Filippa Angeldahl, Caroline Seger och Magdalena Eriksson blev målgörare när Sverige mötte Georgien på Gamla Ullevi i Göteborg i VM-kvalet. Resultatet blev 4–0 mot ett tappert kämpande Georgien.
Matchen må vara ännu ett VM-kval, men ändå kokar publiken av lycka när laget stiger in på plan före avspark. Detta är första gången de svenska supportrarna får ta emot sitt svenska landslag på hemmaplan sedan silvermedaljen togs under sommarens OS i Tokyo. Gamla Ullevi är slutsålt vilket denna svala tisdagskväll betyder att 2 723 åskådare är på plats. Publiken hälsas välkomna en dryg halvtimme före avspark med orden: ”Kul att ha er tillbaka. Sitt ner. Och hosta i armvecket.”
Det är inte heller varje dag man får se ett Sverige som enligt Fifa anses vara nummer två i världstoppen, möta vad man lite elakt kan kalla världsbotten. Lilla Georgien har enligt samma lista plats nummer 123. Det är trots det en modig och stark insats från ett landslag där skadorna haglar. Var och varannan minut måste det pausas. Någon har sträckt sig. Fått en smäll. Fysiskt starka Sverige trippar runt som spänstiga dansare. Hoppar över dobbar, och sena glidtacklingar.
Det kan vara farligt att möta desperata lag, men det gick bra. Ducka, hoppa. Den starkaste insatsen från Georgiens sida gör målvakten Tata Gabunia. Hon är också Georgiens enda spelare som blivit tillfrågad att spela utomlands. Gabunia fick en fråga från ett italienskt lag, men valde att spela kvar i sitt klubblag WFC Lanckhuti. Märk väl, de blev tillfrågade, detta enligt The Georgian Journal som tagit del av nyheten från sportall.ge i juni tidigare i år.
Det kan dock förklara varför det varit så oerhört svårt att göra fler än de tre mål som det blev. Georgien må vara på plats med samtliga spelare i den inhemska ligan, mot Sverige där den stora majoriteten spelar i spanska, engelska och tyska proffsklubbar.
Med över 80 minuter spelade kokar Gamla Ullevi när Sverige ökat tempot och anfallsspelet bjuder på chans efter chans. Det låter bitvis som om vi var på Liseberg och inte en fotbollsarena.
Men den absoluta höjdpunkten var att få se Caroline Seger ta en straff i 86:e minuten. Det är för många som följde laget under OS ett hjärtskärande minne att ha sett Seger missa finalens allra sista straff.
Publiken klappar och hejar. Seger tar sats och sätter den längst ner i vänster hörn. Alla supportrar tjuter, skriker, visslar. När publiken tystnar tjuter det till bakom pressläktaren. Där sitter Therese Sjögran, sportchef i FC Rosengård och Caroline Segers lagkamrater Emma Berglund och Fiona Brown. Seger hör dem och sträcker upp sitt pekfinger mot deras plats på läktaren. En exklusiv målgest till de närmsta vännerna och supportrarna. Där satt den. Publiken fortsätter att stå upp fast man inte får och viftar med sina flaggor. Den där straffen var värd all längtan.
På övertid petar Seger in ännu ett mål. Seger och Fischer skrattar och klappar om varandra när de går tillbaka till mittlinjen. Det är så man vill se dem. Och plötsligt är det som vanligt igen. På presskonferensen efter matchen tackar Caroline Seger sina fans och berättar att hon är glad att äntligen få möta publiken. Det värmer i hjärtat säger hon, och det var förmodligen ömsesidigt. Det värmer i hjärtat att få se Seger sätta sin straff.
