Är kvinna en historiskt skapad kategori som ständigt görs och ges mening beroende av sammanhang? Eller finns det ett kvinnovarande som går att knyta till en av naturen given, reproduktiv, logik? Och vad har makt, språk och kropp med kvinna som kategori att göra? I antologin Vad är en kvinna? söker elva genusorienterade forskare både nya och gamla svar genom teoretiska analyser varvat med egna erfarenheter.

Samma vår som kön, genus- och transdebatten polemiskt gräver skyttegravar över kultursidorna ger några forskare inom humaniora och psykologi ut antologin ”Vad är en kvinna?”. Hundra år har passerat sedan införandet av kvinnlig rösträtt, och de senaste decennierna har genusvetenskap etablerats som ett akademiskt ämne i Sverige. Så, hur förhåller sig feministiska tänkare till kategorin kvinna idag och vilka konsekvenser får det för politiska rörelser?

I antologin finns intressanta och tankestimulerande texter som gör mig nyfiken att undersöka för mig nya teoretiska spår. Ulrika Björks syntes av filosoferna Luce Irigaray och Catherine Malabou är något alldeles extra, likaså ger Charlotta Björklinds text om polymorf psyko-sexualitet fördjupade perspektiv på den psykiska könsdimensionen. Valgerður Pálmadóttir ger en mycket intressant analys av de olika strategierna bakom två kvinnotribunaler: Brysseltribunalen 1976 och Wientribunalen 1993, och är litteratur jag genast skulle vilja se på grundkurser i genusvetenskap.

I flera av texterna görs omläsningar av exempelvis Sigmund Freud, Simone de Beauvoir, Toril Moi, Monique Wittig och Judith Butler. Reproduktion diskuteras som central för skapandet av kvinnan som en kroppslig, språklig och situerad figur. Däremot saknas perspektiv kring hur dagens förändrade reproduktion, med såväl laglig abort som assisterad befruktning, händelsevis påverkar kategoriernas stabilitet. Eller vad det innebär när livmoderbärare säger nej till bära och föda barn (både egna och andras).

Som bäst fungerar texterna när författare generöst situerar analysen genom att exemplifiera med nedslag från sin egen teoretiska eller begreppsliga resa. Som när Sara Edenheim återger den euforiska känsla läsningen av Monique Wittig ingav tjugo år tidigare med sitt utopiska utrop: ”Lesbiska är inte kvinnor!”. Eller det numera vanliga antagandet att kvinnor som inte är feminina antagligen inte vill bli omnämnda som ”hon”.

Frågan om cis-privilegier, som varit på tapeten i flera feministiska debatter det senaste decenniet, behandlas av bland andra Edenheim, Maria Ramnehill och Naomi Scheman. Har en lesbisk bio-kvinna, oavsett utseende, per definition cis-privilegier? Edenheims och Ramnehills diskussion visar båda på vår samtids besatthet av (stabila) identiteter relaterade till kön och sexualitet.

Medan Naomi Scheman vill se en politik som bygger på erkännande av det hos den andra som behöver bli erkänt (exempelvis könsidentitet), kritiserar Sara Edenheim sökandet efter statens legitimitet och menar att utvidgandet av identitetskategorier förblir ett liberalt projekt utan förmåga att destabilisera makten. Identifikationen ”icke-binär” förkastas av Edenheim då det binära likväl som icke-binära döljer det hierarkiska i genusrelationerna.

Att Scheman är något på spåren när hon skriver att ”erkännandet av transkvinnor som kvinnor rubbar vår förståelse av vad en kvinna är” blir tydligt i relation till flera övriga texter. Relationen mellan cis- och trans- identiteter är en fråga som uppenbart pockar på uppmärksamhet, ibland på ett direkt och andra gånger på ett indirekt sätt.

I ett samtidsklimat ofta präglat av affekt och polarisering i frågor kring genus, transvård och könsidentitet är det välkommet att se feministiska tänkare med olika förståelser av kön bemöda sig att undersöka egna ståndpunkter och teoretiska ingångar i en respektfull och utforskande, snarare än hånfull, ton. Samtidigt är detta en samling texter där aktivismen stundtals känns långt bort.

I ett samtidsklimat ofta präglat av affekt och polarisering i frågor kring genus, transvård och könsidentitet är det välkommet att se feministiska tänkare med olika förståelser av kön bemöda sig att undersöka egna ståndpunkter och teoretiska ingångar i en respektfull och utforskande, snarare än hånfull, ton. Samtidigt är detta en samling texter där aktivismen stundtals känns långt bort.

Utöver de kritiserade identitetskategorierna avhandlas aktuella kvinnopolitiska frågor som våld eller reproduktiva villkor främst på en symbolisk nivå. Även de tvärvetenskapliga anslagen är få. Som redaktörerna själva konstaterar verkar frågeställningen främst ha lockat teoretiskt orienterade forskare inom idéhistoria, filosofi och psykoanalys. Det får mig att undra över vad som fått redaktörerna att sålla bort analyser baserat på etnografiskt material?

Bokens omslagsbild centrerar en mörk trädstam med tydligt vulvaliknande former. Trädfotografiet, signerat Trine Søndergaard, hintar om naturen som ständigt gäckar diskussioner om kön och genus, kvinnor och män. Kanske är omslaget också en blinkning till den kolonialt belastade bilden av kvinnan som den mörka kontinenten, outforskad, obehärskad och gåtfull? Associationer görs givetvis också till kön som anatomi.

Bilden får mig att fundera över det överdrivna fokus på språklighet som flera skribenter värjer sig mot inom den post-strukturalistiska feminismen. Där finns en rädsla för att bli en feminist som förnekar biologi och betydelsen av biologiska (reproduktiva) skillnader mellan människor. Och visst känner jag igen bilden: jag har ofta fått frågan om jag som genusvetare förnekar betydelsen av hormoner och reproduktivt specifika kroppsdelar.

Samtidigt innebär återupprepandet av den bilden en tråkig reducering av det engagemang för feministiska studier av medicin och biologi som också utgör en del av feministiska vetenskaps- och teknikstudier. Här hade jag gärna hade sett mer av de tvärvetenskapliga och tvärdisciplinära texter som frågan om könets varande också ständigt ger upphov till.

Att läsa teorier som utmanar den egna bilden av självet kan vara smärtsamt. Var får jag – mitt liv – plats i denna teori om kön? Det är, menar jag, en fråga som inte måste utmynna i nya identitetsbaserade politiska projekt. Det kan lika gärna handla om att använda en fråga, en erfarenhet från sitt eget liv, som en kunskapsteoretisk ingång i undersökandet och skapandet av, och anspråk på, kunskap.

Kvinna som kategori och subjekt för feminismen som politisk rörelse är en omtvistad fråga. Inte bara i betydelsen att feminister ger olika svar. Men också i relation till om det verkligen är den fråga feminismen ska uppehålla sig vid. Vad händer exempelvis om vi istället tar utgångspunkt i olika förståelser av makt, förtryck och frigörelse? Politiskt formulerade kategorier kan då få fungera som strategiska och pragmatiska verktyg för förändrings- och frigörelseprojekt, men slippa tyngas under kravet på historisk stabilitet och ontologisk begriplighet.

För den akademiskt intresserade är antologin ändå en utmärkt introduktion till pågående debatter inom feministisk teori. Som ett bidrag till filosofiskt och teoretiskt orienterade perspektiv på ”kvinna som analytisk kategori” finns här många texter som både historiserar och vidareutvecklar aktuella diskussioner.

I läsningen av texterna undrar jag samtidigt om inte själva frågan ”Vad är en kvinna?” lurar oss att ta kategorierna snarare än kropparna som utgångspunkt – det allmänna snarare än det subjektiva, det levda och erfarna. Jag undrar om frågans utgångspunkt i en redan fastställd kategori gör att andra frågor än de rent strukturalistiska döljs? För trots en längtan bort från språket och till det materiella ser jag inte den levda kroppen omtalad, jag ser snarare text (och teori) om kroppen som idé.

Att läsa teorier som utmanar den egna bilden av självet kan vara smärtsamt. Var får jag – mitt liv – plats i denna teori om kön? Det är, menar jag, en fråga som inte måste utmynna i nya identitetsbaserade politiska projekt. Det kan lika gärna handla om att använda en fråga, en erfarenhet från sitt eget liv, som en kunskapsteoretisk ingång i undersökandet och skapandet av, och anspråk på, kunskap.

Feministisk kunskapsteori – alltså det som brukar kallas för epistemologi – är något jag gärna hade sett mer av i denna antologi. I en annan historieskrivning kan just frågan om kunskapandets former och den Harawayska frågan: spelar det någon roll vem som talar? behöver vi redogöra för vår situering? sägas vara det som framför allt lagt grunden till en feministisk förståelse av kvinna som kategori.

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
Av red. Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt
Daidalos förlag

Matilda Lindgren är doktorand i genusvetenskap och reproduktiv medicin inom forskarskolan Womher vid Uppsala universitet.