Min mamma är en av de mäktigaste kvinnor jag vet. Under hela min uppväxt arbetade hon inom hemtjänsten. Ett yrke som var så mycket mer än ett jobb för henne, det var en del av hennes liv. De äldre som hon arbetade för var inte hennes vårdtagare, de var hennes vänner, de var vår familj.

Eftersom min mamma var ensamstående med mig var hon tvungen att sy ihop livet efter bästa förmåga. Det innebar att jag ofta fick följa med henne hem till de äldre när hon jobbade på helgerna. Jag fick följa med hem till Hugo som alltid bjöd på sockerkaka och fnittrande försökte övertala mig att jag skulle borsta och fläta hans hår. Jag svarade alltid likadant, att jag gärna hade gjort det men att det kunde bli svårt eftersom han bara hade tre små fjuniga hårstrån på sin annars kala hjässa. Sedan skrattade vi hysteriskt båda två.

Ibland fick jag ligga i fotändan på Sigrids säng medan mamma stekte vår bådas favoriträtt: pannkakor. Då Sigrid var dement brukade hon glömma bort att jag låg där så det blev en glad överraskning varje gång hon plötsligt upptäckte att det satt ett litet barn i hennes säng. Hon blev så himla glad att hon brukade gråta en skvätt för det fanns inget hon tyckte om så mycket som barn.

Jag såg hur mammas trötta kropp i slutet av varje månad öppnade ett lönekuvert som inte alls motsvarade det arbete hon hade utfört.

Men det var också ett riktigt tufft jobb. Jag såg hur min mamma varje ny arbetsdag, i ur och skur, åkte iväg på sin cykel för att möta nya utmaningar på jobbet. Hon möttes av ständiga nedskärningar som hämmade henne från att ge de äldre det som de behövde. Även hur de så kallade effektiviseringarna minskade antalet kollegor och skapade en tyngre arbetsbelastning.

Jag såg hur mammas trötta kropp i slutet av varje månad öppnade ett lönekuvert som inte alls motsvarade det arbete hon hade utfört. En lön som precis skulle få månadens utgifter att gå ihop. Men för min mamma var det ändå det bästa jobbet en kunde ha.

Min mamma började arbeta när hon var 14 år och har alltid tagit hand om gamla och sjuka. Men med tiden slet arbetet för mycket på hennes kropp och hon fick gå i pension. Utarbetad. Som tack för alla år av slit blev mamma en av de fattigpensionärer där ett tandläkarbesök är en ekonomisk katastrof och ett frisörbesök helt uteslutet. Här är inte snack om några veckor i Spanien varje år. Här handlar det om kampen för att ha råd med det absolut mest nödvändiga.

Det här är inte bara oändligt orättvist. Det är en direkt förolämpning mot alla som byggt det här landet.

Min mamma är dessvärre inte ensam. Hon i sällskap med 300 000 andra, varav 200 000 är kvinnor, som har mindre än 12 000 kronor att röra sig med före skatt. Det beror på att dagens pensionssystem gynnar de som kan arbeta länge med hög lön.

Dit hör sällan kvinnor som slitit ut sina kroppar inom vårdyrken eller ensamstående mammor som varit tvungna att anpassa sina yrkesliv för omsorgen av deras barn. Det här är inte bara oändligt orättvist. Det är en direkt förolämpning mot alla som byggt det här landet.

Nooshi Dadgostar gav i sitt sommartal ett löfte om att vi ska göra allt i vår makt för att förbättra situationen för pensionärerna och höja pensionerna. Min mamma var där och lyssnade. När jag mötte henne efteråt var hon lyrisk. Hon sa att det var första gången i hela hennes liv där hon kände att en partiledare pratade till henne. Att hon för första gången kände sig respekterad.

Jag hoppas att många liksom min mamma känner att vi menar allvar. Att vi är fast beslutna att skapa ett rättvist pensionssystem där ingen kan tvingas till fattigdom.

Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.