I och med Stockholm pride träffade jag en vän jag inte sett på länge. Hon flyttade till annan stad och vi har sedan dess bara mött varandras ansikten via skärm. Men så stod vi där utanför restaurangen som skulle ha queer karaoke och njöt av den milda sommarkvällen, och hon säger: Jag har gått ner en del i vikt som du kanske ser. Kanske hade jag det, kanske inte. Blev så osäker när vi inte hängt på länge, hade liksom glömt bort storleken för ett år sedan. Olika kläder gör också att kroppen ser olika ut. Dessutom är ju jag feminist och då ser jag liksom inte vissa saker, eller jag ska inte se, eller om jag ser så ska jag inte lägga fokus på det. Och min vän tar upp just det – hur glad hon är över viktnedgången som resultat av ändrad livsstil som en del i behandlingen mot depression – men hur trist det är att bara umgås med feminister som inte kommenterar något så uppenbart och samtidigt viktigt för henne. 

Någon vecka senare träffade jag en annan kompis som berättade hur vänner för några år sedan kommenterade hennes stora viktuppgång. Det gjordes som klumpiga utpekanden av omsorg såsom: ”Det är ju bra att röra på sig”. Denna vän vet mycket väl att det är viktigt att röra på sig och levde med sorgen och skammen över kilona som så brutalt byggdes upp under en tuff period i livet. Hon känner ännu vännernas smärtsamma smånyp i det feta. 

Ska man inte få slippa pekpinnar om kilon ens i den här tidningen?! Tydligen inte. För det här ämnet är komplext och jag tror att vi feministiskt behöver fortsätta peta i det från olika håll.

Fett är oerhört laddat och kopplat till så mycket att det liksom smälter samman till en mycket obehaglig och undflyende klump i många feministhjärnor. Sjuka utseendeideal, självhat och rätten att se olika ut och slippa bli skammad eller utsatt för trakasserier känns självklart. Men fett handlar också om starka känslor och hälsa. Absolut inte att smalhet per definition är hälsosamt, utan att häften av vår vuxna befolkning idag lever med det som av medicinen definieras som övervikt eller fetma. Övervikt, särskilt runt buken, konstateras idag öka risk för allvarliga sjukdomar och exempelvis mindre chans att överleva cancer. Byggs kilona upp till fetma är det ett ännu allvarligare tillstånd som ofta leder till alldeles för tidig död. Den som rör på sig regelbundet ökar sin friska chans men många kilon försvårar aktivitet. Och nu sitter säkert många läsare med puls. Jag förstår det – det gör jag med. Ska man inte få slippa pekpinnar om kilon ens i den här tidningen?! Tydligen inte. För det här ämnet är komplext och jag tror att vi feministiskt behöver fortsätta peta i det från olika håll. För det handlar inte bara om utseendeideal utan också om sådant som jämlik hälsa då flest kilon sitter på de med låga inkomster och överklassen är absolut inte tjock. Till detta har vi även markörer för svarthet och vithet.

Inbakat finns såklart även sexualiteten. En kropp som mjukt tar plats känns och anses sexig hos vissa, men i den svenska majoritetskulturen är smalhet samma sak som sexuell attraktivitet och allt annat är liksom äckligt. Äckel – ett så starkt ord som för just kvinnokroppen bakas in i borttagning av hår och slipande och smörjande av hud i en evig tuktning för att bli liggbar. Och så ytterligheterna: Den stora kvinnan som antingen ses som den sorgliga nuckan eller det glada och njutningslystna hondjuret. Och så finns det de som klär de svallande låren i tajts! Kanske till och med ett tajt linne till och allt syns och rör sig och och och… så skamlöst! Och någon begär detta svall och vad handlar det om, vem är jag att fetischera dessa kroppar? Aldrig behöver den som begär det smala fundera så. Och jag tänker på alla, oavsett kön, som varit tjocka sedan barnsben och därför aldrig vågat ligga. Eller som hatar sin nya mjuka kropp och slutar ligga. Eller som äter sig till många kilon för att slippa sexuellt närmande – som en skyddande mur mot övergreppet som var och skulle kunna hända igen.

Hälsa i alla ära men de flesta av oss vill bara inte bli tjocka – fettet ska bort. Här blir det totalkortslutning i feministhjärnan (eller är det mest medelklass-feministhjärnan?) för fat shaming är på riktigt vidrigt.

Självklart finns det de, även kvinnor, som couldn’t care less. Eller så säger du att ”sånt där kan jag inte lägga tid på, det finns viktigare värden i livet” för att sedan stå där i provrummet och upptäcka hur tårarna rullar ner för kinderna och blöter ner självbilden. Alla som varje dag upptas av fettet på kroppen, hämtar barn, ser sin spegelbild, lagar mat, tvättar sina stora kläder och hör hur chipset som blev över från fredagsmyset knackar från insidan av köksskåpet. I morgon ska jag orka, imorgon börjar mitt nyttiga liv. Eller tänk om jag i smyg skulle skära bort en del? Kan säga att jag varit på en månadslång boot camp. Alla som bantar, kräks och skäms – inte bara över den hemliga fixeringen vid mat – utan för känslan av att vara en totalt misslyckad feminist som helst av allt bara vill vara smal. 

Och för många blir det inte bättre med åren när testosterontapp byter ut muskler mot fett och östrogenets dalande skapar nya konturer. Vill vi då hålla kilona i schack behövs mycket rörelse och färre kolhydrater. En del lever för träning och älskar på riktigt bönor och råris (!). Men andra kämpar för att hinna med och tränar och äter kvarg och tränar igen för att vi vill ”trivas i våra kroppar” och ”känna igen oss själva”. Vi säger att vi tar hand om oss för att det är bra för oss, och jo, ”kesofrukostar och fullkornspasta är minsann gott”. Hälsa i alla ära men de flesta av oss vill bara inte bli tjocka – fettet ska bort. Här blir det totalkortslutning i feministhjärnan (eller är det mest medelklass-feministhjärnan?) för fat shaming är på riktigt vidrigt. Så kämpar många av oss på med feminismen, självbilden och kilona. 

Och så undrar vi om vi ska säga något när en kompis gått ner i vikt, för om vi gör det erkänner vi att vi också såg de tidigare kilona – för det ska ju inte spela någon roll. Vi ger varandra så ofta komplimanger och stärker med att ”satan i gatan vad snygg du är idag”. Men inte nu, inte om det här, för den stora feministiska elefanten står där i rummet. 

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.