Jag satte mig så nära väggen som det bara gick. Nu var jag rädd på riktigt. Han som brukade slå mig på högerarmen hade hittat en sax. Han skulle klippa av mitt hår. Två gånger hann jag precis rycka undan det i tid. Det jag minns från den dagen är att vi skulle lära oss om Sveriges landskap och att jag inte lärde mig ett skvatt. Jag hade sagt ifrån förut, men lärarna gjorde aldrig något. Hans plats var kvar bredvid min.

Jag förstod redan då att det var medvetet som man placerade en sådan som mig mellan två bråkiga pojkar. Antagligen för att jag inte slogs tillbaka och slutade klaga när det inte hjälpte. Minnen av pojkar som tagit sig rätt över min och mina vänners kroppar har sedan samlats på genom skolåren. Vi måste förstå att det är där det börjar. En oskyldig lek där allt bara är på skoj. En lärare som inte säger ifrån och markerar.

De senaste veckorna har inteallamän-aktivister hört av sig otaliga gånger och undrat vad jag menar med att vi måste bryta de destruktiva mansnormer som gör att pojkar växer upp till män som slår. I riksdagen undrar KD “På vilken förskola i Sverige får pojkar veta att det är okej att slå flickor?”

Ingen tror att förskolepedagoger uppmuntrar pojkar att slåss. Det handlar om hur man bemöter barn när de slåss, för det gör barn.

Det är fördummande. Ingen tror att förskolepedagoger uppmuntrar pojkar att slåss. Det handlar om hur man bemöter barn när de slåss, för det gör barn. Det handlar om att vi måste reagera tidigt och bryta med de normer som bagatelliserar pojkars beteende i skolan genom att skämta om att kärlek börjar med bråk. Det som vi kallar genuspedagogik och som Ebba Busch kallar flum.

När mäns våld mot kvinnor nu äntligen får det fokus som det förtjänar hörs ensidiga krav på hårdare straff från flera partier. Det är viktigt med proportionerliga straff, men det är ännu viktigare att inte få förövare. Utan förövare, inga brottsoffer. Det håller inte med ursäkter om att pojkar är pojkar fram tills de en dag är straffmyndiga.

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor har varit centralt i mitt engagemang som riksdagsledamot och i Miljöpartiets prioriteringar. Jag var med när vi tog ett tio år långt arbete för en samtyckeslag i mål. De senaste åren har vi gjort en lång rad insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck och den motion om undervisning i sexualitet, samtycke och relationer som jag skrev i strävan att uppnå en samtyckeskultur ska nu bli verklighet.

I varje rum där sexuella trakasserier äger rum behövs ett brödraskap och ett systerskap som säger ifrån.

Lärarna är centrala aktörer för att påverka de normer och värderingar som unga växer upp med. Vi har beslutat om att alla lärare ska få kunskap om sex- och samlevnad under sin lärarutbildning, men vi kan inte vänta tills de lärare som inte fått det har gått i pension. Vi måste höja kunskaperna bland befintliga lärare nu.

När ljuset vänds mot unga och sex av tio gymnasieelever uppger att de har utsatts för någon typ av våld i en romantisk relation blir det ännu tydligare hur viktigt det tidiga och förebyggande arbetet är.

Vi måste vaccinera våra barn mot destruktiva mansnormer och sluta förklara bort pojkars våld mot flickor med att “pojkar är pojkar”. Kärlek börjar inte med bråk. I varje rum där sexuella trakasserier äger rum behövs ett brödraskap och ett systerskap som säger ifrån. Tystnadskulturen måste ersättas av ett vrål.

Jag har höga förväntningar på regeringens planerade handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. Jag förväntar mig kraftfulla åtgärder, budgetprioriteringar och hårdare straff. Och jag förväntar mig ett offensivt arbete för jämställdhet inom alla samhällssektorer.

KD och SD ska inte tillåtas gräva upp bakåtsträvande förslag om fler hemmafruar, sambeskattning och förbud mot arbete med könsroller i förskolan från den historiens skräphög där vi slängt dem.

Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.