Yirley Velasco startade gräsrotsorganisationen Mujeres sembrando vida, (Kvinnor som sår liv) med stöd av Sisma mujer. Det är en colombiansk organisation som arbetar med kvinnor som utsätts för könsrelaterat våld både i den privata och offentliga sfären, inte minst kopplat till den väpnade konflikten. 

Att försvara mänskliga rättigheter är ett utsatt arbete. Genom internationell medföljning, ges de som hotas ett ökat skydd och legitimitet. Kristna fredsrörelsen samarbetar med Sisma mujer och har varit med under de sociala protesterna Bogotá i Colombia, som mötts av ett omfattande polisvåld.

Nu kräver Amnesty i ett öppet brev att de amerikanska staternas organisation fördömer övergreppen mot colombianernas mänskliga rättigheter. Temblores har hittills dokumenterat 3 405 fall av polisbrutalitet, däribland tiotals mördade och över 20 sexuella övergrepp.

Yirley Velasco, som överlevde massakern i El Salado under den väpnade konflikten, har länge fört en ensam och hård kamp för att synliggöra offren för sexuella övergrepp.

Kostsam kamp

Det var i mitten av februari 2000 som 450 paramilitärer invaderade och ockuperade och fördrev samtliga invånare i byn El Salado, i nordvästra Colombia. Området är rikt på naturtillgångar som paramilitären var ute efter, och kunde ta över utan att landets militär ingrep. Över 100 jordbrukare mördades i massakern och överlevande utsattes för både fysisk och psykisk tortyr samt sexuella övergrepp. 

Fortfarande strider paramilitär med den kvarvarande gerillan ELN om de områden som kontrollerades av Farc före gerillarörelsens fredsavtal med Colombias regering. I området finns en huvudsakligen afrocolombiansk befolkning, som lever i fattigdom och rättslöshet med minnet av tvångsfördrivningarna och i rädsla för att de när som helst ska upprepas. Något som enligt Kristna freds inte är osannolikt, med hänvisning till FN-rapporter om 21 tvångsfördrivningar förra året i området, och fyra hittills i år.

Fempers nyheter fick ta del av en intervju som Kristna freds gjort med Yirley  Velasco, om hennes kamp, vad den kostat och om hennes drömmar för Colombia. Hon berättar att hon bott hela sitt liv i El Salado.

– När jag var 11 år blev vi tvångsförflyttade från vår mark, och när jag var 14 år upplevde jag det igen. Den gången blev jag offer för sexuellt våld under massakern i El Salado. Paramilitärer torterade mig och gjorde vad de ville med mig. Jag säger alltid att de dödade mig den 18 februari 2000, men bara i just det ögonblicket, för jag lever och har ett tydligt uppdrag, nämligen att kräva våra rättigheter, som offer och som kvinnor. År 2000 beslutade jag mig för att höja min röst.

Fick fler att tala ut

Flera år senare inleddes arbetet med en kollektiv upprättelseprocess, men varken ordet kvinna eller något jämställdhetsperspektiv nämndes. 

– Vi blev bemötta med ömkan, alla sa ”stackars flickor, de blev våldtagna”, men jag svarade att det som skett inte var vårt fel och att vi inte ville bli bemötta med medlidande. Jag hävdade att kvinnornas röster borde inkluderas. Detta blev början på min kamp för att lyfta fram sanningen. Vi ska bli lyssnade till och vi ska få utrymme att delta i de samtal som förs. 

Yirley Velascos liv har varit hårt. Våldtäkterna slog det i spillror, men när hon började tala ut och kräva sina rättigheter trädde fler fram.

– Med föreningen Mujeres sembrando vida stödjer vi 280 kvinnor som har utsatts för sexuellt våld av paramilitärer, armén, polisen och så vidare. När vi gör anmälningar utsätter de anklagade oss för hot och utpekanden. Jag har personligen varit utsatt för hot och förföljelse i tre eller fyra år. Men aldrig har det varit värre än under de senaste månaderna, för nu har hoten och trakasserierna också drabbat min familj. Det förändrar allt och en ifrågasätter sig själv.

För Velasco förändrar det allt. Hon har börjat ifrågasätta sig själv.

– Jag känner skuld för det som drabbat mina närstående. Om jag inte blivit social ledare hade jag åtminstone kunnat vara med dem. Mina barn måste byta bostad och skola hela tiden. 

Men för Yirley Velasco fanns inget annat alternativ än att försvara sina egna och andras mänslkliga rättigheter:

– Jag har alltid sagt att det är något som en föds till, något en har i blodet, och som härrör från den djupaste delen av ens själ. Att vara en social ledare eller en försvarare av mänskliga rättigheter är inte något en lär sig på ett universitet, utan en måste älska det sociala arbete en utför. Det slutar med att du ger själva din livsluft till jobbet.

Ingen uppbackning

Rättvisa och sanning hör enligt Velasco ihop:

– Vår kamp handlar inte bara om att förövare ska hamna i fängelse, vi bör också få veta vem som var ansvarig för att en massaker som den i El Salado ägde rum, vem som gav ordern. Vi behöver också få veta vem eller vilka som ligger bakom de hot och trakasserier som drabbar oss idag.

Och när det gäller säkerhet tonar hon ner värdet av bepansrade skåpbilar och beväpnade eskorter. 

– Jag är inte intresserad av det, för det får mig att känna mig utpekad. I de samhällen där jag arbetar, i byar där kvinnor har varit tvungna att leva under våld, skrämmer den typen av skyddssystem de som jag försöker stötta. Trygghet borde i stället innebära att få garantier för att fortsätta verka i dessa områden. Att kunna få uttrycka sig fritt med uppbackning från myndigheter. Vilket aldrig inträffar. 

Under pandemin har hoten mot lett till en upptrappning av hoten mot Velasco, en skrämmande erfarenhet konstaterar hon:
– Vi har varit tvungna att stanna hemma och leva i maktlöshet och inte kunnat ingripa när våldsamheter ägt rum. Vi har också lärt oss att ställa om vårt arbete till det digitala. Dessutom är jag familjeförsörjare och mamma. Hela min familj är beroende av mig och jag har inget fast arbete som genererar inkomster, så det har inte varit och är inte lätt att vara inlåst. 

Vill kunna uttrycka sig fritt

Varje dag uppfinner Yirley Velasco nya strategier för att komma vidare, och för att hantera förföljelsen som hon och andra sociala ledare och människorättsförssarare som är kvinnor utsätts för även i sina hem.

– Jag känner att mitt liv är i fara och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tror på förlåtelse och på Gud och att det är han som skyddar mig. 

Velasco tror att ett annat Colombia är möjligt.
– Vi drömmer om ett Colombia där vi kan leva i fred, har tillgång till vår mark och får uttrycka oss fritt. Där vi som människorättsorganisation har garantier för att fortsätta att stödja de kvinnor som behöver oss. Det är inget lätt uppdrag, men vi är många som arbetar för att det ska bli verklighet. 

Protesterna i Colombia: ett hot mot Uribes politiska projekt