. Med sina många uttryck och ”streetiga” inslag smälter de alltför väl in i den offentliga urbana miljön. Men tar man sig förbi det finns flera verk väl värda att dyka in i.

Stannar kvar i minnet gör Morgan Quaintances femton minuter långa videoverk South, som rör sig mellan tid och rum, mellan London, Chicago, den amerikanske södern och Sydafrika, platser med en historia av rasism och där kroppar och svartas röster som formerat sig, som iakttagare, aktivister, som teoretiker eller som erövrare av den vita operahistoriens skönaste arior. Genom att blanda arkivfilm med egna subjektiva bildsekvenser från ett ”nu”, blir det ett melankoliskt och fängslande personligt flöde som knyter samman de stora berättelserna med djupt personliga minnen. Martin Luther King, Eldridge Cleaver, antiapartheid-rörelsen påverkade och förändrade många namnlösa individers livsöden, vars styrka i betydelsen ”många bäckar små” sällan blivit belysta.

Besöket till utställningen blir först och främst mödan värt för presentationen av filmen, eller snarare bildessän Infinity minus infinity av konstnärsgruppen The Otolith Group. Filmen är nästan en timme lång och med sin hybridiska natur glider den mellan poesiläsning gestaltad som grekiska körer med svarta skådespelare, mellan rörliga grafer och statistik, twitterinlägg, historiskt dokumentärt material, dans och surrealistiska lyriska animationer ute bland lavbevuxna slingrande träd.

De drömska citaten kommer från den jamaikanska poeten Una Marson, Édouard Glissant, den brasilianska feministen och poeten Denise Ferreira da Silva och idéer formulerade av geologen Kathryn Yusoff, som pekat på sambanden mellan rasism och antropocen, det vill säga hur klimatförändringar slår mot visa specifika grupper. Tillsammans bildar det en kör av ett svart feministiskt kosmos uppståndet ur en sorts matematisk nihilism: förhållandet mellan ett liv och ett svart liv blir lika med ”infinity minus infinity”.

Som en dov ton genom filmen går den brittiska historien 1948, då det brittiska samväldet genomförde en kampanj att transportera människor från de karibiska öarna till Storbritannien för att fylla den brist på arbetskraft som uppstått som en följd av andra världskriget. På atlantångaren Windrush anlände tusentals unga personer, mest män, för att ta arbete inom industrin och i vården, ja för att bygga upp landet i princip från grunden. Alla dessa människor migrerade mellan åren 1948 till 1971 och går under benämningen ”the Windrush generation”.

När premiärminister David Cameron 2014 tog första steget till en ny migrationsretorik med lanserandet av uttrycket ”hostile environment”, blev det startskottet till en rasprofileringsvåg som drabbade Windrush-generationen hårt och ledde till en politisk skandal. Plötsligt pekades den afro-karibiska befolkningen ut som ett främmande element, trots att de tillhört samväldet och därför räknades som brittiska medborgare och trots att de i högsta grad bidragit till efterkrigstidens välstånd. Med dans, performance, musik, recitation och digitala rörliga målningar bildas en transhistorisk zon där symbiosen mellan de icke-återbetalningsbara skulderna i rasistiskt kodad kapitalism och klimatbrotten uppenbaras som själva x:et i ekvationen.