I och med Stockholm pride träffade jag en vän jag inte sett på länge. Hon flyttade till annan stad och vi har sedan dess bara mött varandras ansikten via skärm. Men så stod vi där utanför restaurangen som skulle ha queer karaoke och njöt av den milda sommarkvällen, och hon säger: Jag har gått ner en del i vikt som du kanske ser. Kanske hade jag det, kanske inte. Blev så osäker när vi inte hängt på länge, hade liksom glömt bort storleken för ett år sedan. Olika kläder gör också att kroppen ser olika ut. Dessutom är ju jag feminist och då ser jag liksom inte vissa saker, eller jag ska inte se, eller om jag ser så ska jag inte lägga fokus på det. Och min vän tar upp just det – hur glad hon är över viktnedgången som resultat av ändrad livsstil som en del i behandlingen mot depression – men hur trist det är att bara umgås med feminister som inte kommenterar något så uppenbart och samtidigt viktigt för henne. 

Någon vecka senare träffade jag en annan kompis som berättade hur vänner för några år sedan kommenterade hennes stora viktuppgång. Det gjordes som klumpiga utpekanden av omsorg såsom: ”Det är ju bra att röra på sig”. Denna vän vet mycket väl att det är viktigt att röra på sig och levde med sorgen och skammen över kilona som så brutalt byggdes upp under en tuff period i livet. Hon känner ännu vännernas smärtsamma smånyp i det feta. 

Ska man inte få slippa pekpinnar om kilon ens i den här tidningen?! Tydligen inte. För det här ämnet är komplext och jag tror att vi feministiskt behöver fortsätta peta i det från olika håll.

Fett är oerhört laddat och kopplat till så mycket att det liksom smälter samman till en mycket obehaglig och undflyende klump i många feministhjärnor. Sjuka utseendeideal, självhat och rätten att se olika ut och slippa bli skammad eller utsatt för trakasserier känns självklart. Men fett handlar också om starka känslor och hälsa. Absolut inte att smalhet per definition är hälsosamt, utan att häften av vår vuxna befolkning idag lever med det som av medicinen definieras som övervikt eller fetma. Övervikt, särskilt runt buken, konstateras idag öka risk för allvarliga sjukdomar och exempelvis mindre chans att överleva cancer. Byggs kilona upp till fetma är det ett ännu allvarligare tillstånd som ofta leder till alldeles för tidig död. Den som rör på sig regelbundet ökar sin friska chans men många kilon försvårar aktivitet. Och nu sitter säkert många läsare med puls. Jag förstår det – det gör jag med. Ska man inte få slippa pekpinnar om kilon ens i den här tidningen?! Tydligen inte. För det här ämnet är komplext och jag tror att vi feministiskt behöver fortsätta peta i det från olika håll. För det handlar inte bara om utseendeideal utan också om sådant som jämlik hälsa då flest kilon sitter på de med låga inkomster och överklassen är absolut inte tjock. Till detta har vi även markörer för svarthet och vithet.

Inbakat finns såklart även sexualiteten. En kropp som mjukt tar plats känns och anses sexig hos vissa, men i den svenska majoritetskulturen är smalhet samma sak som sexuell attraktivitet och allt annat är liksom äckligt. Äckel – ett så starkt ord som för just kvinnokroppen bakas in i borttagning av hår och slipande och smörjande av hud i en evig tuktning för att bli liggbar. Och så ytterligheterna: Den stora kvinnan som antingen ses som den sorgliga nuckan eller det glada och njutningslystna hondjuret. Och så finns det de som klär de svallande låren i tajts! Kanske till och med ett tajt linne till och allt syns och rör sig och och och… så skamlöst! Och någon begär detta svall och vad handlar det om, vem är jag att fetischera dessa kroppar? Aldrig behöver den som begär det smala fundera så. Och jag tänker på alla, oavsett kön, som varit tjocka sedan barnsben och därför aldrig vågat ligga. Eller som hatar sin nya mjuka kropp och slutar ligga. Eller som äter sig till många kilon för att slippa sexuellt närmande – som en skyddande mur mot övergreppet som var och skulle kunna hända igen.

Hälsa i alla ära men de flesta av oss vill bara inte bli tjocka – fettet ska bort. Här blir det totalkortslutning i feministhjärnan (eller är det mest medelklass-feministhjärnan?) för fat shaming är på riktigt vidrigt.

Självklart finns det de, även kvinnor, som couldn’t care less. Eller så säger du att ”sånt där kan jag inte lägga tid på, det finns viktigare värden i livet” för att sedan stå där i provrummet och upptäcka hur tårarna rullar ner för kinderna och blöter ner självbilden. Alla som varje dag upptas av fettet på kroppen, hämtar barn, ser sin spegelbild, lagar mat, tvättar sina stora kläder och hör hur chipset som blev över från fredagsmyset knackar från insidan av köksskåpet. I morgon ska jag orka, imorgon börjar mitt nyttiga liv. Eller tänk om jag i smyg skulle skära bort en del? Kan säga att jag varit på en månadslång boot camp. Alla som bantar, kräks och skäms – inte bara över den hemliga fixeringen vid mat – utan för känslan av att vara en totalt misslyckad feminist som helst av allt bara vill vara smal. 

Och för många blir det inte bättre med åren när testosterontapp byter ut muskler mot fett och östrogenets dalande skapar nya konturer. Vill vi då hålla kilona i schack behövs mycket rörelse och färre kolhydrater. En del lever för träning och älskar på riktigt bönor och råris (!). Men andra kämpar för att hinna med och tränar och äter kvarg och tränar igen för att vi vill ”trivas i våra kroppar” och ”känna igen oss själva”. Vi säger att vi tar hand om oss för att det är bra för oss, och jo, ”kesofrukostar och fullkornspasta är minsann gott”. Hälsa i alla ära men de flesta av oss vill bara inte bli tjocka – fettet ska bort. Här blir det totalkortslutning i feministhjärnan (eller är det mest medelklass-feministhjärnan?) för fat shaming är på riktigt vidrigt. Så kämpar många av oss på med feminismen, självbilden och kilona. 

Och så undrar vi om vi ska säga något när en kompis gått ner i vikt, för om vi gör det erkänner vi att vi också såg de tidigare kilona – för det ska ju inte spela någon roll. Vi ger varandra så ofta komplimanger och stärker med att ”satan i gatan vad snygg du är idag”. Men inte nu, inte om det här, för den stora feministiska elefanten står där i rummet. 

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer