Onödiga kirurgiska ingrepp som blygdläppsförminsk­ningar, att kvinnor i heterosexuella relationer får färre orgasmer än män och att personer som drabbas av förlossningsskador inte får den hjälp de behöver – det är några av problemen som okunskap om fittor leder till.

I boken Fittskrift medverkar flera olika skribenter med expertområden som sexologi, idéhistoria, språk och genus. Det var flera år med den RFSU-anknutna studiecirkeln Fittan i fokus som resulterade i idén, berättar redaktören Åsa Åbom:

– Jag som tagit initiativ till studiecirkeln i Linköping och varit med och arrangerat temadagarna kände att den kunskap som finns om fittor men som fortfarande inte betraktas som allmänbildning borde komma fler till del.

– Det skapar så mycket onödigt lidande när det fortfarande betraktas som pinsamt eller opassande att prata om så naturliga saker som fittans anatomi och funktion. Den första Fittan i fokus startades av Renita Sörensdotter i Stockholm redan flera år tidigare och Renita, liksom flera andra experter inom fittrelaterade ämnen som språk, anatomi, sex, historia, fittsmärta, förlossningsskador med mera tillfrågades om att medverka. Det har tagit sex år att färdigställa boken, men vi är väldigt nöjda med innehållet och inte minst utformningen med omslagsbild av Carolina Falkholt, säger Åsa Åbom.

Förutom att boken fungerar som studiecirkelmaterial i sig själv, märks idéns ursprung i att ett studiecirkelupplägg håller på att tas fram och kommer att publiceras på förlaget Tant guls hemsida.

Många tabun

Varför kunskapen är så bristfällig fortfarande 2021 är en oerhört angelägen fråga. Det anser Suzanne Larsdotter, auktoriserad sexolog och socionom, och en av skribenterna i Fittskrift.

– Hur kommer det sig att hela klitoris storlek blev känd först på 1990-talet? Hur kan det komma sig att man vid kirurgiska ingrepp innan dess inte tagit hänsyn till nerv och blodbanors väg till könet? Varför finns det inte bättre vård och behandling för fittrelaterade problem? Det handlar om flera saker. I en patriarkal värld har kvinnors kön inte haft så stor prioritet vare sig det har gällt forskning eller vetenskap, konstaterar Larsdotter.

Och fittan fortfarande är tabu att prata om, den förknippas med något genant.

– Många känner att deras fitta inte duger, den är ful, motbjudande, luktar illa och kunskapen om dess anatomi, behov och hur den fungerar är låg. Med andra ord finns så många tabun kring fittan kvar i vår kultur. Dessa existerar på så många plan, det finns språkliga tabun, det finns kulturella tabun, det finns tabu runt ålder och funktion, säger Suzanne Larsdotter och fortsätter:

– Fittan har alltid varit och är fortfarande något som skall hållas gömt och inte talas om. Dessa tabun utmanar vi med vår bok och vi vill att alla fittbärare ska kunna känna stolthet, ha begrepp och ord, känna till basal anatomi, få hjälp när något känns problematiskt och sluta leva i okunnighet om fittans fantastiska förmåga,

Medskribenten Karin Milles, som är professor i svenska, bekräftade språkets betydelse i samband med lanseringen.

– Fitta är ett kraftfullt ord som vi ska vara rädda om. Feminister har laddat om ordet som inte längre är ett nedsättande skällsord utan också blivit ett positivt, erotiskt ord, säger hon.

Fallocentrisk kultur

Tabut visar sig även i hur fittan framställs och vilken status den ges, enligt Larsdotter:

– Vi ser väldigt sällan oretuscherade bilder av fittor vilket gör att få är medvetna om den mångfald som finns gällande utseende, färg och form. Statusen på fittan måste höjas. Det får inte vara ett nedvärderande skällsord utan ett ord för något vackert, härlig och fantastiskt.

Vidare betonar Larsdotter hur centrala och viktiga delar vulva och klitoris är av fittan:

– Vi har en fallocentrisk, heteronormativ och penetrationsfixerad kultur där det varit ett alldeles för stort fokus på vaginan som om det skulle vara hela fittan. Genom att inte ha kontakt och relation med sitt kön så förlorar man kontakten med en del av sig själv och det försvårar ibland mycket när det gäller att kunna ha en god sexuell relation till sig själv och andra. Som sexolog ser jag detta ofta i terapirummet och vägleder många fittbärare i att lära känna sig själva och sin egen kropp.

Sara Persson, genusvetare inriktad på sexuell och reproduktiv hälsa, skriver om förlossningsskador i Fittskrift. För att förutsättningarna ska förändras ser hon behov av ökad kunskap om förlossningsskador och förhållandena för personerna som drabbas bland politiker och beslutsfattare.

– När fler lyssnar på dem som har problem och förlossningsskador slutar att bagatelliseras kan det förhoppningsvis leda till att vård under och efter förlossning prioriteras och att de som behöver hjälp får tillgång till det tidigare. Underliggande patriarkala maktstrukturer och medicinska hierarkier måste också uppmärksammas och ifrågasättas om situationen ska kunna förändras till det bättre.

Frånvaron av klitoris

Sedan 1 januari är sexualundervisning obligatorisk i lärarutbildningarna, men det räcker inte för att komma till rätta med hälsoproblemen.

– Kunskapen om fittan måste komma ut. Det får inte bara finnas fokus på fittan som ett reproduktivt organ utan mycket fokus måste också läggas på vulva och klitoris och dess anatomi. Jag har granskat en del sexualundervisningsmaterial och frånvaron av klitoris anatomi är exempelvis mycket stor. Eftersom vi vet att ett bra genitalt självförtroende ger bättre självkänsla och större njutning behöver också den allmänna kunskapen om utseendevariationer öka. Kunskaperna runt hur man tar hand om sin kropp och fitta på ett bra sätt är också viktig kunskap, säger Suzanne Larsdotter. 
 
Och Fittskrift riktar sig till alla som har eller är intresserade av fittor, som vill lära sig mer om fittors funktion och historia, och hur såväl enskilda personer som samhället kan tänka mer konstruktivt gällande fittor.

– Det finns kapitel med teman som kan vara särskilt intressanta för vissa målgrupper, som ett kapitel om vad som händer med fittan under och efter klimakteriet, liksom ett kapitel om neofittor och vad det innebär att genomgå könsbekräftande behandling. Boken bygger på forskning och kan med fördel användas i undervisning, men är också skriven för att kunna läsas av personer oavsett utbildning, förklarar Åsa Åbom.

Vad är viktigast att läsarna får med sig?

– Att fittor har ett individuellt utseende och att det är vanligt att till exempel de inre könsläpparna är olika stora och hänger utanför de yttre könsläpparna. Många kvinnor upplever osäkerhetskänslor runt sitt underliv, främst handlar det om utseende och hur andra ska uppfatta fittan. Mycket pekar på att fittbärare skulle må bra av större kunskap om både anatomi, funktion och utseendevariationer. Det är vanligt med olika missuppfattningar, särskilt kring normalvariationen i underlivets utseende. Detta påverkar personers psykiska välmående, och kan vara hämmande i interaktionen med andra, både i sexuella och icke-sexuella sammanhang. Att vi talar om och visar bilder på olika utseenden av genitalier är därför viktigt, säger Suzanne Larsdotter.

Många möjligheter

Åsa Åbom lyfter också vikten av att motverka missuppfattningar och myter om fittor, till exempel den som påstår att mödomshinnor finns, eller den om att bästa sättet för kvinnor och personer med fitta att få orgasm skulle vara genom samlag/omslutande sex.

– Det finns en mångfald av sätt att ha sex på och om man inte njuter av vaginalsamlag så behöver man inte ha det. Möjligheterna till njutning ökar om vi också ökar vår förståelse för vad som är skönt för personer med fitta. I boken finns en text om förlossningsskador och en text om fittsmärta som till exempel vestibulit och vulvodyni. Genom boken hoppas vi kunna bidra till att personer som har eller kommer att få dessa skador och smärtor får hjälp att sätta detta i ett sammanhang, men också att samhället tar ansvar för att bemöta och behandla de här folkhälsoproblemen på ett adekvat och proportionerligt sätt, säger Åsa Åbom, och konstaterar att det finns många berättelser om, och erfarenheter av att ha fitta som skulle behövas för att nyansera den rådande bilden av fittor.

Boken bidrar med några av de berättelserna och lyfter samhällsproblem som behöver bemötas för att minska onödigt lidande och öka genitalt självförtroende bland personer med fitta. Åbom betonar även vikten av att prata om fittor:

– Genom att göra det gör du en samhällsinsats för att vi ska kunna motverka tabun och föreställningar som inte gynnar personer med fitta. Det finns många ord för fittor att välja bland. Det viktigaste är att vi normaliserar samtal om en central kroppsdel så att vi kan bemöta de problem som finns och visa på möjligheterna som finns.

Fittskrift – en antologi om fittor
Av Åsa Åbom (red.), Xenia Klein, Suzann Larsdotter, Desireé Ljungcrantz, Karin Milles, Sara Persson och Renita Sörensdotter 
Foto och illustrationer: Carolina Falkholt, Elisabeth Ubbe, Liv Strömquist, Ylva Maria Thompson, Kinna Andersson, Maja Blom och Nicklas ”Nerdpappan” David.