Att vi rakryggade stod upp för vårt ord och för Sveriges hyresgäster förvånade många. För vanligt folk har det blivit vardag med politiker som uppslukats av makt och glömt bort sina värderingar, skriver Maj Karlsson (V).  

I min första krönika, till Feministiskt perspektiv, berättade jag lite om min bakgrund. Att jag har växt upp i den gamla arbetarstadsdelen Haga där underhållet var så eftersatt att det kom att bli en av Göteborgs fattigaste stadsdelar. Efter några år köpte kommunen upp husen för att riva dem och sanera bort de människor som bodde där. De valde alltså att helt sonika riva stora delar av stadsdelen istället för att få bukt med fattigdomen och rusta upp området för oss som bodde där.

Resultatet blev att de flesta av oss inte hade råd att bo kvar, utan byttes ut mot en mer kapitalstark medelklass.  Jag undrar verkligen vad som hade hänt om något politiskt parti hade stått upp för oss då. Kanske hade vi som bott där inte tappat hoppet om alla politiker, kanske hade vi fått behålla våra hem.

Idag kan vi se hur samma politik utövas, men ompaketerad i en nyliberal kostym. Istället för att riva hela områden vill de liberala och konservativa partierna införa marknadshyror för att driva bort människor från städernas mer attraktiva områden. De med stora plånböcker kan bo var de vill, medan de andra tvingas flytta, bo trångt eller inte bo alls.

En utveckling där människor inte kan vara trygga i sina egna hem kan vi aldrig stå bakom. 

Förutom de med låga inkomster drabbas kvinnor av denna politik. I skärningspunkten mellan patriarkatet och klassamhället hittar vi de kvinnor som inte har möjlighet att flytta trots att de lever med män som slår. De är fast i ett system och en bostadskö som inte hjälper dem, trots att det borde vara samhällets skyldighet att erbjuda alla ett tryggt hem.

Efter valet 2018 accepterade Vänsterpartiet en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, detta trots det borgerliga innehållet i januariavtalet och att vi utestängdes från allt samarbete. Inget annat parti offrade så mycket för att det skulle gå att styra Sverige. Dock var vi extremt tydliga med att vi aldrig skulle acceptera att marknadshyror genomfördes. En utveckling där människor inte kan vara trygga i sina egna hem kan vi aldrig stå bakom.

Trots det valde regeringen att gå vidare med marknadshyrorna. Under 2,5 år har vi gjort allt i vår makt för att få regeringspartierna att förstå att vi menar allvar, men de lyssnade inte på oss. För att fortsatt kunna stå rakryggade för vårt ord och stå upp för Sveriges alla hyresgäster kunde vi inte längre ha förtroende för Stefan Löfven som statsminister.

De enda vi har allierat oss med är Sveriges hyresgäster och det är jag mycket stolt över.

Om det funnits ett Vänsterparti som stått upp för hyresgäster och vanligt folk under min barndom i Haga så hade kanske inte politikerföraktet växt sig så starkt. Istället kanske vi hade sett Vänsterpartiet som en viktig röst i samhället. Att det fanns någon i politiken som hörsammade oss. Att det fanns någon inom politiken som vi faktiskt kunde lita på.

I måndags meddelande Stefan Löfven att han avgick som statsminister. Ett beslut han hade sluppit om han tagit vårt ord på allvar. Under sin presskonferens hade han kunnat prata om vägen framåt, men istället använde han sin dyrbara tid till att försöka kröka Vänsterpartiets rygg.

Han vill att det ska framstå som att vi krokat arm med Sverigedemokraterna. Men egentligen handlar det om att vi har gjort en krigsförklaring mot den nyliberala politik han själv stått bakom. För givetvis vet han att vi och alla som röstat på oss är den största kraften mot rasism. De enda vi har allierat oss med är Sveriges hyresgäster och det är jag mycket stolt över.

Nu måste vi hitta nya vägar för att styra landet där ingen kommer få allt de vill. Vänsterpartiet står redo att kompromissa och att hitta vägar för ett stabilt styre utan marknadshyror. Definitivt utan rasister.

Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.