Det som hände Deniz Poyraz är inte en isolerad händelse. Sedan den bildades har den turkiska regeringen organiserat ett systematiskt våld mot kurdiska kvinnor, skriver Lave Galo.
Deniz Poyraz var en kurdisk kvinna född 1983 i Izmir, Turkiet. Hon var äldst av nio syskon i en familj från kurdiska staden Mardin. Under den senare delen av sitt liv arbetade hon inom textilindustrin och som sekreterare medan hennes mor engagerade sig politiskt i Folkets demokratiska parti (HDP) för kurders och minoriteters rättigheter i Turkiet.
På torsdagsmorgonen, den 17 juni, skulle Deniz Poyraz volontärarbeta på HDP:s kontor i Izmir i sin mors ställe, då modern nyligen genomgått en handoperation. Innan hon hinner dricka upp sitt te springer Onur Gencer in i byggnaden och förbi turkiska säkerhetsvakter med ett hagelgevär och håller Deniz Poyraz gisslan innan han skjuter henne till döds. Gencer hann även rikta ett skott mot en bild på den fängslade HDP-medlemmen Sebahat Tuncel innan han blev tagen därifrån.
Onur Gencer visade sig vara en följare av den turkiska organisationen Grå vargarna och har sedan innan mordet uttryckt att han är ute efter att straffa ”armenier” – en vanlig förolämpning bland turkiska fascister riktad mot icke-turkar som kräver grundläggande mänskliga rättigheter av den turkiska staten. Det som hände Deniz Poyraz är inte en isolerad händelse. Sedan den bildades har den turkiska regeringen organiserat ett systematiskt våld mot kurdiska kvinnor.
Gencers motivation bakom att mörda Deniz Poyraz skiljer sig inte från den turkiska statens när den arrangerade ett trippelmord på Sakîne Cansiz, Fîdan Dogan och Leyla Saylemez i Paris; betalade islamistiska extremister för att mörda politikern Hevrin Khalaf; fängslade Leyla Zana i tio år för att hon svor en ed på kurdiska i turkiska parlamentet; beordrade kidnappningen och mordet av YPJ-krigaren Çiçek Kobanê; planerade ett mord på den österrikisk-kurdiska politikern Berivan Aslan; låste in advokaten Ebru Timtik som svälte ihjäl efter 238 dagar; olagligt arresterade HDP-medlemmen Gültan Kisanak som sov i en hundbur i sex månader under tortyr; dömde Nûdem Durak till tio år i fängelse på grund av att hon lärde ut kurdiska folksånger; och fängslade Zehra Dogan för att hon gjorde en målning av turkiska arméns destruktion av en kurdisk stad.
Den långa historian av förtryck med attacker mot frihetskämpande kvinnor är minst lika gammal som den turkiska regeringen. Mordet på Deniz Poyraz är inte ett unikt och spontant hatbrott utfört av en enstaka individ. Det är fortsättningen på ett system som dödat tusentals politiskt aktiva kvinnor före henne.
Fehime Poyraz, som döpte sin dotter efter den avrättade revolutionären Deniz Gezmis, protesterade tillsammans med tusentals andra precis efter mordet. De upprepade orden “HDP är folket, folket är här”.
Mordet på Deniz är ett förkroppsligande av den turkiska staten och dess önskan att förgöra kvinnor som vågar stå upp mot fascistiska krafter. På samma sätt är Deniz Poyraz en symbol för den historiska kvinnokampen, dess uppoffringar och den ständiga strävan efter att försvara livet från livets fiende.
Med Deniz Poyraz fars egna ord: “Min dotter är inte annorlunda från dem som blivit dödade av kemiska vapen. Min dotter är inte annorlunda från Sêvê och Pakize… Vi står fortfarande i skuld till folket oavsett hur mycket vi betalar. Vår skuld till folket kommer aldrig att vara över”.
Mentaliteten som betraktar kvinnor som sin största fiende är den som tar form i morden på tusentals som Deniz Poyraz, men det stoppar inte tusentals som Deniz Poyraz från att växa fram igen i syfte att förverkliga drömmen om rättvisa. En av de största lärdomarna att ta med från detta är att fascism utgör ett patriarkalt hot och uppstår alltid i samband med kvinnohat.
Solidaritet med Deniz Poyraz räcker inte utan ett fördömande av Turkiets anti-kurdiska system och dess behandling av kvinnor som leder vägen för en feministisk revolution med sina liv i kampens vassaste spets.
