Den 28 maj hade en månad gått sedan den nationella strejken i Colombia startade. Strejken är historisk genom omfattningen av protesterna och konsekvenserna den genererar på det socio-politiska området. Jag vågar säga att denna strejk markerar ett före och ett efter i historien om colombianska protester.

Utlösande för protesterna var skattereformförslaget som regeringen överlämnade till den colombianska kongressen för att fylla statskassan, men det var bara en utlösare. De fullständiga orsakerna måste sökas i tidigare händelser, som strejken i november 2019, då Ivan Duques regering ignorerade kraven från breda samhällssektorer. Och i de många protester och regionala strejker före 2019 som regimen neutraliserade med löften om ”omedelbara” lösningar.

Det är de ouppfyllda löftena från den colombianska staten, inklusive brott mot fredsavtalen, som ligger bakom de nuvarande protesterna – som mer liknar en social explosion.

Enligt Dane, motsvarigheten till Statistiska centralbyrån i Sverige, fattiggjordes 3,6 miljoner människor under det senaste året och 2,78 miljoner hamnade under strecket för extrem fattigdom i Colombia. År 2020 levde 42,5 procent av befolkningen i fattigdom och ytterligare 30 procent befinner sig i ekonomisk sårbarhet.

Sandra Borda, forskare och universitetslärare i Bogotá, påpekar att två av de grupper som drabbas mest av krisen i Colombia är kvinnor och ungdomar. 46,7 procent av kvinnorna i Colombia lever idag i fattigdom, medan motsvarande andel män är 40,1 procent. Ungdomars situation blev också mer osäker och ungdomsarbetslösheten uppgick till 23,9 procent, en ökning med 3,4 procent 2020.

Ivan Duques regeringen har föredragit att satsa på en strategi som kriminaliserar protesterna och lägger en oproportionerlig tonvikt på materiella skador som strejken orsakar. Detta förklarar polisens ledande roll och normaliseringen av polisvåld i eliternas informationsorgan. De allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter, de fler än 50 mördade av polisen, de fler än 300 personer som har försvunnit under protesterna vill regeringen inte prata om.

Å andra sidan har de kontrollorgan som ska säkerställa respekten för medborgarnas rättigheter tagits över av regeringen och förlorat all sin förmåga att övervaka regeringen, polisen och armén. Det innebär en stor prestigeförlust för regeringen och dess legitimitet ifrågasätts starkt av befolkningen.

Något som denna strejk har visat är mycket tydliga nya politiska ledarskap från exkluderade samhällssektorer. Ungdomar i fattiga områden skapade den så kallade ”första linjen” som ett sätt att bemöta det okontrollerade polisvåldet och för att skydda de som deltar i protesterna.

De har också en mycket tät koppling till befolkningen i dessa kvarter och det skapar en mycket stark social samhörighet i dessa områden. Samtidigt som ”första linjens” grupper organiserats och stärkts, skapades ”första linjens mödrar”. Namnet är ingen slump. De står i främsta ledet, i skottlinjen för polisen och den fruktade specialenheten Esmad, som skapar terror när de agerar utan hänsyn och med sådant våld att många demonstranter redan blivit mördade.

Mödrarna skriker att ”om våra barn demonstrerar och går i strid, kommer vi mammor att stödja dem och slåss med dem”. De står i främsta ledet för att skydda sina barn, men inte bara sina egna barn utan alla unga som skyddar dem och som utövar rätten att protestera.

Deras enda ”vapen” är en plasthjälm, glasögon för att skydda sig mot tårgas och en sköld som kan vara gjord av hård kartong eller tenn. I sina hjälmar och tårgasmasker ser de ut som om de ska gå ut i krig mitt i staden.

Till tysk massmedia säger några av dessa mödrar att ”vi är kvinnor i alla skikt, från tangolärare till hemmafruar i åldrarna 18 till 38. Men vi är alla mödrar. Vi protesterar varje dag för att våra barn och samhället helt enkelt är vid stupet”, säger en mamma som föredrar att inte avslöja sitt namn. De delar riskerna med ungdomarna men är beredda att ta första skotten från polisen så att deras barn kan ha en framtid. 

Dessa hjältinnor har blivit en symbol för kamp i flera städer i Colombia. ”Om de attackerar någon av oss, attackerar de oss alla” är deras motto. De har lagt rädslan åt sidan medan de ignorerar hot. Alla har mod och självförtroende att kämpa för en bättre framtid.

”Vi vill inte ha partiella reformer i utbildningen eller i hälsosystemet, som inte ens förtjänar det namnet. Vi vill äntligen ha ett värdigt liv.”

Det är deras övertygelse.

I detta sammanhang är det svårt att förstå att den svenska ambassadören i Colombia, Helena Storm, på Twitter har uttryckt Sveriges stöd för Duque-regeringen. Detta då hon gratulerade vicepresidenten i Colombia, Marta Lucia Ramirez, vid tillträdet som ny utrikesminister.

Det är samma person som år 2002, i egenskap av försvarsminister för dåvarande president Alvaro Uribe, beordrade den så kallade Operation Orion. En operation där den colombianska armén tillsammans med paramilitärer intog ett område i staden Medellin och lämnade efter sig 92 försvunna människor, dussintals skadade och cirka 70 mördade. 

En hade förväntat sig att Helena Storm skulle uppmuntra den colombianska regeringen att ta emot den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter eller att hon skulle uttryckt en röst av stöd och hopp till ”första linjens mödrar”.

Det skulle en regering med en sant feministisk utrikespolitik ha gjort, i stället för att normalisera den colombianska statens terror.

Jaime Gomez är utrikespolitisk talesperson för Feministisk initiativ.