Bara att uppleva en dansföreställning igen, efter restriktioner och hemmasittande känns ovant. En dansshow där publiken uppmanas att aktivt delta vet jag inte om jag varit på förut. Lägg till att dansarna inte är på plats och ni förstår att det är en annorlunda upplevelse som väntar. En där publiken står i centrum även för varandra.

Baba Karam genom Jamileh och Khordadian, bjuder in till dans där varje deltagare får varsin stol med tillhörande danssfär på covidsäkert avstånd från sin stolsgranne. Salongen är mer eller mindre inred som en nattklubb med bar och dj-bås, medan golvet är täckt av persiska mattor.

Dansarna möter oss via en skärm, men känns aldrig långt borta. Först introduceras vi till grunderna i Baba Karam av Sepideh Khodarahmi, en av fem personer som kommer berätta sina dansminnen för oss.

– Håll händerna just ovanför axlarna och sträck ut dem. Och sedan skulle jag säga upp med axlarna och ner igen. Upp och ner med axlarna.

Dansen, och vad den representerar vävs samman med deltagarnas bilder av sin uppväxt och vuxenblivande. Baba Karam kan vara ett tryggt barndomsminne, en gemensam aktivitet efter maten, men också en lek med könsroller, könsidentitet och sexualitet. Som kittlar och gränsar till något berusande.

Baba Karam ska ursprungligen ha dansats av (enbart) män i grupp, men under 1970-talet vidareutvecklade de iranska dansarna Khordadian och Jamileh formen. Khordadian gjorde dansen både snabbare och mer feminin, medan Jamileh dansade klädd i de manskläder (vit skjorta, svart kostym och hatt) som förknippas med Baba Karam, trots att hon är kvinna och framför allt känd som magdansös.

Frågan vem som får dansa, och hur, återkommer på olika sätt genom hela föreställningen. Dansminnena lyfter både glädjen i att ha hittat dansen parallellt med osäkerheten, är detta ett uttryck som jag får göra till mitt? Är detta ett uttryck som alls är ok? 

Sepideh Khodarahmi förklarar att Baba Karam för henne bidrar till en queerdialog med familjen, hon dansar som drag, en dans som är för män, i vardagsrummet, efter maten. Ardeshir Bibakabadi minns sin första tid i Göteborg och RFSL:s klubb Touch där han dansade på scen, inför alla, iklädd Tarzankjol. Romina Houshmand återupplever dansuppsättningar i Iran, där alla medverkande var kvinnor, och där en kvinna eller flera kvinnor spelar män som blir kära i kvinnor. En utmaning att genomföra men också kittlande och spännande. Minnena varvas med dans på skärmen, ibland uppmanas publiken att vara med mer och ibland mindre.

Trots att vissa minnen inte enbart är positiva är helhetsupplevelsen av Baba Karam genom Jamileh och Khordadian glädje. Kanske är det delvis pandemins påverkan, men det finns något förlösande att få vara tillsammans med andra och dansa, även om det är på avstånd och ibland sittandes och lite tafatt.

Enda invändningen är att för de som inte känner till historien bakom Baba Karam och Jamileh och Mohammed Khordadian blir det stundtals svårt att tolka dansens budskap. Eller så är det precis så det ska vara, lite mer svårtolkat för vissa och lättillgängligt och hemtamt för andra.

FAKTA/Baba Karam genom Jamileh och Khordadian

Turnerande dansföreställning som hade urpremiär på Atalante i Göteborg i helgen och spelas två gånger i Lund den 18 november. För fler datum se riksteatern.se och fulkonst.se

Baba Karam genom Jamileh och Khordadian produceras av Ful i samarbete med Göteborgs dans- och teaterfestival/Stora teatern, MDT – Stockholm och Rani Nair production med finansiellt stöd av EU-nätverket Be spectactive, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Stockholms stads kulturförvaltning, Region Skåne, Lunds kommun och Stenkrossen Maxi-stöd.

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu av Eva Nikell är den tredje i Arenagruppens serie om folkbildare. Men trots att många namnkunniga feminister och rektorer och medarbetare passerat genom skolans korridorer är det inte dem utan kollektivet som står i centrum.

Kvinnofolkhögskolan springer ur partipolitiskt oberoende Kvinnocentrum i 1970-talets Göteborg. Målet var att starta ett kvinnohus vilket öppnar 1978. Kvinnohuset i Gamlestan vilket också var landets första kvinnojour.

Skoltanken sprang delvis ur en lyckad byggkurs, men också från folkbildningstankarna som fanns på kvinnöliga medborgarskolan i Fogelstad under tidigt 1900-tal.

1970-talet är en dynamisk tid för kvinnorörelsen, men spåren från den här tiden är som tydligast i Göteborg. Författaren och feministen Eva Nikell har varit med hela vägen. Från den spontana organiseringen till dagens breda kursverksamhet.

Att 70-talets kvinnorörelse gjort så bestående avtryck i Göteborg tror Nikell beror på att motståndet i staden initialt var så starkt, att det behövde tas i från tårna.

Dagens Kvinnofolk startar i sin nuvarande form 1985 och har varit både större och mindre i omgångar. Boken är rikligt illustrerad och följer i många avseende det som givit skolan sin kontinuitet: att vara i ständig förändring.

När boken presenteras, på bokmässan i Göteborg, är en ny generation elever på plats, men också en äldre grupp från skolans vänförening. Folkhögskolorna är satta under starkt press. På Kvinnofolk har de precis tvingats stänga förskoleverksamheten, vilket varit en viktig del av verksamheten, inte minst för de yrkesförberedande kurserna.

Men drömmarna finns kvar, behoven av folkbildning, och alla elever som passerat genom skolan sedan starten. Att Kvinnofolk gjort avtryck är satt bortom rimligt tvivel – inte bara i en – utan hundratals skrifter, artiklar och kurser sedan 1985. Låt det fortsätta så.

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.