Generalstrejken i Colombia har pågått sedan den 28 april och är hittills den våldsammaste strejken i landet sedan 1977. Protesterna, som haft arbetarklassungar som huvudpersoner, har redan gett den folkliga mobiliseringen en seger: regeringen tvingades att dra tillbaka sin skattereform på strejkens femte dag efter ett antal döda (39 till den 8 maj) och försvunna (578 till den 7 maj) på grund av polisvåldet.

Sedan följde finansministerns avgång, Alberto Carrasquilla, en hårdför nyliberal och hjärnan bakom skattereformen. Där hade strejken kunnat sluta och den samlade folkliga rörelsen utropat sig till vinnare över en alltmer auktoritär regering. Men ungdomarna och den breda arbetarklassen i staden Cali, epicentrum för generalstrejken, förklarade att strejken skulle fortsätta tills en social ekonomisk politk för vanliga människor är på plats.

De vill ha jobb med löner det går att leva på, statligt finansierad utbildning och sjukvård, satsningar i deras bostadskvarter, pensioner till sina föräldrar, slut på polisvåldet.

Detta är ett hot för före detta president Alvaro Uribes politiska projekt som, det är allmänt känt, styr bakom den sittande presidenten Ivan Duque. Uribes politiska projekt är av fascistisk karaktär och bygger på tre element som han kallar sina ”små ägg”: 1) Militär makt – även kallad demokratisk säkerhet, som bygger på idén att civila och militär måste arbeta tillsammans. Paramilitär verksamhet i verkligheten. 2) Den militära/paramilitära makten ska skydda kapitalet – det ger investeringstrygghet för egna och utländska investerare. 3) Social sammanhållning – ovillkorligt stöd från folket till den här politiken.

Under sin tid som president 2002-2010, styrde Uribe med järnhand och tog personligen hand om ”de tre små äggen”. Mellan 2010-2018 var han en hård motståndare mot fredsprocessen och såg till att landets militär inte skulle försvagas. 2018 kom han till makten bakom president Duque, med det uttalade målet att riva upp fredsavtalet. Men en generation har hunnit växa upp med hoppet om att de sociala frågorna,  istället för kriget med gerillan, äntligen skulle diskuteras.

De massiva protesterna mot skattereformen som skulle ha gynnat de rika och multinationella företag innebär ett slag mot det tredje ägget: social sammanhållning med ovillkorligt stöd till ”uribismen” – som colombianerna kallar Uribes politik. Det är därför den militära makten behövs (1) så att folk disciplineras med våld och terror tillbaka till konsensus, till den sociala sammanhållningen (3) som garanterar skyddet av kapitalet (2), fördelningen uppåt i pyramiden. Projektet har passat colombianska överklassen perfekt, och underifrån har den påtvingade sociala sammanhållningen gett demokratisk legitimitet.

Målet med skattereformen var att samla in 6,3 miljoner dollar till statskassan genom att beskatta matvaror som tidigare var momsbefriade och höja inkomsstskatten för dem som jobbar (arbetarklass och medelklass) samtidigt som multinationella företag inom gruvnäringen och oljesektorn samt finanssektorn fick skattelättnader. För ett land där andelen som lever i fattigdom växte med 6,8 procent till 42,5 procent 2020 var den här reformen en provokation.

Indignationen blev större än rädslan för att smittas av covid mitt i en tredje våg av ökad smittspridning, med en av de lägsta vaccinationstakterna i regionen. Bara 6 procent är vaccinerade hittills. 

Ett fäste för generalstrejken är staden Cali i den sydvästra delen av landet, med 2,2 miljoner invånare och 376 000 fler fattiga 2020 motsvarande 42,7 procent av befolkningen i fattigdom. Cali tog emot en stor andel av internflyktingarna från Stilla havsregionen, som under Uribes två mandatperioder sökte skydd från den väpnade konflikten eller som drevs med våld från sina hem av paramilitärer. Cirka 5-6 miljoner hektar beräknas ha övergetts av de ca 4 miljoner internflyktingarna i landet enligt UNHCR.

I Cali är minnet av Uribes rättsvidriga hantering av den väpnade konflikten levande över generationsgränserna hos internflyktingarna som befolkade stadens fattigaste delar. Här föll generalstrejkens första två offer Marcelo Agredo, 17, och Jeison García, 13 år. Båda bodde i  Puerto Resistencia (Motståndshamnen), ett traditionellt arbetarkvarter med många barn och unga som växer upp i fattiga familjer, med ensamstående mödrar som säljer mat i gatustånden, där arbetslöshet och ströjobb i den informella sektorn är det vanliga.

Här är man trötta på polisvåldet och har sedan förra generalstrejken i november 2019 byggt upp ett försvar mot polisen och tagit över polisstationen där de unga nu turas om att hålla vakt.

Grannarna har satt upp ett improviserat sjukhus där man tar hand om de sårade under generalstrejken och håller möten för att disktutera landets framtid. Beslutsamheten och organiseringen som arbetarklassungdomar visat med stöd av en bred folkmassa har förvillat regeringen och Uribe, som på Twitter kräver och beordrar ännu mer militarisering och öppet samarbete mellan polis och beväpnade civila (paramilitärer).

Cali har förvandlats till en krigsplats som patrulleras av såväl polis- och militärbilar som privata, vita pickups varifrån civila skjuter mot ungdomarna vid samlingspunkterna för strejken. I det läget gick mammorna ut på mors dag den 8 maj med ett budskap: ”Våra barn måste komma hem levande.” Och en uppmaning till regeringen att sätta sig vid ett förhandlingsbord med arbetarklassungdomarna.

Det är uribismens framtid som politiskt projekt som hotas. Det finns bara en lösning för att hålla det levande: genom terror och våld för att skapa rädsla. Rädslan leder samhället till att kräva ännu mer säkerhet och militarisering.

2022 är det presidentval och Uribe har inlett sin valstrategi. Frågan är om de unga killar och tjejerna på gatorna är den generationen som sätter ett stopp på uribismen i Colombia.

Joanna Castro, socialantropolog specialiserad i freds- och konfliktstudier, Bogotá.