Publicerad 24 september, 2021
RecensionAtt återhämta sig efter en kollaps
”Det är en inre kraft som Tambudzai besitter som driver historien framåt. Men inte bara det, utan alla kvinnor som omgärdar huvudpersonen stöttar och driver på.” Christin Sandberg har läst Tsitsi Dangarembgas nya roman.
Romanen En kropp att sörja är en fristående fortsättning på Tsitsi Dangarembgas debutroman Nervous Conditions från 1988. Boken utspelar sig i Zimbabwe under sent 90-tal. Huvudpersonen är Tambudzai som ung lämnade bylivet för en utbildning och ett liv i huvudstaden Harare. Efter att ha sagt upp sig från ett arbete som copywriter på en reklambyrå befinner hon sig i ett vakuum. Utan pengar, utan framtidsutsikter och utan en fast punkt i livet blir den psykiska stressen över att livet inte blev som hon hade förväntat sig en dag för svår att bära.
Det går så illa att hon faller igenom. Men bara för att resa sig igen. Med hjälp av några avlägsna släktingar, och en kusin som studerat i väst och som hon alltid sett upp till, får hon hjälp att återhämta sig efter en kollaps och konvalescenstid på vårdhem.
Det är en inre kraft som Tambudzai besitter som driver historien framåt. Men inte bara det, utan alla kvinnor som omgärdar huvudpersonen stöttar och driver på.
Kusinens liv är dock allt annat än vad Tambudzai förväntat sig och hon upplever det som en slags besvikelse. Den materiella fattigdomen är påtaglig samtidigt som kusinen lever i frihet tillsammans med en vit tysk man med fattig bakgrund och försöker hanka sig fram på ideal och genom att hålla i utbildningar för zimbabwiska kvinnor i historia, empowerment och om att ta friheten i egna händer. Det är svårt, förståelsen är låg och Tambudzai känner sig väldigt obekväm i i situationen.
I bakgrunden finns även erfarenheterna från frihetskriget som ett par av de kvinnliga släktingar bär med sig. Men vad är det de har uppnått? Var det här resultatet?
Det råder en fortsatt svår ekonomisk situation, det finns spänningar och hot om våld mellan olika grupper och framtidsutsikterna är bistra. Samtidigt finns det ljusglimtar och vetskapen om att det skulle kunna vara möjligt att få det bättre är hela tiden påtaglig.
Tambudzai känner sig dock fångad under omständigheterna och anser att hon besitter en outnyttjad kapacitet för att klättra på samhällsstegen. Men hur ska hon kunna göra det som svart när de vita tar äran för allt som sådana som hon tar sig för.
Det var därför hon lämnade arbetet på reklambyrån. Men när samma vita chef och tidigare skolkamrat återigen dyker upp och frågar om hon vill komma och arbeta med henne på en innovativ ekologisk turistbyrå, tackar hon ändå ja.
Det nya arbetet tar henne oväntat till och med tillbaka till hembyn och familjen. Tanken är att turisterna ska erbjudas en genuin upplevelse av bylivet. Hennes mamma, visar det sig, är engagerad i byns kvinnogemenskap och lyckas med sina kontakter få byborna att vara vänligt inställda till projektet.
Men liksom det finns gränser för Tambudzai att bibehålla respekten för sin person genom att ibland säga stopp, gör hennes mamma likadant när hon börjar skrika mot en turist som börjar fotografera henne mitt under en traditionell dans.
Det blir slutet på den resan. Men det är i mötet med hembyn och ögonblicksskildringarna kring hur livet går vidare där varje dag samt hur byorganisationen har betydelse för gemenskapen och överlevnaden som jag tycker mig få störst förståelse för huvudpersonen. Vem hon är och varför hon gör de val hon gör.
Mest av allt stärker mötet med hembyn bilden som framkommer boken igenom, nämligen att kvinnornas roll är osviklig, för Tambudzai och kanske till och med för hela det zimbabwiska samhället.
*Tsitsi Dangarembgas debutroman Nervous Conditions från 1988 är en modern afrikansk klassiker och tog häromåret plats på BBC-listan ”Top 100 books that changed the world”.
En kropp att sörja
av Tsitsi Dangarembga
Översättning från engelska: Andreas Vesterlund
Bokförlaget Tranan (2021)
