Vem gynnas och missgynnas av förtalslagstiftningen? Frågan har aktualiserats med de fällande domarna mot flera kvinnor som gick ut med sina berättelser i samband med #metoo. Förtalsmålen mot Cissi Wallin har dessutom belyst hur förtalsprocesser drivs i Norge. Är det dags för Sverige att närma sig grannlandets lagstiftning?
”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.”
Brottsbalken, andra avdelningen, kapitel 5, paragraf 1
Den svenska förtalslagen har hamnat under lupp sedan flera kvinnor som skrivit om sina förövare på sociala medier i samband med #metoo. Åtalen har i samtliga fall lett till fällande domar.
Cissi Wallin namngav i samband med #metoo journalisten Fredrik Virtanen som sin förövare för händelser de båda beskrivit ur sina perspektiv i varsin bok, har de juridiska turerna blivit många. I Norge drog Virtanen tillbaka sin förtalsanmälan av Wallins självbiografiska bok Allt som var mitt. Samtidigt har justitiekanslern (JK) i Sverige fattat det ovanliga beslutet att åtala Wallin för tryckfrihetsbrottet grovt förtal, utifrån innehållet i samma bok.
Justitiekanslern åtalar Cissi Wallin för tryckfrihetsbrott
Föreningen Förtalskassan, vars syfte är att ekonomiskt stödja människor som fällts för förtal i samband med #metoo, skrev i en debattartikel i våras att fokus i ett förtalsmål ”ligger förenklat på bedömningen av uppgiftens allvar, spridningens omfattning och konsekvensen för den utpekade mannen, inte trovärdigheten av kvinnans uppgifter”.
Gammalmodiga regler
Advokat och brottmålsspecialist Sabina Böö påpekar att bevisläget vid förtalsåtal – i de här fallen inlägg på sociala medier eller en bok – är betydligt enklare än när det kommer till exempelvis våldtäkt, och det påverkar utfallet i form av fler fällande domar avseende förtal jämfört med sexualbrott. Att många kvinnor väljer att peka ut sina förövare på sociala medier ser hon som ett tecken på frustration.
– Det behöver läggas mer krut på att utreda brott. Men förtalslagstiftningen är en skyddslagstiftning som även skyddar kvinnor. Syftet är att man inte ska smutskasta någon. Sedan kan man fråga sig om det är berättigat att väcka allmänt åtal över ett Instagraminlägg.
Vittnade under #metoo i Indien – frias från förtalsanklagelser
Tidigare i år friades två kvinnor i Frankrike respektive Indien från förtalsanklagelser. Enligt Rebecca Lagh, advokat inriktad på barnrättsbrott, sexualbrott och våld i nära relation, är förtalsreglerna i Sverige ”väldigt gammalmodiga”.
– De är inte skrivna efter hur verkligheten ser ut idag. Det spelar ingen roll om det man säger är sant, och det kontra yttrandefriheten, det är också en mänsklig rättighet.
2010 anmälde Anna Ardin den förmente frihetskämpen Julian Assange för sexuellt ofredande och olaga tvång. Det resulterade i en omfattande förtalskampanj mot Ardin.
– Jag blev utsatt för ett rent karaktärsmord, säger hon.
Ardin tycker också att lagstiftningen är ålderdomlig; den har inte anpassats efter hur sociala medier fungerar och klarar ofta inte att skydda kvinnor som berättar om övergrepp.
– Men att urholka den för att göra män mer rättslösa tror jag inte är någon bra lösning. För mig blir en stark rättssäkerhet helt avgörande, oavsett om vi förtalas som offer eller utpekade förövare. Det är ett problem att så extremt få sexualbrott leder till fällande domar, men lösningen kan inte vara skamstraff mot misstänkta. Jag avskyr verkligen drevtribunaler, eftersom jag drabbats av en själv.
Allmänintresse – en bedömningsfråga
I slutändan menar Anna Ardin att kvinnor riskerar att ”drabbas hårdare av en kultur där vi förlitar oss på drev för att nå rättvisa”.
– I det medieklimat vi har, där det innebär stor makt att ha en medial plattform och där högerextrema gärna hakar på alla drev mot sina motståndare, så blir det bara vissa kvinnor som kan få upprättelse så, och bara vissa misstänkta som går att straffa så. Det blir en patriarkal lösning som kommer frikänna ännu fler män och straffa ännu fler kvinnor.
Anna Ardin inledde aldrig några förtalsprocesser mot dem som smutskastade henne.
– Det är väldigt svårt och väldigt dyrt att driva ett förtalsmål. Jag önskar att jag hade kunnat göra det, men har inte vågat för att det är för svårt att vinna. När livet ligger i spillror så har man ofta inte de resurser som krävs för att driva sådana processer.
De mål där kvinnor fällts för förtal i samband med #metoo drevs dock inte som civilprocesser, utan där var det åklagaren som väckte åtal. För att så ska ske måste det finnas ett allmänintresse, och det är i sin tur en bedömningsfråga där det enligt Rebecca Lagh råder orättvisa:
– I de här fallen som mest rör kändisar tycker man att det finns ett allmänt intresse för att de blev så drabbade, samt att anklagelserna handlade om just sexuella övergrepp som fått stor spridning. Samtidigt har jag som jobbat med utsatta, ofta kvinnor men också män, många många fall där män utsätter kvinnor för förtal och hänger ut dem på Facebook och påstår massa saker, men då tycker inte åklagaren att det finns ett allmänt intresse utan hon måste själv driva det som ett enskilt åtal. Det blir väldigt orättvist, för spridningen kan vara lika stor.
Regeringen presenterade nyligen förslag om skärpta straff för våld och andra kränkningar. Ett av förslagen är att förtal och grovt förtal ska kunna ingå som ett led i grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.
– Då kanske det blir lite bättre, men det hjälper ju inte #metoo-kvinnorna, jag tycker det är galet, säger Rebecca Lagh.
Vikten av trovärdighet
Som tidigare konstaterats ser den norska lagstiftningen gällande förtal annorlunda ut än den svenska. Förtal är där inte ett brott men det går att driva en civilrättslig process om skadestånd. Precis som i vissa andra länder ser man i större utsträckning till sanningshalten i uppgifterna, något som kan ses som att yttrandefriheten ges mer tyngd.
Hade #metoo-målen kunnat få ett annat utfall i Norge?
– Det männen kunnat göra då hade varit att driva en civilrättslig process om skadestånd, då är det lägre beviskrav, och jag tror kanske att många förövare inte hade vågat driva en sådan process. Det hade räckt att kvinnans berättelse bedömdes som åtminstone 50 procent sannolik för att hon skulle slippa betala skadestånd. Jag tror att det hade hjälpt kvinnor i #metoo att ha den norska varianten.
