Den 4 juli valdes mapuchekvinnan Elisa Loncón Antileo till ordförande för den församling som ska skriva Chiles nya grundlag. Utnämningen av en kvinna från ursprungsfolket som öppet kämpat för sitt folks rättigheter till en sådan maktposition är en världshistorisk milstolpe som inger hopp till kvinnorättskämpar, ursprungsfolkskämpar, miljökämpar, hbtq-kämpar och alla fattiga, diskriminerade och förtryckta i världen.
I sitt korta installationstal lyfte Elisa Loncón upp nödvändigheten av att bygga upp ett inkluderande samhälle där alla säkerställs rätten till ett liv fritt från våld, naturen respekteras och skyddas samt landets olika folk och mångkulturella arv erkänns och bejakas. Hennes utnämning sker trots det ekonomiska och politiska etablissemanget, som fick ett förkrossande nederlag vid valet av delegater till den konstituerande församlingen i maj 2021.
Valet av Elisa Loncón är resultatet av ursprungsfolkens över 500-åriga kamp för sina rättigheter i Chile, samt det chilenska folkets mobilisering mot nykolonialismen: det neoliberala ekonomiska systemet. Denna mobilisering började gro 2001 och nådde sin kulmen med upproret som exploderade i oktober 2019. Upproret har engagerat miljoner invånare trots hejdlöst våld från landets ekonomiska och politiska makthavare.
Drömmen som blev verklighet – ny grundlag på gång i Chile
Ursprungsfolkens kamp
Det största ursprungsfolket i Chile, mapucherna, kämpade i tre hundra år mot den spanska ockupationen. Men befrielsen från Spanien innebar endast ett byte av förtryckare. De brutala övergreppen mot mapucherna drevs vidare av de nationella makthavarna som med militärt våld trängde bort dem från deras områden.
Ända fram till 1960-talet förnekades mapucherna mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det började bli bättre under Salvador Allendes socialistiska styre, men under militärdiktaturen som följde (1973–1990) mördades och fängslades många mapuche-jordbrukare som kämpade för rättvisa.
Under 1990-talet började mapucherna att organisera sig igen och göra motstånd mot internationella jordbruks- och skogsföretag och den nationella ekonomiska elitens miljöförstörelse i allt större delar av det chilenska territoriet. Miljöengagemanget ingår i mapuchernas kultur sedan urminnes tider, i cosmovisionen där allt levande – såväl människor som djur och natur – har ett andligt väsen, samma värde, samma rättigheter och samma mor: jorden.
Konflikten blev mycket infekterad och intrasslad med uppiskad rasism från ättlingar till nordeuropeiska migranter bosatta i regionen. Ättlingar som med stöd av myndigheterna sedan 1900-talet ockuperat och exploaterat mapuchernas mark för egen vinning. Regeringens enda åtgärd under alla år har varit att militarisera området alltmer och ge ockupanterna – samt domare, polis och regeringsrepresentanter i regionen – fria händer att vidta åtgärder för att skydda deras intressen.
Mapuchefolket har hela tiden utsatts för allvarliga kränkingar av mänskliga rättigheter, även mord, samtidigt som de anklagats för våld och dömts till fängelse på indicier och tvivelaktiga vittnesmål. Men de har aldrig kunnat kuvas.
I Chile har, utöver mapucherna som är den största gruppen, även andra ursprungsfolk – aymara, diaguita, molles, lykanantay, quechua, rapanui, colla, kawesgar, chango, yagán – lyckats överleva. Deras kamp för rätten till sina språk, kulturer, territorier samt mänskliga och medborgerliga rättigheter har sedan år 2000 och framåt fått ökande stöd bland miljö-, demokrati- och människorättsförsvarare.
Kvinnorörelsen
2020 förekom stora 8-mars demonstrationer i de flesta chilenska städer. I huvudstaden Santiagos centrum deltog omkring två miljoner kvinnor i en cirka tio timmar lång manifestation. Chilenska kvinnors medvetenhet om, och kamp för, sina rättigheter har burit frukt. Hösten 2017 godkände det chilenska parlamentet en partiell avkriminalisering av abort. #metoo-upproret i Chile satte i maj 2018 stopp för verksamheten under två veckor vid landets tjugo största universitet.
Gatuperformancen Un violador en tu camino (en våldtäktsman i din väg) som våren 2019 samlade tusentals kvinnor över hela landet i protest mot statens våld mot kvinnor blev internationellt uppmärksammad och med efterföljare i ett 40-tal länder runtom i världen.
Chilenska kvinnors engagemang för rättvisa, frihet och fred har en lång historia. I slutet av 1800-talet försökte några kvinnor registrera sig för att rösta i kommunalval. De åberopade texten i landets författning enligt vilken ”alla chilenska medborgare” hade rösträtt. Detta orsakade en mindre politisk jordbävning. Parlamentet ändrade då texten i lagstiftningen till ”alla chilenska manliga medborgare”. Först 1934 erkändes kvinnors rösträtt i kommunalval. 1949 fick de rösträtt i president- och parlamentsval. Under 1900-talet har Chile haft flera framstående fackföreningsledare och politiska ledare som är kvinnor.
Medan Salvador Allende regerade 1970–1973 fanns kvinnor i nyckelpositioner på alla nivåer och kvinnors särorganisering blommade upp. Många förföljdes, fängslades, torterades och även mördades senare, under Augusto Pinochets diktatur. Kvinnorna i fattiga bostadsområden var de första att öppet trotsa diktaturens förbud mot folksamlingar genom att skapa ”ollas comunes” (gemensamma grytor) där familjer som förlorat sin försörjning hjälptes åt att få ihop en daglig gemensam måltid.
Kvinnor började stödja varandra redan tidigt under diktaturen och kräva myndigheterna på besked om sina kidnappade, fängslade och förvunna anhöriga. De arrangerade flera uppmärksammade aktioner. Den legendariska ledaren Gladys Marín blev den första personen i landet som öppet anklagade och initierade en rättslig process mot diktatorn Pinochet. Många kvinnor fortsätter att kämpa än idag för att få veta vad som hänt deras förvunna anhöriga och kräver att förövarna för människorättsbrott identifieras och ställs inför rätta.
Miljörörelsen
Under 1980-talet fanns endast en liten miljöorganisation som främst bestod av personer från överklassen. I slutet av 1990 talet började dock en miljörörelse med folklig förankring, växa fram i samband med att alltfler på landsbygden, i kuststäder och mindre brukssamhällen drabbades direkt av miljöförstörelse och miljöbrott.
Chile är det enda landet i världen där vattnet är helt privatiserat. Några av de rikaste familjerna har köpt vattenrättigheterna till samtliga källor och tjänar stora pengar på att låta megaindustrier nyttja dem, ibland med oåterkalliga, negativa miljökonsekvenser.
Ett aktuellt exempel är Petorca, en bördig kommun som lidit av omfattande torka med djur- och jordbruksdöd. Jordbrukare upptäckte att de privata företag som industrialiserat produktionen av avokado hade installerat dräneringssystem i botten av områdets enda flod, som omdirigerar vattnet direkt till sina odlingar.
Giftiga industriutsläpp har tvingat myndigheterna i flera samhällen att periodvis stänga skolorna och beordra invånarna att stänga in sig hemma i veckor. Gruvnäringen har förgiftat havet och sötvattenkällor på flera platser i landet och tillsammans med skogsindustrin och elförsörjningsföretag har skadat områden med unik ekologisk mångfald.
De urbana och jordbrukande grupperna har närmat sig miljöfrågorna från
andra perspektiv, erfarenheter och behov än ursprungsfolken. Deras
miljöengagemang vaknade till först när de började erfara konsekvenserna i form av vattenbrist, giftiga industriutsläpp och relaterade sjukdomar. Förgiftade stränder som varit fina playor. Fisk som blivit utrotad, med mera. Miljöförstörelsen går inte längre att dölja eller förneka, särskilt inte för nya generationer vars miljömedvetenhet växer. Och kända unga och vuxna miljöaktivister hotas och trakasseras av representanter för etablissemanget.
Macarena Valdés, miljöaktivist och starkt engagerad i bevarandet av mapuchekultur, urskog och vattenkällor som var gift med en mapucheledare, hittades hängd i deras hem i södra Chile 2016. Efter några års envis kamp lyckades familjen få bevis på att hon blivit mördad. Men än har ingen rättvisa skipats. Kort före sin död hade hon hotats av företrädare för energiföretaget RP Global som hon var i öppen konflikt med för sitt aktiva motstånd till detta företags miljöskadliga aktiviteter i området.
Fler har mordhotats och andra dött under märkliga omständigheter de senaste åren. Det har bara stärkt miljöengagemanget hos alltfler. I kommun- och regionalvalet i maj 2021 valdes Rodrigo Mundaca, legendarisk miljöaktivist och ihärdig försvarare av folkets rätt till vatten, till guvernör för Valparaíso, landets näst största region.
Hbtq-rörelsen
Föraktet mot all sorts sexualitet som inte följer den traditionella, stränga heterosexuella normen har ett starkt fäste i Chile. Det drivs och bejakas av allsköns importerade större och mindre kyrkor som, från den spanska invasionen 1536 och stadigt därefter, har etablerat sig genom att utnyttja tomrummet efter mer jordiska auktoriteters ovilja och oförmåga att ge människor hop om fred och rättvisa. Föraktet har funnits och lever kvar också bland politiska aktörer, inklusive vänsterinriktade sådana.
Det öppna motståndet och kampen för rätten till sexuell frihet började ta plats i det offentliga rummet under 80-talet som en del i motståndet till Pinochets militärdiktatur. Det fick ett tydligt ansikte i den modiga och sällsynt mångbegåvade författare, performance-artist, debattör och folkkär människorättsaktivist Pedro Lemebel. Genom sina krönikor i dagspressen, böcker, medverkan i tv och radio, gatu-performances och installationer utmanade och skakade han om i de flesta chilenares värdegrund så länge han levde. Han dog i cancer 2015. Hans begravningsfölje blev en stor folklig karneval där hbtq-identiteter bejakades öppet.
En sommarnatt 2012 blev den unga homosexuella Daniel Zamudio brutalt torteradoch mördad av några nynazister. Brottet väckte starka känslor, aktioner och debatt, vilket ledde till att en lag mot hatbrott som bär hans namn antogs av riskdagen tre månader senare.
Acceptansen för lesbiska och transsexuella personer ökar också sakteligen. Bland annat så har kända författare skildrat homosexuella relationer i sina verk och filmen En fantastisk kvinna, som handlar om och spelas av en transsexuell kvinna, blev 2018 den första chilenska film någonsin att vinna en Oscar som bästa icke engelskspråkiga bidrag.
Ett folk enat i kampen för värdighet och rättvisa
Chile är inte det enda exempel, men det enda som – återigen – initierar sin väg till fred, värdighet och rättvisa och lyckas ta makten utan att ta till vapen. Det är inte bara miljö-, kvinno-, ursprungsfolks- och hbtq-rättsförsvarare som mobiliserar sig. Det första stora upproret skedde redan 2001, lett av unga studenter som därefter haft en ledande roll i mobiliseringen.
Många av de som nu fått mandat att skriva en ny grundlag för Chile är unga men har lång erfarenhet av folklig organisering och ickevåldsmetoder. Och de är en del i en helhet där också deras mor-och farföräldrar ingår. När ett par miljoner i ett land med 18,5 miljoner invånare går ut i fredliga protester under en enda dag, och detta upprepas flera gånger därefter under cirka tre år – trots polisens brutala agerande – kan folkets vilja inte stoppas.
