Låt guldet komma hem

En del av mig törstar efter dånande läktare fyllda med publik. Covid-säkra OS-arrangemang får en att längta efter suset och dånet. Istället gick Amanda Ilestedts vrål ut i etern efter att domaren äntligen blåst av semifinal-matchen mot Australien och det stod klart att Fridolina Rolfös mål skulle stå sig. Sverige var i final.

Radiosportens Susanna Andrén konstaterade att hennes vrål förmodligen gjorde lagkamraten som hon kramade om åtminstone tillfälligt döv på ena örat. Jag satt och frustade och pustade ensam i vardagsrummet hemma, och kunde hålla mig från att skrika, men tårarna rann när det blev klart.

Jag firade genom att trycka iväg sms och byta ut kommentarer med mina fotbollsälskande vänner. Var ska vi se matchen nästa gång? Ja, det gäller att ställa klockan. Jo, men ska vi inte se den ihop? Ja, det kan vi ju. Eller, kan man sitta i nåns lägenhet och skrika klockan fyra på morgonen? Nej, vänta, jag ska köra bil sen. Jag kommer vara tvungen att se den sen. Så här är det.

Jag drömmer mig tillbaka till VM 2019 när vi kunde sitta tillsammans och se på storbild i Folkets Park i Malmö. När vi kunde fira hela kvällen om vi ville. Magdalena Erikssons fotbollsproffs till flickvän Pernille Harder var i Frankrike när Eriksson spelade VM 2019. Hon firade med att lägga ut en bild från 2019 då hon satt i sverige-tröja och hejade med Erikssons familj.

Det är supersorgligt för oss fans att inte kunna vara på OS, att inte ens kunna samlas här hemma på sportbarer och framför storbildsskärmar. Men det är ju framförallt något som är som jobbigast för landslagets egna familjer. När man intervjuar före detta landslagsstjärnor säger de ofta att deras familj varit med på vartenda mästerskap. OS 2021, kommer att bli mästerskapet då ingen fick följa med. Ingen fick vara publik. Men tro mig när jag säger det; vi bryr oss lika mycket ändå.

Jag har sett hur landslaget själva delar bilder och filmer på familj och vänner hemma i Sverige som sitter framför sina teve-apparater. Men till skillnad från USA, har vi ändå fått helt okej tv-tider, vi har kunnat kolla på förmiddagen, eller efter lunch. En del av mina vänner var till och med på sportbar och såg semifinalen. USA har haft ännu sämre tv-tider. De har haft sju på morgonen. på morgonen. Och, surast av allt, nu fick de en bronsmatch som sänds fyra på morgonen. Den åtråvärda kvällstiden i finalen, går till grannlandet Kanada.

Jag går upp fyra på morgonen. Jag struntar i storbilds-tv i folkets park. Jag vill ha guldet. Snälla, riktiga landslaget. Ge oss guldet. Vi har väntat länge på detta. Det har Seger och Lindahl också. Ge oss det!

Men det var förmodligen meningen att den skulle gått till USA. Det var de som ville spela en japansk förmiddag för att fansen hemma skulle kunna få kolla på kvällen. Detta har bland annat Caroline Seger påpekat. Istället går den fina presenten alltså till deras grannar, Kanada. USA har hamnat i en bronsmatch som sänds klockan 4 på morgonen hemma i staterna.

I Australien som även de ska spela om bronset, går matchen på kvällen. De får därmed ytterligare en chans att slå sitt publikrekord. Den mängden tv-tittare de hade i gruppspelet mot Sverige, är historiskt för Australiens ”Matildas” som laget kallas.  Och nu kommer de få chansen att slå nytt publikrekord när de möter USA på australiensisk kvällstid i en historisk brons-match.

De kan och kommer förmodligen bli tokhyllade i hemlandet om dom tar brons. Men alltså. Jag är så otroligt mycket gladare att vi fick guldmatchen. Jag går upp fyra på morgonen. Jag struntar i storbilds-tv i folkets park. Jag vill ha guldet. Snälla, riktiga landslaget. Ge oss guldet. Vi har väntat länge på detta. Det har Seger och Lindahl också. Ge oss det!

Eller för att parafrasera en grann-nation. Låt guldet komma hem.

Moa Svan är programledare, komiker, scenartist, journalist, fotbollsälskare och författare till boken Det riktiga landslaget.