Debatt

Att benämna rasism kan vara av stor vikt för den som utsätts

Maria Fredriksson.

”Det är inte magstarkt att tala om rasism bland sexåringar. Det är magstarkt att sexåringar ska behöva utsättas för rasism utan att möta förståelse och adekvat agerande från de vuxna”, skriver Maria Fredriksson.

Nyligen skrev Kvällsposten om att Backarydsskolan i Ronneby kritiserats av Skolinspektionen för bristande värdegrundsarbete. Skolan har misslyckats med att komma till rätta med problemen med rasism på skolan. Bland annat har elever uppgett att då fått höra att ”man ska ta bort alla araber från Backaryd”. 

Trots att lärare uppmärksammats på situationen har det inte blivit bättre och eleverna upplever inte att de har blivit tagna på allvar. Rektorn hävdar att man länge arbetat aktivt med frågan och säger att med anledning av Skolinspektionens rapport ska man nu fördjupa detta arbete.

I en lokal Facebookgrupp har föräldrar ställt sig kritiska till Skolinspektionens synpunkter. Tidningen intervjuar en förälder med tre barn på skolan som anser att talet om rasism på skolan är märkligt. Hen menar att man inte får blanda ihop rasism med att barn retar varandra och påpekar att barn i alla tider har hackat på varandra.

Ja. Barn har i alla tider retat varandra. Att reta någon är att på olika sätt hacka på någon för något avvikande, något som liksom inte passar in. Oavsett intention – skämt eller elakhet– handlar det ofta(st) om att normer cementeras. 

Man retas för att någon har fula kläder, är för kort, för lång, för tjock, för smal. Man retas något för hens frisyr, hens musiksmak, för hens studieresultat. Och man retas för etniskt ursprung. Det är rasism och måste få kallas för rasism, oavsett vem som gör sig skyldig till det och oavsett avsikt.

Föräldern i Ronneby och flera med hen menar att det är magstarkt att tala om rasism när det handlar om sexåringar. Detta motsätter jag mig å det bestämdaste. Det är inte magstarkt att tala om rasism bland sexåringar. Det är magstarkt att sexåringar ska behöva utsättas för rasism utan att möta förståelse och adekvat agerande från de vuxna. För den sexåring som råkar ut för rasism är det nog mer magstarkt att vuxenvärlden tonar ner det som hänt. 

Tillåt mig bli lite personlig. Jag var den sexåring som sprang gråtande hem efter att några andra sexåringar påpekat att det var något fel med mina ögon och min näsa. Genom hela låg- och mellanstadiet brukade jag och en tjej i parallellklassen tjafsa och vi var lika jävliga, båda två. Tills den dag hon vräkte ur sig ett rasistiskt tillmäle:

”Bättre att vara ljushuvud än en svartskalle”, sa hon inför ett helt uppehållsrum. 

Jag hade inget svar på det. Jag rusade ut och satt sedan resten av rasten på toaletten och storgrinade.

I nian blev jag vän med flickan. Hon berättade då vad som hänt den där gången hon sagt det där om min hårfärg. När hon kom hem den dagen berättade hon för sin mamma vad som hänt och hennes mamma hade blivit rasande och förklarat för henne på vilket sätt hon gått över en gräns. Hon berättade att hon skämts så fruktansvärt sedan dess och just det att hennes mamma sagt att hon betett sig rasistiskt var det som gjorde att hon kom till insikt. 

Nu, tre år senare fick jag en ordentlig ursäkt och jag fick för första gången bekräftat att den förtvivlan jag kände den gången var befogad. Det skulle dröja många år innan jag åter skulle få känna samma bekräftelse för något liknande.

Redan som sexåring kände jag att det var skillnad på vanligt ”retande” och rasism. Inte för att de som utsatte mig för det nödvändigtvis visste att det var det som de gjorde och inte heller fick de veta det då man hanterade det på samma flata sätt då som nu. 

Så lilla sexåriga jag lärde mig att aldrig berätta för vuxna eftersom det bara skulle leda till mer skit. Det dröjde fyrtio år innan jag började kalla det jag råkat ut för sedan lekskolan för just rasism.

Jag blev retad för mycket under grundskolan och jag retade andra men jag visste att av alla de saker som vi ungar hackade på varandra för så fanns det några saker som skulle stanna på skolgården den dag vi själva lämnade den och andra saker som skulle följa med mig resten av livet.

Att benämna barns elakheter på rätt sätt är inte ett straff. Det är en åtgärd. Det är inte samma sak att bli retad för sina fula kinesögon som det är att bli retad för en ful skolväska, även om det är illa nog. 

Det handlar inte om att kalla sexåringar för rasister, utan om att lära dem
skillnaden mellan rätt och fel och lära dem skillnaden mellan olika fel. En stöld är inte mindre en stöld för att tjuven är sex år. Däremot hanterar man en stöld olika beroende på gärningspersonen. 

Jag skulle även vilja dra parallellen till diskussionen om sexualbrott. Det är inte för förövarens skull det är viktigt att benämna en överträdelse och
kränkning korrekt. Det är för den utsattas skull. Även om det inträffade i slutändan inte hanteras på tillfredsställande sätt kan offret ändå få bekräftelse genom att det benämns korrekt.

Att benämna rasism korrekt kanske inte har någon effekt på alla dem som gör rasism, men det kan vara av stor vikt för den som utsätts.

Maria Fredriksson, koreaadopterad

Debatt

Inför samtyckeslagar i alla EU:s medlemsländer

Frances Fitzgerald (EPP) och Evin Incir (S), Europaparlamentariker.

”Allt annat än ett svenskt stöd för en inkludering av en samtyckeslag i direktivet vore chockerande, oacceptabelt och bakåtsträvande.” Det skriver Europaparlamentarikerna Frances Fitzgerald (EPP) och Evin Incir (S) med anledning av förhandlingarna som pågår.

Vi kräver att alla regeringar runtom i hela EU säkerställer att en samtyckeslagstiftning inkluderas i EU:s nya direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som just nu förhandlas mellan EU:s institutioner. Att inte inkludera det skulle vara både bakåtsträvande och en direkt förolämpning mot Europas kvinnor och män.

EU fördömer användningen av våldtäkt som vapen i väpnade konflikter och kräver ständigt nolltolerans mot användningen av denna avskyvärda handling i länder utanför vår union. Under det svenska ordförandeskapet valde majoriteten av EU-ländernas regeringar dock att stryka förslaget om en samtyckeslag i rådets allmänna ståndpunkt. Inom de närmaste veckorna förväntas Sverige inkomma med sin ståndpunkt i frågan och har därför nu en ny chans att återupprätta vårt ryckte som föregångsland i jämställdhetsfrågor. Allt annat än ett svenskt stöd för en inkludering av en samtyckeslag i direktivet vore chockerande, oacceptabelt och bakåtsträvande.

Lagpaketet är den allra första europeiska lagstiftningen vars syfte är att bekämpa näthat, kvinnlig könsstympning, förebyggande av våld och skydd för brottsoffer. Kvinnor i Europa måste försäkras att våld mot kvinnor bekämpas kraftfullt i alla EU:s medlemsstater.

Vi behöver ett säkrare Europa, som aktivt jobbar med förebyggande åtgärder, skydd och lagföring av dessa brott.

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer ökar i hela Europa – statistiken är skrämmande.

Vi måste säkerställa ett gemensamt agerande från alla regeringar inom EU om vi ska kunna bekämpa dessa fasansfulla brott.

Fri rörlighet för människor är en av EU:s fyra pelare – vi måste därför se till att kvinnor och män skyddas likvärdigt från alla former av våld över hela vår union.

Vi uppmanar alla EU-medborgare och regeringar att säkerställa att denna historiska och banbrytande lagstiftning inkluderar samtyckeslag.

Evin Incir (S) och Frances Fitzgerald (EPP), Europaparlamentariker

Debatt

Ingenting rättfärdigar ett folkmord

Jaime Gomez, Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ.

”Vi kan inte tillåta oss fastna i den falska koloniala dikotomi-logiken, där vi inte kan stå upp mot bosättarkolonialism och apartheid och samtidigt fördöma våld och antisemitism.” Det skriver Feministiskt initiativs utrikespolitiska talesperson Jaime Gomez.

”Inte i mitt namn” ropade flera demonstranter från organisationen ”Jewish Voice for Peace” i USA:s kongress. Dussintals av dem greps av polisen. Samma organisation belyser att den israeliska militären har dödat fler palestinska barn de senaste två veckorna än under alla tidigare militära operationer i Gaza de senaste 17 åren tillsammans.

Efter Hamas attack i Israel där civila offer föll meddelade den israeliska regeringen att de skulle ge ett militärt svar på denna aktion. Vad som utspelas i Gaza är inget annat än en massaker utförd av Israel, med stöd av USA och EU och direktsänt till hela världen. Det vi ser är att makthavare stödjer Israels regeringen i dess missbruk av militärt våld medan civilsamhället i dessa länder tar avstånd från massakern och mobiliserar för att kräva vapenvila och respekt för det palestinska folkets rättigheter i Palestina. I stället för att endast kräva att några lastbilar kör in i Gaza med humanitärt bistånd borde makthavare även kräva ett slut på Israels ockupation av Palestina.

Historien om konflikten mellan Israel och Palestina är långvarig och kan kännas svåröverskådlig. Denna konflikt påbörjades inte den 7 oktober i år, utan har sin grund i Israels militära ockupation av Palestina med västvärldens tillåtelse. Det är en konflikt som började när kolonialmakten Storbritannien gav upp mark som inte var deras att ge bort vilket ledde till att mer än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem. Jämför med 1 miljon fördrivna sen Israels senaste flygattacker. Det är en konflikt präglat av kolonial politik, upprepade överträdelser av mänskliga rättigheter och skapandet av en apartheidstat. 

Vi är många som fördömer Hamas attack på civila men det intressanta är att endast vi som står upp för ett fritt Palestina avkrävs på fördömande varje gång vårt stöd uttrycks, medans pro-israel inte har samma krav på sig att fördöma Israels mångåriga attacker på civila varje gång stöd för Israel uttrycks. Detta blir ännu mer intressant med tanke på Amnesty International uttalande om att Israels svar inte är proportionerligt och att det finns “starka bevis på krigsbrott efter Israels attacker som utplånat hela familjer i Gaza”. 

Världen kan fortfarande höra de skrämmande orden från Yoav Gallant, försvarsministern för Israels högerextrema regering: ”Vi strider mot odjur och agerar därefter.” och premiärministerns, Natanyahu “detta är en kamp mellan ljusets barn och mörkrets barn…””.

Här får vi en smak av Israels regerings koloniala syn: de koloniserade människorna betraktas inte som människor, de betraktas som djur, och därför anser staten Israel att den har rätt att misshandla dem, döda dem och utplåna dem från planetens yta. Detta skapar en berättelse där de som motstår anses skyldiga och behöver rättfärdiga sin existens. Denna avhumanisering är en viktig grund inom fascismen! 

Israels påstående om att vara den enda demokratin i regionen ifrågasätts på grund av dess förnekande av mänskliga rättigheter och bosättningspolitik i de ockuperade områdena. Sann demokrati handlar inte endast om regeringens förmåga att upprätthålla grundläggande demokratiska institutioner, utan också om respekten för mänskliga rättigheter, inklusive jämlikhet och rättvisa för alla individer. Exempelvis så har Israel genomfört stränga kontroller, inklusive gränsrestriktioner och regler om rörelsefrihet, vilket allvarligt har begränsat det palestinska folkets vardagsliv. Detta är i strid med grundläggande demokratiska principer om individuell frihet och rättigheter. Dessutom har Israel byggt bosättningar på palestinskt territorium, en handling som strider mot internationell lag och förvärrar situationen. Det bör också noteras att Israel upprepade gånger har brutit mot FN-resolutioner som kräver återvändande för de fördrivna.

Den kritiska situationen i Gazaremsan är ingen ny företeelse. Över 2 miljoner palestinier är i praktiken instängda i Gaza, som även kallas för världens största utomhusfängelse, och mer än 80 procent av dem är beroende av humanitär hjälp. Samtidigt fortsätter de israeliska bosättningarna på Västbanken, och palestinierna tvingas flytta från östra Jerusalem. I en rapport från februari 2022 påpekade Amnesty International hur israeliska styrkor ”har begått handlingar i Gaza (liksom på Västbanken och Israel) som är förbjudna enligt Romstadgan och apartheidkonventionen, som en del av en omfattande och systematisk attack mot civilbefolkningen med syftet att upprätthålla ett system av förtryck och dominans över palestinier, och därigenom utgöra apartheidbrottet mot mänskligheten”.

Samma bild bekräftades i ett brev från samma organisation till EU:s utrikesministrar den 20 oktober: “Den nuvarande krisen uppstod inte i ett vakuum. Israel har en lång historia av att begå krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat genom att påtvinga palestinier ett apartheidsystem i årtionden, ostraffat.

Human Rights Watch har också tydligt framhållit vikten av att följa internationell humanitär rätt. Skyldigheten att ”skydda civila gäller alla: attackera inte civila medvetet eller urskillningslöst, ta inte gisslan, straffa inte civila genom individers handlingar, inte neka eller undanhålla humanitärt bistånd”. Allt detta har kränkts mitt framför ögonen på världen, och det är fullständigt oacceptabelt.

Det är viktigt att förstå att det här inte är en konfrontation mellan två jämlika parter och den asymmetriska maktbalansen mellan Israel och Palestina utgör betydande utmaningar. Israel, som en ekonomisk och militär ockupationsmakt, utövar stor kontroll över situationen, medan Palestina saknar ekonomiska resurser och möjligheter att försvara sina rättigheter och suveränitet. Israel har västvärldens makthavares stöd, vilket gör den koloniala dubbelmoralen tydlig – Ukraina får stöd, men inte Palestina. Dessutom har Israel även mainstreammeders stöd, vilket gör att Palestina endast kan förlita sig på alternativ media och andra civilbefolkningar röster. Det är dags för Israel, som ockupationsmakt, att uppfylla sina skyldigheter enligt internationell rätt. Det är rimligt att kräva att Israel omedelbart avbryter de urskillningslösa bombningarna, avslutar apartheidpolitiken mot palestinierna, följer de FN-resolutioner som kräver att de drar sig tillbaka från ockuperade områden och avbryter bosättningar i dessa områden.

När en stat upprepade gånger misslyckas med att uppfylla sina internationella åtaganden kan den inte anses vara en pålitlig partner. Detta gäller Israel under ledning av den högerextrema premiärministern Benjamin Netanyahu. Av denna anledning är det legitimt att överväga sanktionsåtgärder, såsom att omedelbart avsluta alla samarbetsavtal på det militära området mellan Sverige och Israel. Det är också avgörande att Sverige följer upp erkännandet av staten Palestina och arbetar för att EU tar sitt ansvar genom att stoppa allt militärt samarbete med Israel och handelsavtal för israeliska varor från ockuperade områden samtidigt som internationella samarbete (det så kallade ”bistånd) med Palestina ska öka och inte skäras ner som den nuvarande högerregeringen föreslår.

Som ockupationsmakt har Israel alltför länge överskridit den röda linjen för vad som kan anses acceptabelt med avseende på det palestinska folket. Det är nu dags för civilsamhället, organisationer och antikoloniala politiker runt om i världen att högt proklamera, trycka på och agera för att stoppa folkmordet på Palestinier som nu utförs av Israel och dess allierade och att Israel häver ockupationen genom att äntligen börja följa FN:s resolution 194, vilket ger det palestinska folket rätt att återvända till sina territorier som för närvarande olagligt ockuperas av Israel. 

Vi kan inte tillåta oss fastna i den falska koloniala dikotomi-logiken, där vi inte kan stå upp mot bosättarkolonialism och apartheid och samtidigt fördöma våld och antisemitism. Just nu dras Sverige med i denna logik där alla som fördömer Hamas måste stötta Israel och där alla, framförallt palestinier, som inte direkt fördömer Hamas är för Hamas. En logik där allt våld från Palestinas sida är aggression, medan det israeliska våldet anses vara självförsvar. En logik där bara en sida får sin mänsklighet erkänd. Vi kan fördöma allt våld mot civila och samtidigt erkänna att det råder en maktobalans. Och det är allas vårt ansvar att balansera den maktobalans genom att göra så att strukturellt förtrycktas, som görs röstlösa, berättelser och röster ekar över hela världen.

Jaime Gomez, Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ 

Debatt

SD vill ersätta transvård med omvändelseförsök

Elias Fjellander, RFSL Ungdom.

Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna la häromveckan ett förslag i riksdagen om att göra viss transvård olaglig för personer under 25 år. Det liknar det vi ser i USA, att transpersoner som söker vård för sitt lidande ska omvändas till att sluta vara trans, istället för att få könsbekräftande vård, skriver RFSL Ungdom.

Varje höst är det så kallad öppen motionstid i riksdagen, då riksdagens ledamöter kan lämna in förslag om allt mellan himmel och jord. I år skrevs över 2500 motioner med över 9500 olika förslag in. En av dem är från SD, som vill i lag skriva in ett förbud mot könsbekräftande hormonbehandlingar och operationer för att behandla könsdysfori hos patienter under 25 år.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg med flera skriver att ”terapeutisk behandling” ska vara den primära behandlingen vid könsdysfori. Förslaget liknar vad vi ser i USA,  att vården som erbjuds transpersoner ska få dem att sluta vara trans, istället för att lindra det lidande som könsdysfori innebär. SD vill ha medikaliserade omvändelseförsök.

1177 definierar könsdysfori som ”när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön du registrerades som när du föddes och att det innebär ett lidande”. Den enda behandlingen är könsbekräftande vård – alltså vård som syftar till att kroppen bättre ska stämma överens med könsidentiteten.

RFSL Ungdoms utgångspunkt är att varje person som är i behov av vård ska få det. När det rör misstänkt könsdysfori hos unga är utredningen för att sätta en könsdysforidiagnos cirka två år. Först när ens vårdbehov har kartlagts och eventuella behandlingar ordentligt övervägda, av läkare, patient och eventuella vårdnadshavare, kan det komma att bli aktuellt med exempelvis hormonbehandling. Stödsamtal kan inte bota könsdysfori, det kan bara bistå med olika sätt för att hantera lidandet. Inte av en behandling. Tillgång till exempelvis hormonbehandling eller fysiska hjälpmedel är livsviktigt för många transpersoner.

”Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag ("translag") måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. ”

Snarare än att politiker ska förbjuda delar av transvården måste den förbättras. Då behöver vi bland annat:

Köfri könsdysforivård
Dagens underdimensionerade och överbelastade könsdysforimottagningar har långa köer för ett första möte, på vissa platser flera år. skillnaden är stor över landet. I vår kartläggning från 2022 skiljer det sig mellan tre månader och 2,5 år. Vissa mottagningar har slutat ta emot nya patienter. Vårdgarantin säger att man ska få vård inom 90 dagar. Det kan inte bara vara en utopisk målsättning, utan alla med misstänkt könsdysfori måste erbjudas utredning i tid. Därför behöver ansvariga regioner tillskjuta mer pengar, så att läkarna, psykologerna och kuratorerna i utredningsteamen får fler kollegor.

Mer utvecklad och individualiserad könsbekräftande vård
Transpersoner är individer med olika vårdbehov. Varje person med könsdysfori ska givetvis få skräddarsydd vård för att möta just deras behov. Utvecklingen över tid är att den könsbekräftande vården blir allt mer individualiserad, men mycket kvarstår att göra för att alla ska få den vård de behöver. Det gäller inte minst ickebinära transpersoner.

En modern translag som separerar medicin och juridik
Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag (”translag”) måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. Det är helt orimligt att den överbelastade könsbekräftande vården tvingas lägga tid på att skriva långa intyg. Varje människa ska ha rätt att själv bestämma vilket kön som står i passet.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg, jag tycker du behöver svara på en fråga som många av mina medlemmar har. Varför ska unga transpersoner förbjudas från att ta emot den enda vården som är effektiv mot deras lidande?

Elias Fjellander, förbundsordförande RFSL Ungdom

RELATERADE ARTIKLAR:
2022-06-17 ⎮ Akut brist på vård till unga transpersoner