Under flera år av mitt arbetsverksamma liv har jag jobbat timmar inom restaurangbranschen och inom barnomsorg. Många av dessa arbeten hade dåliga villkor med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ibland direkta missförhållanden. Vi var unga tjejer som fick stå ut med allt ifrån att vi plötsligt kunde få avdrag på lönen för att vår chef tyckte att vi kunde ta med kvarvarande mat hem till att stå ut med kränkande kommentarer, hoppa in på arbetspass på kort varsel och ibland till och med bli skadade på jobbet utan att kunna vara hemma.

Att reagera på arbetsförhållanden var i princip samma sak som att säga upp sig, fick jag lära mig tidigt. Som ung mamma behövde jag kunna betala hyran och ställa mat på bordet och då låg möjligheten att reagera mot missförhållanden ganska långt bort.

Efter att jag reagerat mot det som jag tyckte var fel följde en lång tid av konflikt med såväl chef som personal.

Men på en av mina arbetsplatser gick det inte att inte att säga ifrån. Missförhållandena som rådde där drabbade inte mig utan dem jag arbetade med. Då gick det inte längre att vara tyst. Efter att jag reagerat mot det som jag tyckte var fel följde en lång tid av konflikt med såväl chef som personal. Det gick så långt att jag till sist valde att sluta där. Trots det så tänker jag nu många år senare att det är en av de saker jag gjort som jag faktiskt är stolt över, även om det kostade mig så mycket

Jag tänker på min upplevelse när jag läser om undersköterskan Stine Christopherson som vågade spela in mötet med cheferna på Attendo, där de hotade henne för att hon gått till media och berättat att de inte skiljde på coronasjuka och friska äldre på det privata äldreboendet.

Jag tänker också på en aktuell granskning av tidningen Handelsnytt, Handelsanställdas förbunds tidning, som visar att tystnadskulturen breder ut sig bland anställda i butiker och lager. Många är allt räddare att förlora jobbet, räddare att bli utfrysta om de anmäler fel och brister. Isabella Lindström, som jobbar på Åhléns, säger också att hon tror att tystnaden är större på kvinnodominerade arbetsplatser.

En annan undersökning, av Sylf, Sveriges yngre läkares förening, visar också att just unga kvinnliga läkare inte vågar begära några anpassade scheman när de har småbarn, oron för repressalier är så stor, så de jobbar på som vanligt, och blir istället långtidssjukskrivna senare, när de inte orkar längre.

…det är otrygga jobb med hög andel visstidsanställningar, som ger de allra tystaste arbetsplatserna.

I mitt uppdrag har jag träffat många socialsekreterare som förvånansvärt ofta vittnat om att de inte vågar säga ifrån när deras arbetsbelastning är för hög, när kravet på att hålla budgeten går före människors behov. Där de anställda mår fruktansvärt dåligt när de inte kunnat ge barn i utsatthet den hjälp de har rätt till för att tiden och resurserna inte räcker till. Där pressen blir så tuff att de till slut blir sjukskrivna, utbrända.

Kan det vara så illa, att tystnadkulturen är värre på kvinnodominerade arbetsplatser? Säkert är det så.  Men Handelsnytts undersökning visar framförallt att det är otrygga jobb med hög andel visstidsanställningar, som ger de allra tystaste arbetsplatserna. Och det är ju där flest kvinnor jobbar. Där är också rädslan för att bli straffad om man pratar med en journalist störst.

När jag tänker tillbaka på den arbetsplatsen där jag till sist var tvungen att säga ifrån så väcker det fortfarande starka känslor i mig. Det är extremt tufft att agera mot det man tycker är fel, framförallt om man får göra det ensam. För mig är det så tydligt att enstaka röster inte räcker i längden.

Vi måste motarbeta tystnadskulturen ihop. Vi måste stötta varandra och gå ihop för att våra röster verkligen ska höras!

Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.