”Det är inte magstarkt att tala om rasism bland sexåringar. Det är magstarkt att sexåringar ska behöva utsättas för rasism utan att möta förståelse och adekvat agerande från de vuxna”, skriver Maria Fredriksson.
Nyligen skrev Kvällsposten om att Backarydsskolan i Ronneby kritiserats av Skolinspektionen för bristande värdegrundsarbete. Skolan har misslyckats med att komma till rätta med problemen med rasism på skolan. Bland annat har elever uppgett att då fått höra att ”man ska ta bort alla araber från Backaryd”.
Trots att lärare uppmärksammats på situationen har det inte blivit bättre och eleverna upplever inte att de har blivit tagna på allvar. Rektorn hävdar att man länge arbetat aktivt med frågan och säger att med anledning av Skolinspektionens rapport ska man nu fördjupa detta arbete.
I en lokal Facebookgrupp har föräldrar ställt sig kritiska till Skolinspektionens synpunkter. Tidningen intervjuar en förälder med tre barn på skolan som anser att talet om rasism på skolan är märkligt. Hen menar att man inte får blanda ihop rasism med att barn retar varandra och påpekar att barn i alla tider har hackat på varandra.
Ja. Barn har i alla tider retat varandra. Att reta någon är att på olika sätt hacka på någon för något avvikande, något som liksom inte passar in. Oavsett intention – skämt eller elakhet– handlar det ofta(st) om att normer cementeras.
Man retas för att någon har fula kläder, är för kort, för lång, för tjock, för smal. Man retas något för hens frisyr, hens musiksmak, för hens studieresultat. Och man retas för etniskt ursprung. Det är rasism och måste få kallas för rasism, oavsett vem som gör sig skyldig till det och oavsett avsikt.
Föräldern i Ronneby och flera med hen menar att det är magstarkt att tala om rasism när det handlar om sexåringar. Detta motsätter jag mig å det bestämdaste. Det är inte magstarkt att tala om rasism bland sexåringar. Det är magstarkt att sexåringar ska behöva utsättas för rasism utan att möta förståelse och adekvat agerande från de vuxna. För den sexåring som råkar ut för rasism är det nog mer magstarkt att vuxenvärlden tonar ner det som hänt.
Tillåt mig bli lite personlig. Jag var den sexåring som sprang gråtande hem efter att några andra sexåringar påpekat att det var något fel med mina ögon och min näsa. Genom hela låg- och mellanstadiet brukade jag och en tjej i parallellklassen tjafsa och vi var lika jävliga, båda två. Tills den dag hon vräkte ur sig ett rasistiskt tillmäle:
”Bättre att vara ljushuvud än en svartskalle”, sa hon inför ett helt uppehållsrum.
Jag hade inget svar på det. Jag rusade ut och satt sedan resten av rasten på toaletten och storgrinade.
I nian blev jag vän med flickan. Hon berättade då vad som hänt den där gången hon sagt det där om min hårfärg. När hon kom hem den dagen berättade hon för sin mamma vad som hänt och hennes mamma hade blivit rasande och förklarat för henne på vilket sätt hon gått över en gräns. Hon berättade att hon skämts så fruktansvärt sedan dess och just det att hennes mamma sagt att hon betett sig rasistiskt var det som gjorde att hon kom till insikt.
Nu, tre år senare fick jag en ordentlig ursäkt och jag fick för första gången bekräftat att den förtvivlan jag kände den gången var befogad. Det skulle dröja många år innan jag åter skulle få känna samma bekräftelse för något liknande.
Redan som sexåring kände jag att det var skillnad på vanligt ”retande” och rasism. Inte för att de som utsatte mig för det nödvändigtvis visste att det var det som de gjorde och inte heller fick de veta det då man hanterade det på samma flata sätt då som nu.
Så lilla sexåriga jag lärde mig att aldrig berätta för vuxna eftersom det bara skulle leda till mer skit. Det dröjde fyrtio år innan jag började kalla det jag råkat ut för sedan lekskolan för just rasism.
Jag blev retad för mycket under grundskolan och jag retade andra men jag visste att av alla de saker som vi ungar hackade på varandra för så fanns det några saker som skulle stanna på skolgården den dag vi själva lämnade den och andra saker som skulle följa med mig resten av livet.
Att benämna barns elakheter på rätt sätt är inte ett straff. Det är en åtgärd. Det är inte samma sak att bli retad för sina fula kinesögon som det är att bli retad för en ful skolväska, även om det är illa nog.
Det handlar inte om att kalla sexåringar för rasister, utan om att lära dem
skillnaden mellan rätt och fel och lära dem skillnaden mellan olika fel. En stöld är inte mindre en stöld för att tjuven är sex år. Däremot hanterar man en stöld olika beroende på gärningspersonen.
Jag skulle även vilja dra parallellen till diskussionen om sexualbrott. Det är inte för förövarens skull det är viktigt att benämna en överträdelse och
kränkning korrekt. Det är för den utsattas skull. Även om det inträffade i slutändan inte hanteras på tillfredsställande sätt kan offret ändå få bekräftelse genom att det benämns korrekt.
Att benämna rasism korrekt kanske inte har någon effekt på alla dem som gör rasism, men det kan vara av stor vikt för den som utsätts.
Maria Fredriksson, koreaadopterad
