När jag läste Birgitta Stenberg för första gången var det med både häpnad och förtjusning. Beskrivningarna av hur en ung kvinna så tidigt som på 50-talet ensam reste runt i Europa, skrev och hade samkönade relationer kändes både hisnande och befriande. Om Virginia Woolf krävde ett eget rum åt den skapande kvinnan krävde Birgitta Stenberg, som föddes 1932 och dog 2014, världen. Men precis som Woolf mycket riktigt påpekade är den materiella friheten en förutsättning för den rumsliga och kreativa. Och även om Stenbergs starkt autofiktiva böcker är fulla av skildringar av att vända på slantarna och klara sig på en baguette och en flaska vin om dagen tillsammans med amfetamin som dämpar hungern, kom Stenberg från ett välbärgat hem med en mor hemma i Sverige som i värsta fall kunde rycka ut med bistånd.

Det som också är tydligt är att hennes böcker sällar sig till de berättelser där vita västerländska kvinnors frigörelse sker mot en fond av, och delvis även på bekostnad av, fattiga rasifierade människor som får fungera som medel för sexuellt uppror och som exotisk rekvisita i äventyren. Litteraturvetaren Paul Tenngart visar att han är mycket väl medveten om alla dessa aspekter av författarskapet i sin nya biografi om Stenberg med den passande titeln Världen väntar mig. Även om Tenngart själv träffat Stenberg hämtar han mer stoff ur böckerna än ur till exempel intervjuer och annat material, vilket väl både är logiskt med tanke på hans bakgrund som litteraturvetare och givande för den som vill ha en introduktion till det långa och produktiva författarskapet.

Ett problem som uppstår är dock att litteraturanalysen ibland glider ihop med framskrivandet av biografin, vilket naturligtvis är lätt hänt då Birgitta Stenbergs böcker är mer eller mindre autofiktiva. Men Tenngart sätter på ett intressant sätt in Stenberg och hennes verk i de olika kontexter och samhällsdebatter som präglade tiden för deras tillkomst. Och så undersökte Stenberg också genom hela sitt författarskap tidens mest stigmatiserade och kontroversiella företeelser såsom homosexualitet, narkotikabruk (hon och poeten Paul Andersson sägs för övrigt ha myntat ordet ”knark”), kriminalitet och raggarkultur.

Tenngart, som själv kom i kontakt med Stenberg när han skulle intervjua henne om vännen Paul Andersson, som på många sätt var urtypen för det självförbrännande manliga geniet, glömmer inte heller könsaspekten. På flera ställen diskuterar han hur hon fick kämpa för att karva ut en plats som konstnärligt skapande människa, både bland de frigjorda men ofta inte mindre misogyna bohemer hon umgicks med i Europa och i den litterära offentligheten hemma i Sverige.

Länge vandrar hon i den ofta toxiska (med tanke på substansbruket i dubbel bemärkelse) Pauls skugga. Det är av honom hon vill ”lära sig” både att bli poet och att leva. Men i slutändan överlever hon honom och erövrar en helt egen röst. Att hon döper en av sina mest kända verk till Kärlek i Europa, som skulle ha varit titeln på Anderssons tänkta självbiografi som han aldrig hann skriva kan, precis som Tenngart resonerar om, både ses som en kärlekshandling, en fortsatt önskan om att efterlikna och en erövring.

Världen väntar mig kanske inte ger några stora nya insikter för den som är relativt bekant med Birgitta Stenbergs liv och verk, men den är en förtjänstfull introduktion och väcker om inte annat lusten att läsa eller läsa om hennes böcker.

Världen väntar mig: Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen
av Paul Tenngart
Natur och kultur (2021)