Vi närmar oss S-kvinnors kongress där jag kommer att avsluta min tid som ordförande för S-kvinnor. Det är en tanke som mognat fram och de senaste månaderna har jag unnat mig att se tillbaka och reflekterat över allt vi gjort de senaste två mandatperioderna, något jag gör med stor värme och stolthet.

Vi har drivit valrörelser för riksdagsval, EU-val och kyrkoval. Just nu är vi mitt i arrangerandet av vår femte S-kvinnokongress. Vi har kört land och rike runt, besökt alla våra 26 S-kvinnodistrikt, tagit fram nya politiska program och en ny makthandbok, för att nämna bara några av alla guldkorn. 

Vi, kvinnorörelsen, är faktiskt helt fantastiska när vi ger oss den på att vi ska få igenom något. Vi om några vet hur det är att kämpa i motvind och göra det omöjliga möjligt. Det har också gett resultat – Sverige har fått en samtyckeslag, en jämställdhetsmyndighet, skärpta lagar mot hedersbrott, mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Barnkonventionen har blivit svensk lag. 

Vi vet också att vi har partiet med oss i kampen för en bättre sjukförsäkring, för en individualiserad föräldraförsäkring, för bättre pensioner för kvinnor. En lika bra, trygg, sekulär skola för alla ungar. I kampen för behovsprövad vård av god kvalitet och en äldreomsorg som vi vågar lita på. Nu tar vi också nästa steg mot en äldreomsorgslag. 

Jag är så stolt över att vi äntligen nått framgång i den här frågan! Visst borde det varit verklighet för länge sedan?

Vi har kämpat i både framgång och motgång. På många sätt har vi sett en backlash för jämställdheten med inträdet av högerkonservativa krafter både i Sverige och Europa. Samtidigt som den feministiska kampen visat enorma styrkeprov med inte minst #womensmarch och #metoo-rörelsen. 

Nyligen kom beskedet vi S-kvinnor kämpat så många år för – långsiktig finansiering av Sveriges kvinnojourer. Jag är så stolt över att vi äntligen nått framgång i den här frågan! Visst borde det varit verklighet för länge sedan? Så bred uppslutning som finns mot mäns våld mot kvinnor, ändå har det inte varit prioriterat. 

Idag har kvinnojourerna kortsiktig och villkorad finansiering, aldrig mer pengar än till det allra nödvändigaste. Det har varit omöjligt med långsiktig planering eller att ge boende, volontärer och personal riktig trygghet. I de nya satsningarna ingår permanenta statsbidrag till kvinno- och tjejjourer, kvinnofridslinjen och till förebyggande arbete, samt bostäder för våldsutsatta kvinnor och barn. En av många frågor vi kämpat länge för att se bli verklighet – från ord till handling. 

Självklart fortsätter jag och S-kvinnor att ta den kampen så länge det behövs. 

Jag känner mig oerhört trygg att lämna över stafettpinnen till mina fantastiska medsystrar. S-kvinnor kommer fortsätta vara en stark drivkraft i svensk jämställdhetspolitik. På årets kongress antas ett nytt omfattande politiskt program för att sätta riktningen framåt. 

Det innefattar fortsatt hård kamp för att förebygga mäns våld mot kvinnor, krafttag mot det hedersrelaterade våldet, förbud mot sexistisk reklam, åtgärder för att stoppa skadeverkningarna av kommersiell pornografi och förbud mot surrogatmödraskap. För att fullt ut följa tanken om samtycke och frivillighet, tar vi kampen för att även sexköp ska definieras som ett övergrepp, att dess offer ges brottsofferstatus, samt att sexköp alltid ska leda till frihetsberövande straff. 

Kvinnors villkor i arbetslivet kommer också framöver att vara en viktig stridsfråga. Pandemin har tyvärr gjort att många tidigare framgångar har backat igen. Inte minst inom vården sliter fortfarande personalen sig sönder och samman, hotell och restaurang tillhör också tuffa branscher. Vi kommer få fortsätta ta kampen för rätt till heltid som norm, för bättre arbetsmiljö, för trygga anställningar, för att få bukt med visstider och delade turer.

Feministisk kamp kräver tålamod. Kampen är ständigt pågående och frustrerande och jobbig, samtidigt känns den alltid lika brinnande viktig och engagerande. Självklart fortsätter jag och S-kvinnor att ta den kampen så länge det behövs. 

Carina Ohlsson är förbundsordförande för S-kvinnor, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers Nyheter.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer